”Den som gör en resa har något att berätta” säger ordspråket, och det är verkligen sant. Men ibland behöver en lite tid för att smälta intrycken från resan – och så tar vardagen vid, och så blir det inte av. För precis ett år sedan reste jag till Sydafrika för att delta i en sufisk retreat tillsammans med en grupp svenska muslimer, och när Facebook häromdagen visade mig ett ”minne” från resan kände jag att det var dags att berätta.

Jag blev väldigt glad när imam Mohammad Muslim Eneborg från Ayshamoskén i Stockholm frågade om jag ville följa med till Sydafrika och hålla en föreläsning vid en retreat vid ett sufiskt center, Rasooli center utanför Pretoria. ”Eftersom temat är Universality of Human Quest – Differentiated Sameness kan vi ju inte bara ha muslimer som medverkar” sade Mohammad. Naturligtvis tackade jag ja.

Retreaten på Rasooli center är ett årligen återkommande evenemang för en sufisk gemenskap i Sydafrika som samlas kring shaykh Fadhlallah Haeri. Förra året var det den svenska sufiska gemenskapen Det yttersta trädet som Mohammad Muslim leder som stod för programmet. De har retreater i Åsa utanför Göteborg under rubriken ”Where Land Meets Sea”, där shaykh Fadhlalla har medverkat, och bandet dem emellan är starkt.

Vi var en grupp på 14 personer, svenskar men också en dansk och en holländska, som reste till Sydafrika. Före konferensen gjorde vi en ,utflykt med minibuss till Krugerparken för en dags safari, och fick också tillfälle att besöka shaykh Fadhlalla i hans hem i Whitewater.

Att resa tillsammans är en oöverträffad form av dialog. Gemenskap byggs genom att man delar upplevelser som är unika för just denna grupp. Utelämnade i en främmande omgivning måste man lita på varandra, och får många tillfällen att visa generositet. Lite strapatser kan avslöja hur vi reagerar på stress, men också svetsa samman – dock hände inget mer dramatiskt på denna resa än en punktering och lite magsjuka (förstås). Dagliga samtal vid frukostbordet, i bussen och på rastplatserna gör att man når lite djupare.

Det var en spännande blandning av människor i gruppen. Några var muslimer sedan födseln, andra var konvertiter. Att höra om deras resor var fascinerande. Någon hade kommit via buddhismen – uppväxt i ett ateistiskt hem hade det varit lättare att närma sig det andliga via en icke-teistisk religion. En annan hade efter många år av drogmissbruk fått hjälp att bli nykter via kyrkan – men så gått vidare och hittat hem i islam. (Vår grupp var så blandad också etniskt att vi väckte visst uppseende i det fortfarande ganska segregerade Sydafrika där jag noterade att medan gästerna å de restauranger vi besökte oftast var vita var serveringspersonalen svart.)

Att resa tillsammans som troende människor innebär också att dela det religiösa livet. Det var en nyttig erfarenhet att för en gångs skull utgöra en minoritet. Jag var den enda som inte var muslim i vår grupp. (På retreaten fanns ytterligare en kristen deltagare, och några som definierade sig som sökare.) Att resa med muslimer som tar sin religiösa praktik på allvar är nyttigt för det egna bönelivet. Några gånger var jag med på de dagliga bönestunderna (salat), och på fredagsbönen, men oftast valde jag att ägna mig åt egen bön när de andra gick undan för att göra salat. Och jag måste erkänna att det inte är så ofta som jag ber så regelbundet!

Det fick mig också att fundera över hur jag förhåller mig till andras bön. Jag väljer att inte försöka mig på att göra salat på muslimskt sätt, men jag kan närvara vid den bönen med andakt. Att delta i en sufisk dhikr känns mer naturligt. Det är en meditativ bön, då man upprepar korta melodiska fraser som ibland bara består av Allah, det arabiska ordet för Gud. Den påminner om taizésånger i det att den för in den bedjande i ett meditativt tillstånd och en tillbedjande hållning.

Dagarna på Rasooli center inleddes med övningar i qi gong med Yaquta Morton, afroamerikansk utövare av kinesisk medicin bosatt i Sverige. Hon talade också om igenkänningen mellan olika andliga praktiker. Hon hade visat de muslimska böneställningarna för en qi gong-mästare i Kina, vars kommentar var: detta är qi gong! Kanske är det inte så konstigt att när vi använder kroppen i bönen finns det element som är gemensamma, därför att de hjälper oss till koncentration och inre lyssnande?

Det var en varm och vänlig stämning under retreaten, som samlade deltagare främst från Sydafrika men också från USA, Europa och Australien. Något som var nytt för mig var att hippietidens andliga sökande inte bara ledde till Asien utan också till Nordafrika och de mystika muslimska rörelserna. Flera av deltagarna på konferensen hade på 60- och 70-talen levt i sufiska kollektiv i England och i Sydafrika, med samma önskan om att bidra till en bättre värld.

Retreaten var inte en tyst sådan, utan bestod av föreläsningar som alla anknöt till temat om det universella i den mänskliga sökandet och den underliggande enheten. Detta att vi alla är ett och att skillnaden mellan människor, kulturer och religiösa traditioner bara ligger på ytan är en grundläggande tanke hos shaykh Fadhlalla. Som jag förstår det har han tagit det muslimska begreppet tawhid till utgångspunkt för hela sin filosofi, med lite färg från indisk andlighet. Han kommer ursprungligen från Irak, och var en framgångsrik affärsman utan andliga intressen, när han en dag hamnade bredvid en indisk swami under en flygresa. Där började hans andliga sökande, som så småningom ledde honom tillbaka till hans religiösa ursprung i islam, och sufismen.

Insikten om alltings enhet är förstås en viktig grund för en mystik livshållning. Risken är dock att talet om att vi alla är lika innerst inne gör att vi alltför lätt bortser från skillnaderna mellan religiösa traditioner. Mohammad Muslim tog i sin föreläsning Live and let live upp hur vi kan hålla samman insikten om att vi alla är lika med det faktum att vi har olika andliga vägar, och att var och en tycker att hens egen väg är den överlägsna. Själv valde jag att i mitt bidrag tala om Visheten som en mötesplats för olika religiösa traditioner.

Det var en fantastisk erfarenhet att få leva nära en annan religiös tradition i en vecka. Jag fick en förståelse för islam och den sufiska traditionen som jag inte kunnat få på något annat sätt. Jag fick också en förståelse för hur viktig min egen tradition är för mig. Att efter en vecka som gäst i andras gudstjänst få fira högmässa i den tradition jag är hemma i gjorde att jag uppskattade den hemkänslan på ett nytt sätt. Att i någon mån uppleva en annan tradition inifrån gör en medveten om såväl likheterna som skillnaderna, och det förändrar ens egen blick på såväl den andre som en själv.

Helene Egnell