Reaktionerna på Hagia Sofias förändrade status kan delas in i sex kategorier:

1. Låt den förbli museum, ett världsarv med universell betydelse.
2. Byggnaden har åter blivit det den byggdes som (varvid man glömmer att den byggdes som kyrka).
3. Muslimerna har gjort om en kyrka till en moské (varvid man bortser från att det skedde för 600 år sedan: det är ett museum som åter blivit moské).
4. Det är bättre att den är ett rum för bön än ett museum, oavsett vilka som i första hand ber där.
5. Byggnaden borde istället gjorts om till ett interreligiöst bönerum där både kristna och muslimer kunde fira gudstjänst.
6. Detta handlar om makt och politik.

Själv tror jag den sista punkten är nödvändig att utgå från. I en mycket läsvärd artikel i Signum skriver Olof Heilo, vice-direktor vid Svenska forskningsinstitutet i Istanbul att Hagia Sofia genom sin historia haft rollen som politiskt statement. Det var kejsar Justinianus som på 500-talet lät bygga den som en del i sitt projekt att manifestera Konstantinopel som Romarrikets huvudstad. Den förblev kristenhetens största kyrka, och det var naturligt att Mehmet II 1453 skulle förrätta muslimsk bön i kyrkan för att manifestera att det osmanska riket nu tagit över staden. Och för Kemal Atatürk blev omvandlandet till museum en symbol för hans sekulariseringspolitik. En sekulariseringsprocess som Erdogan nu tycks vilja vända – och åter blir bönen i Hagia Sofia ett politiskt statement. Att se händelsen som en del i den bredare kampen mellan sekularism och post-sekularism är en viktig nyckel, menar teologen Paul Hedges i en kommentar. Ett radikalt förslag till hur denna maktens symbol till något som manifesterar det profetiska budskapet i de abrahamitiska religionerna fördes fram av den sydafrikanske muslimske teologen Farid Esack: gör härbärge, sjukhus eller kulturcenter av den!

Många har protesterat, och uttryckt oro för att beslutet ska skada de interreligiösa relationerna och religionsfriheten i Turkiet, bland dem EU:s utrikesministrar. Den grekisk-ortodoxe patriarken i Jerusalem, Teofilos III, påminner om att Hagia Sofia är den tredje viktigaste kyrkan i världen för ortodoxa kristna, men förespråkar att den ska vara museum. Han åberopar erfarenheten från Jerusalem från kalifen Omar, som valde att inte be i Gravkyrkan då han intog staden, utan lät bygga en moské i närheten istället. Den muslimska ledarskribenten Mustafa Akyol i New York Times refererar också till Omars exempel och hävdar att beslutet att åter göra moské av Hagia Sofia går emot islams värdegrund. Även Kyrkornas världsråd har reagerat med ett uttalande som även fått stöd av muslimska ledare. Religions for Peace manar till eftertanke och respekt för ett världsarv som tillhör alla och bör skapa fred och respekt för alla religioner. En del svenska debattörer på sociala media efterlyser reaktioner från Svenska kyrkans och ärkebiskopen. Vi får väl dock förutsätta att vår kyrka står bakom uttalandena från Kyrkornas världsråd och Lutherska Världsförbundet där ärkebiskopen är vice president.

Vad är det då Erdogan vill vinna politiskt med sitt handlande. I en artikel i Göteborgsposten menar kulturarvsforskaren Klas Grinell att det handlar om ett utspel för att vända folks uppmärksamhet från maktmissbruk och stagnerande ekonomi, vilket opinionsundersökningar tyder på. Men det kan också handla om mer expansionistiska strävanden. På sin blogg frågar vår danske kollega Mogens S Mogensen om detta är ett steg i att återuppliva det osmanska kalifatet? Det är en tanke som finns i Turkiet, som dock inte tycks ha så starkt stöd bland befolkningen.

Låt oss inte se detta som en konflikt mellan kristendom och islam, utan snarare mellan två olika sätt att se på religion, säger Phil Dorrol i en artikel i Public Orthodoxy. Han jämför den predikan som chefen för det turkiska religionsdirektoratet höll vid den första fredagsbönen i Hagia Sofia med den som den grekiskortodoxe ärkebiskopen Elpidophoros höll samma dag vid en sorgegudstjänst. Medan chefen för religionsministeriet gav uttryck för en religionspolitik präglad av makt och protektionism, präglades ärkebiskopens av en önskan om pluralism och mångfald. Båda dessa sätt att se på religion finns i såväl islam som kristendom, påpekar Dorrol, och det är upp till oss att välja vilket vi vill ska råda.

Det här var ett axplock av artiklar och uttalanden som kommit i min väg, och som jag tyckte var värda att dela. Det viktiga tänker jag är att vi som vill dialog och samarbete inte låter Erdogans handlande leda till att vi gräver upp gamla oförrätter och uppammar revanschlust. Det finns många exempel genom historien på kyrkor som gjorts till moskéer och tvärtom, allt i avsikt att visa vem som har makten. Men idag borde den tiden vara förbi, och även om drömmen att Hagia Sofia skulle kunna bli ett bönens rum för alla inte går att förverkliga idag är den respektfulla samexistensen det vi måste öva oss på. Den Heliga Visheten som kyrkan är uppkallad efter är i sig något som har potential att förena människor – vilket kardinalen Nicolaus Cusanus utvecklade i sin Om Trosfreden/De Pace Fidei som skrevs just som en reaktion på det osmanska rikets erövring av Konstantinopel. I den låter han representanter för alla folk och religioner samlas till ett himmelskt rådslag där slutsatsen är att i grunden söker de alla Visheten, var och en på sitt sätt. Så låt oss leva, tänka och tala i hans anda, och leda av Den Heliga Visheten.

Helene Egnell