En unik berättelse om ett avgörande skede i Tornedalens historia. Ulf Henrikssons bok är historiskt högintressant och samtidigt en spännande roman om ett personligt livsöde.
Tidigare i veckan tog regeringen det omstridda beslutet att säga ja till en gruva i Kallak, Jokkmokk. Detta föranleder oss att dela en bokrecension om en tid före gruvbrytningen då staden Kiruna byggdes.
Sommaren 2021 läste och recenserade jag två böcker med koppling till Tornedalen. Det var Myria Malms Så mycket skäppan rymmer samt Konstruktioner av Erik Kuoksu. Böcker, väldigt olika till sin karaktär, som båda ger uttryck för tankar, berättelser och reflektioner från en historia och ett ursprung som jag tror många i vårt avlånga land inte har så stor kunskap om. I ytterligare några inlägg förra året uppmärksammade diakonibloggen bemötandet av minoritetsfolk i vårt land genom historien. Nyligen framfördes Svenska kyrkans ursäkt till samerna. Det är en början och ett steg på vägen i en process av försoning.
I höstas fick jag mig tillsänd ytterligare en bok om Tornedalen, denna gången i form av en historisk roman. För en tid sedan, när jag, i min förkärlek för denna vår nordligaste del av Sverige, återupptagit och lyssnat igenom hela Åsa Larssons deckarserie från Kiruna, var det dags att läsa den här boken som legat och väntat.
Ett sådant ogudaktigt högmod av Ulf Henriksson, Kiruna-Tidningen Förlag, 2021
Ulf Henriksson låter sina läsare få inblick i en historiskt mycket intressant tid, de sista tolv åren av 1800-talet i vår nordligaste landsända. En tid då förändringens vindar börjar blåsa, en tid då fjällen Kierunavaara och Luossavaara med sina järnmalmsrikedomar blir föremål för både internationella och inhemska intressen, att starta gruvdrift och bygga järnväg. Tiden innan staden Kiruna byggs.
Romanen bygger på en ansenlig mängd brev, räkenskaper och protokoll som Ulf Henriksson ärvde efter sin farfar Erik Anders Henriksson. Erik Anders, eller Erkki Antti, är romanens huvudperson. Han var lappfolkskollärare i Jukkasjärvi, och boken beskriver hans liv under dessa tolv år. Hur han kommer som ung från läroverket i Haparanda, hur hans uppdrag som folkskollärare ger honom förtroende och anseende och en självklar auktoritet. Han som kan både finska, samiska och svenska blir en bro mellan storsamhället och vanligt folk som kämpar med att få mat för dagen. Han får ansvar för några av förråden som järnvägsbolaget bygger upp i de lappländska byarna för att nyttja i samband med arbetet i området. Erkki Antti har en bergfast laestadiansk väckelsetro och får också uppdraget att hålla klockargudstjänster i prästernas frånvaro. I Kurravaara lär han känna den unga Anna Lisa, som han förälskar sig i. Genom boken får läsaren följa hur Erkki Antti uppvaktar Anna Lisa och hur de så småningom gifter sig. Anna Lisa får flytta in i skolhuset hos Erkki Antti och bistå honom i hans sysslor. Den varma tron delar de båda. En hård prövning drabbar dem då de mister sin äldste son som spädbarn.
Under läsningens gång fick jag läsa på en del, till exempel för att bättre förstå skillnaden mellan lantalaiset och lappalaiset. Jag lärde mig något om myrslåtter och att renar är utmärkta dragdjur. Läste om Hjalmar Lundbohm (ur en annan synvinkel än den litterära jag nyss tog del av hos Åsa Larsson) och andra inflytelserika personer från denna tid. Om dryckenskap, girighet och ogudaktigt högmod som Erik Anders Henriksson förfasade sig över, både bland svensktalande arbetare och bland de höga herrarna. Något som tyngde Erkki Antti i boken var också den splittring som uppstod bland de troende laestadianerna, då skilda tolkningar av läran drev de troende åt olika håll och till att tala illa om varandra. Jag fick upplevelsen att den tro som Erkki Antti levde med bar och vägledde honom. Men att den också kunde driva honom till ett slags moralism som stack i ögonen på en del människor han mötte. Och förtvivlan då han talade för döva öron när han mötte herrarna och arbetarna från söder.
Då jag tagit del av en del skönlitteratur som utspelar sig i Tornedalen, kan jag inte låta bli att nämna att jag har slagits av hur det laestadianska arvet satt sin prägel på bygden, samtidigt som rester av den samiska folktron lever kvar. Det tycks mig som om dessa olika influenser lever sida vid sida. Också i denna bok finns ett sådant exempel. Salmen Nikki (som författaren berättat var en släkting till hockeyikonen Börje Salming), kateket och laestadianpredikant, vände sig, efter att ha blivit svårt riven av en björn, till en nåjd för kraft och läkande örter för sina svåra skador. När jag lyfte detta med författaren berättade Ulf Henriksson att de samiska nåjderna var den enda medicinska hjälp som fanns att få innan samhället Kiruna kom till.
Jag vill varmt rekommendera denna roman. Den är en unik berättelse om ett avgörande skede i Tornedalens historia. Ulf Henrikssons bok är historiskt högintressant och samtidigt en spännande roman om ett personligt livsöde. Också ur kyrkligt perspektiv är den mycket intressant då den beskriver laestadianismen och den begynnande splittringen bland de troende på nära håll. Jag fascineras av författarens förmåga att skildra den historiska perioden genom lappfolkskollärarens ögon. Den nära personliga relationen mellan författaren och huvudpersonen och Ulf Henrikssons fina sätt att skildra hembygdshistoria ger en trovärdighet, värme och nerv i berättelsen.
Charlotte Säll, diakonibloggen
Lämna ett svar