Svenska kyrkan har utsatts för en IT-attack. Det skedde i slutet av november och har fått rätt så stora konsekvenser. Väldigt mycket av det som sker i kyrkan har någon del av förberedelserna i en dator eller ett IT-system och när allt stängs ner så påverkas verksamheten. Datorer som visade symptom på att vara smittade sattes i karantän. System för att kommunicera stängdes ner. Det kom en del information från centralt håll men inte tillräckligt för att ge svar på alla frågor, och det är inte så konstigt för de som gav informationen var lika överraskade som alla andra när attacken kom. Än är att attacken inte över och det tar sin tid att återställa alla system till funktion.

För snart fyra år sen så utsattes vi för en Covid 19-pandemi. Det fick rätt så stora konsekvenser. Det mesta stängdes ner och påverkades. Vi fick inte träffas då alla offentliga verksamheter inte var tillåtna. De som hade symptom sattes i karantän. Vi fick en hel del information från centralt håll men inte tillräckligt för att ge svar på alla frågor, och det är inte så konstigt för de som gav informationen var lika överraskade som alla andra när attacken kom. Än är Covid-19 inte borta och det tar sin tid att hantera det.

Pandemin förde med sig förluster av nära och kära, men vi lärde vi oss att livet kommer tillbaka, förutom att vi också lärde oss nya beteenden för att hantera livet. Det verkar vara så med IT-attacken också. Vi tvingas lära oss nya arbetssätt kring våra datorer och IT-system.

Jag funderar på om den viktigaste insikten ändå inte är att livets kraft inte kan hindras av angrepp av olika slag. Det är kanske det som är att livet är starkare än döden och att ljuset övervinner mörkret?

Saker att oroa sig för:
Ska det bli krig i Ukraina och hur påverkar det oss?
Kan vi verkligen hoppas att det snart är över med corona som pandemi, eller kommer det ännu en gång?
Hur går det med börsen, räntorna, energipriset och energitillgången?
Kommer det att bli kraftigare extremväder och mer ofta?
Hur mår vi, alltså mänskligheten, egentligen?

Saker att hoppas på:
Gud är på vår sida och har lovat att inte överge oss.

Amen.

När det här skrivs, nån dag innan texten publiceras den 1 maj, så har hockeysäsongen precis tagit slut. I alla fall för oss som håller på Skellefteå AIK. Det har varit en märklig hockeysäsong. Matcher helt utan publik, eller med väldigt liten publik, och uppskjutna matcher beroende på hur coronasmittan drabbat de olika lagen.

Jag har tidigare skrivit om hur hockeymatcher och gudstjänster är rätt så lika varandra. Man sjunger tillsammans, man står upp och sitter ner, man har ett gemensamt fokus på det man hoppas på för att ta några exempel.

Även nu under pandemin så finns det vissa likheter. Vi ställer inte in, vi ställer om har det hetat i kyrkornas sätt att möta pandemin. Det har firats gudstjänster, med få personer närvarande, eller i de flesta fall bara med de tjänstgörande närvarande. De har spelats in och visats på skärm precis som hockeymatcherna för tomma läktare. En del gudstjänster har skjutits upp till senare, tydligast när det kommer till vigslar och dop.

Restriktionerna har hindrat att det skulle få va som vanligt. Men det har inte hindrat att gudstjänst har firats, och jag tänker att det är en ganska fin bild av både Gud och församlingarnas gudstjänster. Även om livsvillkoren bjuder på hinder så finns Gud och gudstjänsterna kvar. Det är skönt tycker jag, för när det mesta runt om kring snurrar på, då är det en trygghet att Gud finns kvar som en stabil grund som inte viker.

Om man lyssnar till nyhetssändningar, politiska debatter eller nångång tittar över flödet i sina sociala medier så får man lätt bilden att det är katastrofalt i Sverige. Det påstås att regeringen med berått mod låtit smittan spridas på äldreboenden, folkhälsomyndigheten verkar endast ha samlat ett gäng inkompetenta hobbyepidemologer för att ta några tillspetsade exempel. Ännu tydligare blir det då man jämför olika länder, både hur man har försökt hantera pandemin men också hur det rapporteras om Sverige. Det är rätt och slätt en katastrof. 

Om man nu ängar sig åt att faktiskt jämföra statistik så är det en annan bild som träder fram. Jag har har återkommande följt Worldometer (www.worldometers.info för dig som är lika nördig som jag) och det är källan till min bild av det hela. Man måste också komma ihåg att statistik aldrig är mer rättvisande än noggrannheten i det material man rapporterar in. Det har ju visat sig att det finns en rätt så stor skillnad i olika länders sätt att rapportera dödsfall t ex, och då försvåras förstås jämförelser. 

För mig ligger det nära till hands att jämföra Spanien och Sverige, eftersom det är de två land jag bott i och intresserat mig för under pandemin. Spanien införde snabbt juridiska restriktioner och total lockdown. Sverige kallade det rekommendationer med eget ansvar och lät samhället hållas rätt så öppet. Efterhand har restriktionerna i Spanien lättat och rekommendationerna i Sverige hårdnat, och sista tiden har vardagslivet varit ganska likartat i de båda länderna. Andra faktorer att ta hänsyn till är att Spanien har knappt fem gånger så stor befolkning och ett starkt regionalt självbestämmande medan Sverige är en enhetsstat. Spanjorerna är generellt sett mer fria i förhållande till regelverk jämfört med svenskar. 

Hur ser då de faktiska siffrorna ut? Spanien har fler fall och fler döda per 1 miljon invånare än vad Sverige har. Spanien har, åtminstone på turistorterna väldigt många konkurser, även om det bygger mer på iakttagelser än på statistik. I Sverige har man sett att den ”förväntade konkurslavinen” uteblev. 

Nog vore det klädsamt om lite mer fakta fanns med i debatten. Politiker verkar använda pandemin till partipolitisk argumentation, och hobbytyckare tar tillfället att veva med släggan. Än är pandemin inte avklarad och det kan säkert komma fram mer fakta innan man med säkerhet kan säga vad och hur man borde ha gjort.

Till dess bör vi nog fortsätta att tvätta händerna och hålla avstånd. Och kanske ägna lite eftertanke om den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem. Det är nog den bästa strategin.

När nu Coronaviruset ännu inte släppt greppet om vår tillvaro, och alla torde ha förstått att det inte kommer att vara övervunnet så snabbt, då börjar nya insikter göra sig gällande. Strategierna förändras och vi talar om hur vi kan leva med viruset, inte hur vi ska bli av med det. Tänk om det är en lärdom vi skulle kunna ta till oss på andra livsområden. Att acceptera läget och anpassa sig i stället för att försöka förändra det som vi inte kan påverka.

Tänk till exempel på nån gång då något oönskat skett. Vi kanske kan fundera hur vi kan leva med det, inte hur det ska bli ogjort?

Eller då det handlar om vår relation till Gud, och de tvivel som vi emellanåt kan känna. Det är kanske så att de kan få finnas där, att det istället handlar om hur vi ska lära oss leva med dem.

Jag tänker igen på sinnesrobönen, som jag så ofta har anledning att återvända till: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Det här skriver jag från Sverige. Jag har åkt hem. Och jag åkte hemifrån. Så man skulle kunna kalla det hemester. Fast jag har åkt närmare 600 mil så jag undrar om det egentligen är rätt att kalla det hemester. Om man betonar att hålla sig hemma så kan man nog säga att det är det jag gör, bara det att jag har två hem. Om man betonar iden bakom uttrycket som det formats de sista månaderna så handlar det om att minimera smittspridning, och tidigare har begreppet använts för att motverka konsumism och klimatpåverkan. Då kan man inte säga att jag lyckats.

Det är väl en ganska bra bild på att livet inte alltid är så där enkelt, självklart och svartvitt som vi vill att det ska vara. Det är lätt generalisera och förenkla då vi bygger modellerna av livet i vårt huvud. Men då det faktiskt handlar om att leva sitt liv, att vilja och försöka ta ansvar, att vårda sina relationer, att vårda både skapelsens och sin egen hållbarhet. Då är besluten inte alltid lika självklara, och inte heller lika generella. Då kan nog en hemester ändå rymma en resa på 600 mil. Tror jag.

Vi är på väg till det nya normala. Det finns en tydlig färdväg men det är oklart är hur länge resan tar. Det är inte heller riktigt klart vad det nya normala innebär. Ett klart uttalat mål är att vi ska kunna leva våra liv, men i begreppet och målbilden ryms också att vi inte kommer att kunna leva som vi gjorde innan coronapandemins utbrott.

Det mesta som hänt under pandemin är hemskt och inte önskvärt. Men efter vägen till det nya normala ser jag ändå saker som är positiva tecken på vad det skulle kunna innebära.

Jag ser att människor bryr sig mer om varandra. När behoven uppstår och blir synliga så bärs det matkassar, rings telefonsamtal och ordnas bistånd på nivåer som vi inte sett förut.

Jag ser att miljön och naturen återtar utrymme som vårt vanliga vardagsliv inte bjuder på. Jag tänker till exempel på delfinerna som simmar bland båtarna i Puerto Colon, papegojorna som skränar utanför vårt sovrumsfönster eller den för mig okända rovfågeln som jag såg i utkanten av Los Cristianos häromdan. För att inte tala om de globala tecknen, till exempel hur mycket renare luften blir runt om vårt jordklot.´

Kanske betyder det nya normala att vi reser mindre individuellt och mer kollektivt? Kanske betyder det att vi tänker globalt istället för individuellt? Om det nya normala innebär att vi bryr oss mer om varandra och vår värld så finns det trots allt något hoppfullt i det som nu sker.

Jag funderar på om det är ett sätt att se på löftet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor?

Vem i hela världen kan man lita på?

Den frågan ställde Hoola Bandoola Band i sin låt nångång i början på 70-talet. Och den frågan är inte mindre aktuell idag. För du har säkert lagt märke till hur många experter som finns. Först de riktiga experterna, alltså de på folkhälsomyndigheten och sen de som kritiserar folkhälsomyndigheten, och det är ju inte bara i Sverige, utan de har sina motsvarigheter i många länder. Sen är de ju alla de ”experter” som är politiker. De finns också i alla länder, och det är så att Sverige är ett av få länder där de riktiga experterna faktiskt får tala. Här i Spanien är det bara politikerna som syns i TV och på nyheterna. Ibland finns någon i bakgrunden som får komma till tals men som regel är det politikerna som står vid mikrofonerna.

Förutom de riktiga experterna och politikerna så ser jag också ett gäng experter i sociala medier. Det är lite olika utsagor men ibland låter det ungefär som när man går på hockey eller fotboll och hamnar nära nån i publiken som alltid verkar ha bättre förslag än vad tränaren har och spelarna presterar. På sociala medier hittar man också konspirationsteorierna och tokigheterna både om hur vi ska bli av med smittan och hur den kunde spridas. Jag vill förstås inte hänga ut nån särskild men jag läste bland annat om en man som är president i ett stort land lite västerut som föreslog att man skulle spruta desinfektionsmedel i lungorna för att städa invändigt.

Så frågan är relevant: Vem i hela världen kan man lita på?

Vi är i ett läge där ingen med säkerhet kan veta hur det ska bli. Därför lägger jag min tillit hos den som lovat att aldrig överge mig, vad som än händer. Det blir liksom tryggast så.