Idag hade vi konfirmation i församlingen! Jag har nämligen haft en vuxenkonfirmand som heter Fanny sedan i höstas. Det blev aldrig av att hon konfirmerade sig när hon gick i åttan, vilket hon nu ångrade. För till hennes förvåning växte en längtan fram att konfirmera sig nu nu drygt tio år senare. Men vilken tur då att det aldrig är försent! Och vilken tur för mig som fått dela alla spännande och härliga samtal med henne.

Jag, och resten av Hyllie församling, önskar Fanny all lycka i framtiden. Och jag har en känsla av att vi inte har haft vårt sista samtal om allt mellan himmel och jord!

I morse vaknade jag innan klockan. Var jag pigg, utsövd och laddad? Nej, jag har så ont i halsen att jag vaknade av smärtan av att svälja. Jepp, det är den tiden på året. Jag har blivit förkyld.
Nu har jag inte gjort någon ordentlig undersökning, men jag är väldigt övertygad om att det aldrig varit så synd om någon, någonsin, som det är om mig just nu.
Maktlös och eländig ligger jag kvar i sängen. Och inom mig ropar jag en ljudlös bön till Gud. Varför just jag?

Men efter en liten stunds eftertanke och besinning övergår min förtvivlan till tacksamhet.

Tack Gud, för att min hälsa uppenbarligen är så bra, att jag kan tillåta mig så mycket självömkan över en simpel förkylning.

Tack Gud, för att mitt liv uppenbarligen är så bekymmersfritt, att denna lilla förkylning kan segla upp på första plats över saker jag måste hantera.

Tack Gud, för att din fantastiska skapelse uppenbarligen fungerar. Redan har min kropp satt igång att bekämpa virus och baciller. Det är därför den värker och är så trött.

Tack Gud, för insikten att trots att jag måste stanna hemma idag, kommer uppenbarligen solen gå upp, jorden snurra, och församlingen klara sig alldeles utmärkt en hel dag utan mig och min ovärderliga arbetsinsats.

Tack Gud, för denna påminnelse om hur liten och sårbar jag uppenbarligen är. En påminnelse över hur snabbt livet kan förändras och att aldrig ta min hälsa och mitt liv för givet.

Tack Gud, för denna förkylning.

Det finns en dag för allt. Kanelbullens dag. Mansdagen. Kvinnodagen. Menlösa barns dag. Wienerbrödets dag. Black Friday. Det finns till och med Internationella Toalettdagen. Jo, det är sant. Den 19 november.

Vad hände med Vardagen? Du vet, den där vanliga dagen utan några större avtryck. Lite kul och lite tråkig. Det händer inget speciellt men ändå ganska mycket. Allt är som vanligt och inget sticker ut.
Jag måste erkänna att mitt liv inte är särskilt spännande. De flesta dagarna i mitt liv har varit vardagar. Visst har där varit välsignat många underbara speciella dagar som jag alltid kommer att minnas, men de flesta rullar bara på utan någon större eftertanke.

Så hände det sig, en helt vanlig vardag för åtta år sedan, att jag satt i ett sterilt, tråkigt undersökningsrum och fick reda på att jag hade fått cancer. (Det är lugnt. Allt gick bra. Jag hade en fantastisk tur). Så följde ett par månader med undersökningar, operation och framförallt en förlamande oro och väntan på svar. Sen var det plötsligt över.

Allt hade ställts på sin spets och plötsligt älskade jag vardagliga saker. Såg allt i ett nytt ljus. Jag gick med glädje på ännu ett föräldramöte och andra vardagliga plikter och måsten. Fick en kick av det faktum att jag kunde. Jag upplevde nästan en berusning, och plötsligt kändes mina stora mål, ambitioner och drömmar meningslösa. Det var på vardagen jag blev hög. Jag var så nöjd bara med att leva att det räckte.

Så gick tiden och berusningen ebbade ut. Föräldramöten blev tråkiga måsten igen, och jag började drömma allt större drömmar. Vardagarna började smälta ihop och tappade lite av sin färg och skärpa.

Därför instiftar jag härmed Internationella Vardagen. För att hjälpa mig behålla fokus. Jag försöker tvinga mig själv att tänka att varje dag är en speciell dag, ett under, en gåva. Jag behöver inte göra något speciellt. Det behöver inte hända något speciellt. Jag försöker bara röra vid känslan, ana närvaron, av den färgsprakande vardagen jag fick uppleva.

Så grattis på Internationella Vardagen. Idag, imorgon och alla dina levnadsdagar!

Vi närmar oss Allhelgona. Och idag kom döden mig smärtsamt nära. Så av naturliga skäl kretsar mina tankar runt döden. Och döden är jag ganska okej med. Det är det där med att inte få leva längre som smärtar mig. Och sorgen av att mista någon.

Det konstiga är att varje gång jag tvingas ner i det mörka så hittar jag ljuset. Jag kan inte förklara det. Är det min tro? Är det min obotliga optimism? Eller är det rädsla? I vilket fall som helst är jag glad och tacksam så länge det är så.

Jag försökte sätta ord på det, och det blev en sång som heter ”I din nåd”. Kanske kan den få sprida lite tröst och ljus!

En gång, ska allting sakta ner.
En röst, ska aldrig sjunga mer.
Men inget slutar här.
Det finns en tro som bär
.
En sång, som vilar i mitt bröst.
En bön, som alltid ger mig tröst.
Sången om livet som
alltid vill börja om.


I min faders famn,
vid min moders hjärta,
närmare än mitt eget jag.
Får jag vila lugnt
utan sorg och smärta
tills det gryr ännu en dag
.
I din nåd ska jag resa mig igen.
I min själ har jag redan hittat hem.
I din hand lägger jag mitt liv
nu, idag, och i evig tid
.

Ett liv, den gåva som jag bär.
En stig, jag vandrar redan här.
Med trötta ben vill jag
vila ett andetag
.
Till slut, när resan blivit lång.
Min bön, har blivit till en sång.
Sången om livet som
alltid vill börja om.


I min faders famn,
vid min moders hjärta,
närmare än mitt eget jag.
Får jag vila lugnt
utan sorg och smärta
tills det gryr ännu en dag.

I din nåd ska jag resa mig igen.
I min själ har jag redan hittat hem.
I din hand lägger jag mitt liv
nu, idag, och i evig tid.

Text: Jonas Wollin
Musik: Jonas Wollin & Peter Svensson

”I din nåd” är utgiven på Arrak Musik. Noter går att köpa här!

Jag vet att änglar finns. Har mött så många genom åren. Ibland har de varit vitklädda. Sällan har de haft vingar. De har kommit i den stilla susningen mitt i natten, men även i vimlet och kaoset. De har kommit när jag kallat efter dem, och ibland innan jag hunnit formulera den tanken. De har lyft upp och burit. Tröstat och skrattat. Förmanat och ställt krav. Blåst på det onda och förlåtit.

De har haft olika namn. Sjuksköterska. Förskollärare. Mattant. Bilmekaniker. Lärare. Polis. Socialsekreterare. Kyrkvaktmästare. Läkare. Personlig assistent. Mor. Far. Syskon. Vän. Kompis. Kollega. Kurator. Badvakt. Politiker.
Några nämnda, många glömda.

Gemensamt för de alla är att de sällan syns. De bara finns där. Outtröttligt. Mitt i vardagen och mitt i livet. De älskar och bryr sig om för att de kan inte göra något annat. Det kommer liksom naturligt.
De tjänar sällan stora pengar. De jobbar ofta obekväma tider och långa arbetspass. De är sällan på tv eller hyllas på galor. De har ofta trötta fötter och en ständig känsla av att inte räcka till.

Så stanna upp, lyft din blick, och se dig omkring. Då och där kommer du att finna en ängel. Ge hen en kram och viska ett försiktigt tack i hens öra. För det är det enda sättet att uppmärksamma och stötta. Något annat vill de inte ha. Stora ord, presenter och uppmärksamhet skulle nog mest genera. Men en kram och ett tack kan ge dem kraft att fortsätta. Det är livsviktigt, för vi klarar oss inte utan dem.

Det är dagen då Jesus återvänder till himmelen. Lärjungarna ser honom försvinna däruppe i det blå.

Jaha.
Det var det det.

Lite förvirrat och generat ser de på varandra. Någon kanske rycker lite tvivlande och förvånat på axlarna. Där åkte han iväg. Och lämnade oss kvar med alla frågor. Vad gör vi nu? Någon blir kanske till och med förbannad. Hytter med näven mot skyn och skriker: ”Kom tillbaka med dig!”

Jesus verkar ganska lugn och förvissad om att detta ska gå bra. Människorna har förstått, säger han till Gud. Jag är inte lika övertygad. Jo, förstått har vi kanske, men gillar vi det vi hört?

Det finns en hamburgerkedja som har som slogan ”Have it your way”. Du får som du vill. Det gillar vi. Jag tror på mitt sätt. Jag har min bild av Gud. Man behöver ju inte tro på allt som står i bibeln.

Nej, men det är ingen buffé där man kan välja och vraka.
Jesus gick här på jorden.
Han gav oss tydliga regler.
Ett tydligt mål. En vision.
Och redskap för att nå dit.
Sen försvann han.

Det borde räcka, tycker man. Jesus verkar iallafall tycka det. Men vi ville något annat. För inte var det ansvar vi ville ha. Det är väl bättre om Gud fixar allt som vi människor ställer till.
Ska man behöva ta ansvar för vad man gör och säger?

Vi tänker bara på oss själva.
Vi söker snabba fixar och kickar.
Vi krigar mot varandra.
Vi förstör vår planet.
Vi slår oss fram på andras bekostnad.
Vi dyrkar våra pengar och prylar.

Det finns till och med människor som lägger skulden för allt detta på Gud. Det är ju väldigt bekvämt.
Hur kan man tro på Gud när människor svälter ihjäl? Ja, inte är det Gud som roffar åt sig på de fattigas bekostnad så att fetma blivit vår nya folksjukdom.

Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket krig och elände i världen? Ja, inte är det Guds händer som håller i vapnen.

Gud har, genom Jesus, gett oss tydliga instruktioner.
Älska varandra. Ta hand om varandra.

Han har gett oss regler. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.
Döm inte andra. Låt den utan synd kasta första stenen.

Han har gett oss redskap.
Vi finner styrka och visdom i bibeln.
I bönen kan vi hämta kraft.

Så vad är problemet?
Du och jag.
Jesus lämnade oss inte i sticket på Kristi himmelsfärd.
Han sparkade oss ut ur boet, för vi är flygfärdiga.
Så nu är det upp till oss.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i.

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

Så här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!