När en ny handbok kom på tal för några år sedan, vet jag att vår dåvarande biskop starkt reagerade på den korta remisstiden som föreslogs. Han sa då – jag tror under ett biskopskollegiesammanträde – vilket han refererade till stiftets kyrkoherdar: Om det ska vara så kort remisstid, ska i alla fall i Skara stift alla församlingarna vara med! Och så har det blivit. Varje församling bestämmer iofs själv om man ville vara remissförsamling, men den stora majoriteten av Skara stifts församlingar har varit remissförsamling, och provat de olika förslag och lämnat ett remissyttrande. Så också vi i Mariestad. Vi gav vår nyanställda komminister Olle Ohlsson uppdraget att föra oss genom remissarbetet, och vi bestämde oss att prova så mycket som möjligt. Och det har vi verkligen gjort. Och Olle Ohlsson har jobbat hårt med att få fram agendor med de nya förslag, vi har sjungit igenom dem med musikerna, och inte minst provat dem i församlingens gudstjänster. Sedan har vi utvärderat det vi har använt i arbetslaget, med församlingsborna, med kyrkvärdarna, och till slut lämnat ett gemensamt remissvar på ett kyrkorådssammanträde. Våra fyra musiker har varit engagerade i detta arbete, och deras synpunkter har kommit fram. Det som tydligt kom fram från våra musiker var att ’musiken inte var färdig’, och förslaget var att anta orden, med de ändringar vi föreslog, och låta musiken vara fri. Och det är ungefär förslaget som nu har antagits av kyrkomötet. Det bearbetade förslaget är antagen, man jobbar vidare med musiken. Så gott som helt i överensstämmelse med vårt remissvar.
Det som jag är mycket tveksam till i ledaren är alltså detta:
• Svenska akademins kritik har blivit bemött på ett sakligt sätt, och det som vi i Mariestads församling tyckte var för lite poetiskt och för snuttigt har delvis tagits bort, delvis ändrats, eller också har det funnits andra alternativ att använda.
• Att kyrkans musiker till majoritet skulle vara mot förslaget stämmer inte för Skara stift vad jag vet, och säkert inte för Mariestad. Att man som jag skrivit ovan inte tyckte om allt är en annan sak.
• Nog finns det olika riktningar inom teologin, men att Svenska kyrkan är på väg att överge sin tro är lite väl magstark påstående. Den negativa kritiken jag har hört mest är från de som värnar banden med den Romersk katolska kyrkan. De vill inte stöta sig med den. Men är det församlingsbornas intresse på något sätt? Den breda majoriteten som ÄB hänvisar till är inte bara röstsiffrorna, utan även remissarbetet jag har beskrivit ovan. Besluten grundar sig på remissvaren. Dessutom ’finns allt det gamla kvar’ som ett alternativ i den nya handboken. Man kan fira gudstjänst ’som förr’.
• Arbetsprocessen med den nya handboken har fått kritik av ett revisionsföretag. Den kritiken är berättigad, men man kan lika väl säga att trots att tiden har varit för knapp, är resultatet inte så dumt alls. ”Experter har inte tillfrågats”- ja, då får man väl säga vilka experter. De störta experter vi har är de som besöker våra gudstjänster regelbundet. De har tillfrågats. Och diskussionerna har pågått under alla år sedan 2011, om inte tidigare. Mariestads församling var remissförsamling, och våra synpunkter har bevisligen tagits hänsyn till.
• Biskoparnas skulle ha varit tysta(de). Var för man det ifrån? De har tagit upp teologin och liturgin på biskopsmöten, på träffar i sina respektive stift, på präst- och diakonmöten, på bloggar och hemsidor. Att kunna komma överens om något, är det att inte ha en mening eller vara tystad?
• ”Den åldrade besökaren kommer inte att höra orden eller psalmerna han (min kursivering) hörde som konfirmand. ” Handboken uttalar sig överhuvudtaget inte om några psalmer, de finns i psalmboken. Och på vilket sätt skulle det vara bra för någon att fira gudstjänst med orden från säg 60 år tillbaka? Det är nog inte många församlingsbor som vill det, är min uppfattning.
• Skulle handboken få liten auktoritet? Och skulle församlingarna bortse från den och ’köra på som vanligt’? Så länge vi är en episkopal luthersk kyrka så kommer de allra flesta församlingar om inte alla, att utgå från den nya handboken. Om man vill finns de gamla kyrkliga melodier och orden kvar som ett alternativ bland andra. Kyrkan står och faller inte med en handbok. Det är ’bara’ ett redskap när vi formar våra gudstjänster tillsammans med de som deltar.

Allt i kyrkan står inte rätt till, allt vi gör är inte bra, men att måla upp en katastrof där få känner igen sig i, är inte särskilt meningsfullt.

Vår tradition är längre än ett människoliv. I detta korta människoliv är det lätt att fastna i gamla hjulspår. Fastna i ett tänkesätt, i ett beteendemönster. Gör man samma som förut, så behöver man inte tänka efter, och det underlättar. Jag behöver inte slå upp recept på pannkakor: jag kan det utantill, jag gör alltid på samma sätt. Och när det blir våfflor på sommaren i trädgården, då tar jag ungefär samma recept, för att inte behöva slå upp och kolla. Av ren lättja, jag medger. X antal ägg, x dl mjölk, x dl mjöl, och lite bakpulver, vispa ihop och sedan x dl mjölk till. Jag tar X = 3 i normal fall, 4 om ’alla’ är hemma , 5 om jag vill ha lite extra. Det går bra med pannkakor att göra så. Det kommer inte så noga, och det blir gott om man har något gott till. Samma recept i 40 år. Inga problem.

Men livet är mera än att grädda pannkakor. Av livet får det inte bli pannkaka. Omvärlden förändras, och med det måste våra val av ingredienser och recept för livet bli annorlunda än de var för 20 år sedan. Man kan inte stanna kvar i gamla hjulspår! Nya stigar måste hittas, nya mål stakas ut. Nya reskamrater ska tas med i beräkningen. Inte ens kyrkan är samma som hon var för 40 år sedan. Mycket har ändrats. Men till sitt väsen är hon samma: samma Jesus Kristus förkunnas, samma budskap om Guds rike, samma förlåtelse utan gräns. Men med nya ord, nya melodier, nya former, nya recept, ny delaktighet. Så har det varit i 2000 år. Samma centrum, nya vägar. Vi firar i år Reformationsjubileum. 500 år sedan Martin Luther spikade sina teser på slottskapellets port (det sägs att han gjorde så, fast andra betvivlar det). Några hammarslag som åstadkom en jordbävning över hela den västra världen. Om påvens makt, om förlåtelsens innebörd, om hur vi människor kan ha en bra relation till Gud, trots att vi gör så mycket fel.  Luther tyckte kyrkan hade fallit platt som en pannkaka på sina egna grepp. Den hade bundit människorna till jorden, istället för att öppna upp kontakten med Gud. Därför översatte han snart bibeln till tyska, så att folket själva kunde läsa vad som stod där. Därför talade han mot celibatet och prästernas ställning över vanliga människor. Och talade om att räddningen, frälsningen är en gåva från Gud, inte något vi själva kan åstadkomma eller köpa. Den är av nåd, dvs. gratis. Prästerna skulle gifta sig och bilda familj. Leva som alla andra. Alla nyttiga yrken är ett kall sa han. Gud styr inte bara genom de som tror, och genom kyrkan, utan genom ordningen i samhället också. Ja, många nya tankar kom att diskuteras i hans samhälle. Och folk tog ställning.  Många nya ingredienser för livet kom till. Nya sätt att leva och tro. Nya sånger, ny musik.

Det är nu 500 år sedan, men det är fortfarande aktuellt. Tradition: ja! Men den ska inte binda oss, den är inte normgivande. Vi får själva bedöma vad vi vill ha med, och vad inte. Det är lutherskt att tänka så. Och det ska vi fortsätta med. Och de här tre ’ej till salu’, som kommer att uppmärksammas under detta år:

• Frälsningen – ej till salu! 

Skapelsen – ej till salu!

Människan – ej till salu!

Det är tre bra tankar när man bygger en kyrka, när man vill vara kyrka i världen. Hur vi ska fylla i dem i Mariestad får du vara med på att bestämma om! Våra kyrkor är öppna, det finns många samlingar, och det är val i år, samtidigt som vi ska skriva en ny församlingsinstruktion! Allt ska inte göras om, men vi vänder på de flesta stenar och ser hur de kan passa bäst i vår tid, inte mormors tid. Var med och bygg! Din insats behövs! WJ

Nej, jag menar inte organisationen, utan vår största kråkfågel. Det lär finnas 32000 par i Sverige. Jag tycker om kråkfåglar, och de lär vara de smartaste bland alla fåglar.

För några år sedan hittade min fru en skadat kajunge i trädgården.  Det blev en trevlig bekantskap. Vi kallade den Katja Kaj, efter figuren i en av oss omtyckt dansk tecknad serie Katja Kaj och Bente Bent. Den lärde sig aldrig flyga, men den blev riktigt tam, och hade ett eget hus på vedskjulsväggen att ta skydd i när det regnade. När vi åt ute på terrassen satt den på vedkorgskanten och väntade sig något. Fina blå ögon hade den, och följde efter i trädgården när man rensade ogräs. Och den klättrade upp i det stora äppelträdet via en stege vi hade byggt. Och sedan klättrade den upp i toppen, och störtade ner i gräset bredvid brevlådan. Hon var inte så stor, Katja Kaj. Och hon var rädd för kråkorna som är så mycket större, och för skatorna, som är ganska aggressiva.

Förra veckan vid Brattefors på Kinnekulle landade en korp i ett dött träd nära oss. Oj vad stor den var. Svart, stor, och ropade på en partner kanske så i vårljuset: korpkorp! Korpkorp! Ingen vacker sång, men ett vackert rop!

Tacka Herren med sång,lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren,åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg.

Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (psalt 147)

Gud ger, av nåd, alltså gratis. Åt korpens ungar (fast föräldrakorpen får samla maten),  liksom åt oss. Det vi får, gratis, är inte till salu.  Vi kan inte säga: det här är min korp, jag betalar! Vi ägde aldrig Katja Kaj heller. Vi delade trädgård. Det är dessutom förbjudet att äga vilda djur, men frågan går djupare än Sveriges rikes lagar. Det som ges, går inte att köpa. Ej till salu, är en av markeringarna vi gör i reformationsjubileet vi firar i år.

Människan – ej till salu! Vi måste alltså respektera alla människor, och unna dem en plats under solen.

Skapelsen – ej till salu! Vi kan inte bara ta och ta, utan att bry oss hur det går för skapelsen. Haven ska inte fyllas med sopor och plast, också dataskärmor och telefoner måste in i kretsloppet.

Frälsningen – ej till salu! Vi får gratis, vi får leva vårt liv i förlåtelsens tecken, och rädda dem som vi kan rädda.

Maria fick ta emot den största gåvan av allt: ett barn, som ska visa oss vad nåd är. Luther återupptäckte att nåden inte är till salu.