Alla som nu i september 2014 blir tonåringar har vuxit upp i skuggan av 11/9. Ja, det Europa som min generation tågluffade i har verkligen förändrats. Vi som föddes i slutet av 50-talet och under de första åren på 60-talet åkte från land till land, och I-natt-jag-drömde-sången fanns där inom oss.

Visst vi var aningslösa och naiva. Ja, vi levde i tillit och försökte sedan när vi tog stegen in i vuxenlivet räkna med andras otillräcklighet, på samma sätt som vi länge hade vilat i tryggheten att andra älskade oss utan förbehåll. Starka röster och välfärd fick många att blunda för fortsättningen på Det kalla kriget, även om den första muren stod kvar och talet om Stjärnornas krig plötsligt plötsligt fanns där.

Jag minns fortfarande min konfirmationstid.

Jesus var så viktig att ett helt helgläger var avsatt till att läsa och höra om Jesus. Men det var en kortfilm som handlade om en gatsopare som gav mig min bestående bild av Jesus.

För i den här filmen av Söderberg torkar Jesus bort människans tårar och fasader. Jesus skapar nytt, erbjuder nya livsval, icke-destruktiva. Jesu dom är en upprättelse, inte en dödsdom. Sanningen, rättvisan och freden ger människor hopp. Ingen människa går under. Tårar torkas, förlorade barn återvänder och barmhärtiga armar och blickar möter alla. Jesus som är den korsfäste som blivit uppväckt, följer med varje människa som lider eller förlorat sig, följer med ner i det yttersta, för att rädda människor.

Retoriken, ”ner i det yttersta för att rädda människor”, liknar inte nutidens retorik. För länderna i Europa har fått en annan ton, en nationalistisk ton. En förförisk lockton. Den egna nationen, folkgruppen, klassen, den religiösa eller den med andra förtecken försedda tillhörigheten, upphöjs på andras bekostnad.

I land efter land träder människor fram som är villiga att konkretisera den här destruktiva retoriken. Vi känner till några av dem i Sverige och runt om i Europa. Och vi har hört den nationalistiska diskursen på olika ”dialekter”. Och vi har hört valanalysernas fråga ”hur kunde det bli så här?”. Vi har förstått att dessa partier kallas både missnöjesyttringar och kan vara såväl höger- som vänsterpopulistiska. Dessutom diskuteras i land efter land vilka strategier som dessa nationalistiska partier ska bemötas med, kortsiktigt och långsiktigt. Dessa demokratiska samtal i hem, på arbetsplatser och i det offentliga är viktiga, så oerhört viktiga, för människovärde, hopp och liv.

Ibland tänker jag att vi ju kunde ta ett steg tillbaka. Och självkritiskt fundera över hur vår egen grundläggande retorik ser ut. Och om det finns drag i berättandet om Jesus som erbjuder ett alternativ till vår tids ”Stora berättelse” om hur saker och ting ska lösas.

Jesus ”som inte låter någon gå under, som torkar tårar, följer med ner i det yttersta för att rädda.” Det är en annan retorik, och ger andra trådar att väva i hop en livsåskådning av än den retorik som präglat de senaste åren i alltför många delar av världen. Nationalistiska och religiöst hopspikade formuleringar sprids överallt. När de lånar språkbruk och strukturer från den befriande Jesus-berättelsen är vi många som gråter och ber:

Jesus Kristus,
ge världens folk ett nytt språk,
ett fredens språk,
som inte ställer upp på
människojaktens, demoniserandets, och säkerhetstänkandets retorik.
Amen

Jag menar att vår tids våldsbejakande och religiöst färgade nationalistiska retorik kan smyga sig in i våra liv utan att vi alltid upptäcker det. Ta form i våra tankar och attityder. Vi riskerar att bli ett med detta tänk som sanktioneras från de högsta orterna i världens alla hörn. I det öppna samtalet om varför världen och Sverige har förändrats, kan vi därför också behöva reflektera över några historiska tal i vår tid, och hur vi ställer oss till det som sägs i dem:

De kända förklaringarna i det tal som president Georg W. Bush (republikan) höll på The South Lawn of the White House den 17 september 2001: ”no question that Osama bin Laden and his followers are the prime suspects in last week´s hijackings. The government will find them, get them running and hunt them down”.

(Och mycket riktigt blev det så när denna människo-jakt (= hunt) avslutades i maj 2011 av president Barack Obama (demokrat).

I november 2012, på scenen i kampanjlokalen i Chicago, använde sedan den omvalde Obama följande kristet präglade formuleringar när han vände sig till landets befolkning: ”We are an American family, and we rise or fall together as one nation and as one people […] With your help and God´s grace, we will continue our journey forward.”

Upplägget och formuleringarna från 2001 återkom i det tal till nationen som president Barack Obama höll nu den 11 september 2014:

”My fellow Americans, tonight I want to speak to you about what the United States will do with our friends and allies to degrade and ultimately destroy the terrorist group known as ISIL […] Thanks to our military and counterterrorism professionals, America is safer. Still, we continue to face a terrorist threat. We cannot erase every trace of evil from the world, and small groups of killers have the capacity to do great harm. That was the case before 9/11, and that remains true today. That´s why we must remain vigilant as threats emerge […] Moreover, I have made it clear that we will hunt down terrorists who threaten our country, wherever they are […] if you threaten America, you will find no safe haven […] and our own safety, our own security, depends upon our willingness to do what it takes to defend this nation, and uphold the values that we stand for, timeless ideals that vill endure long after those who offer only hate and destruction have been vanquished from the Earth. May God bless our troops, and may God bless the United States of America.”

Kristian, vad har du för vision?

Med vision menar säkert du som jag ”ett önskat framtida tillstånd, en målbild, som inte alltid behöver kunna mätas eller vara helt realistisk”. Min vision grundar sig i tron att Jesus är mitt ibland oss, för han har kommit hit!

Vi vet genom bibelforskning att sätten att beskriva Jesus har varierat redan från år 33, när allt började.

Valet av hur människor sade när de tog kontakt med Jesus och vilka titlar som användes beror på referensramar, på olika filosofiska och socioekonomiska utgångspunkter.

Olika religiösa traditioner styr också vilka Jesus-bilder som fått och får bärkraft. Titlarna hör samman med det som i varje tid och gruppering är det självklara och accepterade och efterlängtade, d v s den egna världsbilden. Variation och mångfald är med andra ord norm från början.

Det är därför vi också söker nya ord, och nu är det läge för hoppets ord! Vårt hopp är att tid och rum ska finnas kvar mycket länge till.

Hoppet är att världen och skapelsen ska få vara platsen för Guds
kärlek, som alltid verkligen stannar kvar.
Inget mindre, nöjer jag mig med!

Ps
(De här tankarna utvecklas i föredraget ”Tro på Jesus” – som publiceras på Lundby församlings hemsida bland mina predikningar och artiklar. Där kan du alltid få tag i aktuell information om Lundby församling och om mötesplatser i distrikten Biskopsgården, Länsmansgården, Tolered, Brämaregården och Kyrkbyn – Älvstranden.

Länsmansgårdens kyrka söndagen den 14 september 2014
Mässa och mottagande av tre nya medarbetare: Anna-Lena Claesson, Hans Leander och Lena Blom.

Trettonde söndagen i Trefaldighet

Evangelium: Matteus 7: 12

Predikan:

I Sverige har man i långa tider sjungit Dan Anderssons tonsatta dikt: Omkring tiggaren från Loussa.
Dikten ingår i samlingen Svarta Ballader och är från 1917.
I dikten finns den välkända strofen att det är något bortom bergen.
Ja, många av oss har hört den på 70-talet med Hootenanny Singers, som hade den på Svensk-topps listan i 52 veckor, ja ett helt år, vilket på den tiden var svenskt rekord.

Det finns något alldeles speciellt i den här dikten. Något som tar tag i oss, tar tag i vårt vemod, vår melankoli och vår livssträng. Jag tänker särskilt på de strofer som jag nu vill läsa för er:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

Dikten nämner ”berg”, ”blommor”, ”hjärta”, ”bön” och ”riket”.

Och det som tar tag i oss, i vårt inre är den här känslan att vi är nära något, och att det samtidigt finns där långt borta, bortom bergen, bortom blommorna och sången. Känslan att det samtidigt finns både bakom stjärnorna och bakom våra heta hjärtan.

Alltså både långt borta och väldigt nära. Både i det stora i universum, det avlägsna, men också i liljorna på marken som Jesus berättar om.

Och just så är det, att det finns stora likheter mellan orden i dikten Omkring tiggaren från Luossa, och orden i Jesu långa predikan som kallas för Bergspredikan, och som återfinns i kapitel 5, 6 och 7 i Matteus.

För, Jesus talar också om tröst – att de som sörjer ska bli tröstade.

För, Jesus talar också om blommor – att varje människa är som en lilja som växer upp på marken, oändligt vacker och värdefull.

För, Jesus talar också om människans hjärta: att där din skatt är, där är ditt hjärta, och att människan slits mellan två makter, Gud och pengadyrkan, mammon.

Men det finns en avgörande skillnad mellan dikten och Bergspredikan. För i dikten lockas människan att längta bort, längta bortom bergen.

I Bergspredikan är det helt tvärtom. Jesus sätter sig ned på berget, och människorna sätter sig hos honom, runt omkring honom, på berget. Och det absolut viktigaste han säger i sin långa predikan där på berget, är orden Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Och det är minsann inte en uppmaning som gör att blicken och tanken går till andra sidan berget. Uppmaningen att allt vad vi vill att människorna ska göra för oss, det ska vi också göra för dem, hämtar istället hem blicken och tanken rakt in i oss själva. Djupt in i oss själva, in i våra egna liv, våra vardagskänslor, våra jobbtankar, på vagn 5 och 6, i skolan, i föreningen, i familjen och i ensamheten. Ja, djupt in i oss själva går det en fråga som vi alltså måste börja med.

För hur ska vi kunna göra något för andra om vi inte först på allvar har frågat oss själva vilka förväntningar vi har på människorna runt omkring oss.

· Hur vill jag att människorna runt omkring mig ska vara mot mig, se på mig, känna och tänka när de talar om mig, och om min familj och släkt?

· Hur vill jag att andra människor, i föreningen, på jobbet ska resonera kring min person, mina val i livet, mitt utseende, mitt sätt att vara, min historia, det som har blivit min personlighet, mina drömmar?

I Bergspredikan som är hela tre kapitel långt, så finns det några spännande verser både före och efter de här orden, orden som ibland kallas Den gyllene regeln: att Allt vad vi vill att människorna ska göra för oss, ska vi göra för dem.

Orden efter är spännande för de visar vilket anspråk Jesus hade. Han menade sig vara som Moses – han kom med något från Gud. Moses fick stentavlorna på ett berg, och Jesus predikar på ett berg och säger att hela Lagen, alltså de 10 budorden sammanfattas i Den gyllene regeln.

Och i verserna före Den Gyllene regeln säger Jesus det som gör att den Gyllene regeln blir färgad och varm. För bara några sekunder innan så säger Jesus:

Be, så ska ni få.
Sök, så ska ni finna.
Bulta, så ska dörren öppnas för er.

Så, just så är det: Dörren ska öppnas för alla, och därför också för dig, och mig.

Och nu när den sakta glider upp är det för att vi har upplevt och förstått att det vi vill för egen del här i livet, är precis detsamma som andra vill att vi ska göra för dem,
Här!
inte bortom bergen.

För Gud har kommit nära, med vårt gemensamma kärleksrike,
och det ska bli världsrekord – inte svenskrekord,
inte bara ett år – utan alla år,
på allas topplistor för Guds kärleksrike.

Amen

Idag hann jag komma iväg på ett lunchmöte på Lindholmen, i en av konferenscentrets alla lokaler. Det var så vackert vid kajen, så jag satt en stund i solen vid älven och kände mig så fri innan jag gick in. Vid kajen och de fria ytorna sågs människor röra sig mellan möten och projekt, med idéer och planer.

På internet hade jag i förväg läst om dagens program: For Fair Sex.

På 20 intensiva minuter fick vi en bild av hur det ser ut i världen. Att efter den brottsliga narkotikahandeln kommer vapenhandeln, och på tredje plats: Trafficking, människohandel.
Människor tillfångatas, blir lurade, hotas, misshandlas och utnyttjas. Detta gäller kvinnor, barn och män.

Sextrafficking: sexslavarna är nu 700 000 i Europa.
Och många av oss har fått hålla händerna framför våra barns ögon när vi rört oss i Europas blomstrande städer. För att barnen inte ska se, det vi aldrig någonsin får kunna förklara.

Representanterna från Real Stars upprepade att detta slaveri kan minska om efterfrågan minskar. Här finns marknadskrafter, och dessa upprätthålls av attityder och schabloner om t ex slavarnas frivillighet!

Platser och sammanhang som gör att människor blir anonyma behöver identifieras. T ex hotell och tjänsteresor och semesterparadis, underströk föredragshållarna.

Policies inom samhällets alla sektorer behöver arbetas fram, för det självklara, som om och om igen ska sägas och ta gestalt i Guds älskade underbara värld: Alla människors lika värde.

Inget mindre än hela himlen ska varje människa förvänta sig av sin barndom, sin ungdomstid och sitt liv som vuxen.

Idag, flera goda möten med människor som vill så väl, så oändligt väl.
Människor som går den där extra milen hela tiden. Milen som Jesus har som exempel på ett liv i efterföljd, ett liv att bli vän med. Ett liv som inte nöjer sig med att stanna och hålla i skylten. Ett liv som inte nöjer sig med att hålla i de egna, ibland alltför övertagna och tröttsamt upprepade formuleringarna. Jesus talar i sammanhanget också om en skjorta som ska räckas åt andra, när den delats som tecken på vad det hela handlar om. En värld av något som aldrig tar slut.

På gräsmattan vid det gula hyreshuset några hundra meter nedanför Lundby nya kyrka sitter en man i min ålder. Där en bit in från trottoaren sitter han skönt, i den sena eftermiddagens solljus och läser dagens tidning. Intensivt blickar han in i fönstret till världen. För varje tidning är ett fönster till vår värld.

Min trevande fråga om en adress här i kvarteret svarar han på, utförligt, vänligt, med en varm blick. Som om han också visste hur det känns att leta, och vara orolig för att komma för sent (och tala med en främmande accent). Jag går i den riktning han angivit, och kvinnan som jag därefter frågar, stiger högtidligt av sin cykel. Ställer sig nära mig, som många äldre gör med en hög kroppslig närvaro, har jag lagt märke till.

Hon har ingen som helst aning om var gatan jag söker finns. Men hon talar med mig, och vi pratar om än det ena och det andra. Och hon berättar förbigående att hon är nyinflyttad ”för inte så länge sedan”. Kanske såg hon min vita prästkrage. Vet ej. Har fått bli buren av den så många år nu, att jag inte längre tänker på den. Ett stillsamt litet samtal blev det, så här på en sen eftermiddag, i början av september, med solen som går upp för människor i öster, och följer alla människor i en värld av något som aldrig tar slut.

När jag kommer fram till Prebendegatan 32 A så är jag väntad – men inte försenad. Och jag känner skakningarna av en värld av något som aldrig tar slut, och inom mig hör jag det där som hörs när tyg delas. Ljudet av en skjorta som alla, och därför också jag får en del av. I en värld av något som aldrig tar slut.