För ett tag sedan lade jag ut en predikan på hemsidan och skrev sedan en liten artikel med i ett stort sett samma formuleringar. Det var om en sak som jag vet är av betydelse för många människor i Sverige. Eftersom Dagens Nyheter för mig, liksom för många, tillhör de tidningar som jag håller mycket högt för den lär mig nytt, och har hög integritet och en oerhörd bredd, vände jag mig till redaktionen. I full respekt för tidningens svar att de inte kunde publicera något under DN-debatt som redan var publicerat, gjorde jag därför istället om min predikan till ett blogginlägg.

Samtidigt som jag glädjer mig åt att Dagens Nyheter idag har en artikel om Svenska kyrkan, så blir jag ändå litet förvånad. Det är bra att Svenska kyrkan, precis som alla andra stora organisationer blir utsatt för kritiska undersökningar. Det är bra att Svenska kyrkan som i så många sammanhang bjuds in i det offentliga livet, och är med på så många lokala arenor, påminns om sitt ansvar som en av Sveriges största arbetsgivare. Svenska kyrkan som enligt lag ska hjälpa människor överallt i Sverige och samverka med alla aktörer för en god samhällsutveckling, med beredskap i kriser och olyckor, ska alltid vara på framkant när det gäller arbetsmiljö. Alltid.

Min förvåning beror på att så länge bilden av t ex Svenska kyrkan, eller den kommunala skolan, sjuk- och hälsovård eller rättsväsendet tenderar att bli ensidig, så undrar jag om inte det svar som jag fick av Dagens Nyheter, kunde skickas i retur. På samma sätt som min artikel som ju redan hade blivit publicerad i ett annat sammanhang, och därför returnerades till mig.

För alla som är medlemmar med olika sorters engagemang och intensitet, alla förtroendevalda i fullmäktige, samfällda, kyrkoråd, församlingar och distriktsråd, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, barnledare, ungdomsledare, ideella, secondhand-medarbetare, konfirmandledare, rytmikpedagoger, musiker, diakoner, expeditionspersonal, vaktmästare, husvärdar, pedagoger, assistenter, utvecklingsledare, sekreterare, IT-specialister, PA-medarbetare, ekonomer, kommunikatörer, kuratorer, sjukhusdiakoner, fängelsepräster, utbildningsledare inom arbetsmiljö och kompetensutveckling, vi har ju hört det förut, läst om det förut.

Och varje gång vi läser om det gör det ont, att människor far illa. Och varje gång tänker vi som har ansvar för andra människor som medarbetare, arbetsledare eller chefer, till ett varv till. Tro inget annat.

Men, nog skulle väl ändå en tidning som Dagens Nyheter kunna ge en mer balanserad bild! Hur är det med statistiken, t ex? Hur många förtroendevalda och anställda är det i Svenska kyrkan? Hur har de historiskt mycket stora omvälvande ideologiska och organisatoriska förändringarna i Svenska kyrkan påverkat allt det här – och vad är allt det här? Har det gått bra eller dåligt? Går det att beskriva frågan om så kallade avgångsvederlag utan att utgå från en genomgång av i alla fall några tänkbara och sannolika och vanliga orsaker till att arbetsgivare och arbetstagare hamnar eller väljer en sådan modell? Hur skulle en samhällsmedveten hermeneutik med ett misstänksamhetens perspektiv sätta in frågorna som tangeras, just i vår skälvande tid?

Dessutom, hur ska granskaren förhålla sig när beskrivningarna av processerna och lidanden skiljer sig åt? Förvånande i dagens ”nyhet” är att inte den landsomfattande Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations beskrivningar, statistik, analyser och goda och breda utbildningsinsatser för att hjälpa församlingar, pastorat och stift i sin arbetsgivarppgift, har fått större utrymme, eller tagit sig större utrymme.

Svenska kyrkan sägs ibland, och så är det, odla en snällhetskultur som är destruktiv. Och med destruktiv avses då att människor kommer i kläm, helt i onödan. Det är gott att vara snäll, och livet handlar ju om det – men ingen vuxen kommer undan ansvaret att snällheten inte får bli destruktiv.

Och vi som länge haft en passion med Svenska kyrkan, kommer fortsätta att känna detta ansvar och be om och aktivt arbeta för upprättelse för människor, söka goda strukturer, fatta varma kloka beslut som kan bestå över tid, och som inte solkas av konfliktens tagg.

Själv ber jag varje söndag att varken Svenska kyrkan, andra samfund eller religiösa organisationer ska dra sig undan den i en demokrati självklara insynen eller dra över sig den bedrägliga skamfyllda snällheten, eller dra till sig tokighetens projektioner.

Det är alldeles speciellt att gå omkring i gamla medeltida städer på tidiga lördagsmorgnar. Som för något år sedan, i Lund: Vagnar dras för hand upp från nattens vila på inhägnad tomt, på en liten bakgata.

Vagnar som ställs i rad och vinkel på torget. Över dem kläs tältduk på ställningar som skydd mot regn och vind, och under vår och sommar som skydd mot sol och hetta. Så dukas torget upp med vackra färger, med sköna former, frukt och grönsaker, blommor. I ena hörnet säljs det numera också nyfångad fisk, bröd med återupptäckta sädesslag och aromer. Och över allt detta vilar atmosfären av morgondagg mellan kullersten, och som därifrån stiger upp som helig rökelse, över staden, över city som andas av köpa och sälja, byta varor och tjänster. En blick, och ett handslag, guldmynt eller sedel byts mot en påse med livets goda, äpplen eller röda tomater, lök, och blommor i höstens palett för bordet därhemma, eller nyslungad honung från ”Egna gårdar”.

Under min vandring mötte jag många jag känner. Lund är ju min barndoms stad, och mina barns och mina föräldrars stad. Vi ropar en hälsning, eller ser på varandra, vi korsar varandras vägar, och vi känner igen oss, där vi bildar himmelska tecken med våra rörelser över torget. Vi bekräftar också med orden livets största gåva, vänskapen, banden mellan människor.

Ett tag gick jag inte ensam genom gator och över torg på lördagsmorgnarna, när vagnar drogs, och torget kläddes, och människor sökte sig in till hjärtat – för bredvid mig hade jag vår trofaste vän, vår hund, Abbe. Gåvan till oss som alltid ville vara med oss, alltid bekräftade oss med sin blick och sitt goda väsen. Hunden, förmedlaren av vad livet handlar om, att ge, ge och åter ge, och att förutsätta och utgå från, och alltid förvänta sig vänskap, sällskap, ömhet. Det är väl därför människa och hund hör ihop i västerlandet, som Kristus och kyrkan, som Gud och människor, som dopet och namnet vi känner igen oss i, när någon ropar oss ett ”hej”, och får oss att lyfta också tungsint blick.

Det hände varje lördagsmorgon, att vi mötte någon som stannade upp, såg på hunden, skapade kontakt, rörde vid honom, så ömt, så innerligt, och så högtidligt stillsamt. Och sade något till honom, klappade, och frågade efter hans namn. Och alltid, alltid, varenda gång när jag sagt hans namn, Abbe, så upprepade personen det, sade det högt och rörde återigen honom, kärleksfullt, mjukt och ömt.

Detta var så oerhört vackert, att mitt bland vagnar som dras, och torg som kläddes, och skörd som skulle bli buren hem, så stannade vi upp, mitt i pulsslaget, som biskop Per skriver i förordet till sitt herdabrev, och var i det, mitt i det, inte bredvid, eller över, eller före, eller efter, utan mitt i Guds pulsslag i vardagen – där en liten fyrbent skapelse som är nära jorden får del av människors godhet, människors vilja att visa den ömhet vi alla bär på. En vän som i naturens tillit spontant drar fram människors storhet.

Och ingen av alla de vänner och bekanta som vi på detta sätt har mött frågade mig vad hunden kostat i inköp eller hur mycket försäkringen kostar per år, eller maten per månad, eller hundvakten som gick ut med honom flera gånger i veckan när vi arbetade och barnen var i väg.

Ingen frågade efter pengar och kostnader. För alla vet att det finns ögonblick, när vi stannar upp, och böjer oss inför livet, och tacksamt känner att Gud är skönt mild. Ögonblick när vi i höstens solljus anar att allhelgona mysteriet inte kan vara en hemlighet förbehållen människor, stängd för djuren.

Abbe blev påkörd och dog i somras. Sorgen och påtaglig tomhet gör sig påmind varje dag, liksom övertygelsen att Guds famn också behöver honom.

Dagarna före jul har vi blivit lovade att ännu en gång få nådens förtroende att ta emot en hund i vårt hem, i våra liv. Så nu lever vi och barnen som är iväg, på flera sätt mellan Allhelgona och jul, och viskar namn.

”I Guds tystnad får jag vara ordlös,
stilla utan krav. Klara rymder, öppna
dagar: här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”

(Psalm 522 i Den svenska psalmboken)