Religiösa och kulturella lokaler för människor här i Sverige sätts i brand. Slagord. Sprayburkar. Skräck. Hat. Tysta medgivanden. Smygande normalisering och tillvänjning. Allemansrätten begränsas till att gälla naturen. Kulturerna ställs mot varandra, och sedan sätts en kultur över en annan.

Vissa människor rycks med och blir små facklor i ett stort spel. Eskilstuna och Eslöv var platserna nu senast. Demonstrationer mot muslimer på torgen i Europa kastar sina skuggor över oss och blir till aggressiva aktioner på bakgator och centra i Sverige.

”Det går inte att jämföra!” säger de fortfarande naiva som står längst fram i frontlinjen. De som bakom sig har de som i skydd av dem kastar brinnande helveten genom fönster. Tredje linjen ser helt annorlunda ut!

För 20 år sedan kom en läsvärd bok som handlar om Väst och de jugoslaviska nationalitetskrigen. Titeln är talande: Från början för sent.

I slutordet resonerar freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell kring en fråga som säkert många känner igen. Frågan är om historien upprepar sig. Den välformulerade, och historiskt välunderbyggda, slutsatsen är att misstagen i historien upprepar sig.

Misstagen upprepas, av människor, i historien. Människorna är subjekten. Människorna har ansvar. Historien är platsen i tiden.

Gud, vi ber dig om hjälp, nu!
För du är inte naiv, och du blundar inte.
För du älskar och vill befria alla människor.

För du kastar inga slagord eller helveten
Du inbjuder till att dela, lära och göra,
tillsammans.
Amen
– – –
”Blir väckta av en våldsam storm, den drar genom landet vi föddes i”

Så slutar den tredje versen i sången Landet vi föddes i, av Tomas Andersson Wij. Den som Tomas på akustisk gitarr hyperintensivt framförde som en profetisk visselblåsare i tv-rutan, redan för många år sedan.

I samma vers står det så här: och du önskar du kände nåt av kärlek av samhörighet.

Gud,
Väck oss så att vår kärlek får växa!
Trösta och håll om alla rädda!
Sätt en varm gräns mot det som inte vill gott!
Amen

Häromdagen såg jag Interstellar på bio! Och reklamen var missvisande. Inte var detta en science fiction film, overklig eller framtida, som man hade sagt. Det var ju en julfilm om vår tid! Människor väcks av drömmar om natten. Drömmar om det som hände när jorden rubbades första gången av gravitationsförändringarna, och av empati.

De första scenerna i Interstellar beskriver en värld, vår älskade värld, i kaos. Miljöförstöringen är total. Människor är på flykt, eller har gett upp att ta emot dem som flyr. Inga grödor växer. Naturens resurser är uppeldade och bortslösade. Dammet tränger in i husen och lägger sig över allt. Hoppet blir ihåligt och ordlöst. Lögnen och propagandan har tagit kunskapens och sanningens plats. Utvecklingen av sjukvården och samhällsfunktioner backas flera årtionden och människor dör i onödan. Barn far illa och ger sig på varandra. Vuxna blundar och barn hostar.

Som i många action-hero-filmer blir en person, ofta en litet misslyckad och missförstådd föredetting, utvald att återställa ordningen. Motvilligt och med hjälp av lögner lockas han att göra ”det enda som nu går att göra”. Det talas om en plan A och en plan B.

Det ständiga hotet är att tiden går fortare på jorden än i yttre rymden. De människor som ska räddas kan alltså ha varit döda sedan länge när de som gett sig ut bland stjärnsystemen kommer tillbaka. Ett litet misstag eller en tveksam manöver i en avlägsen galax ”kan kosta 20 år”.

I salongens mörker fångas vi i tidsstressen, att inte få se barnen igen för de åldras flera gånger snabbare på jorden än de som är på resa mellan stjärnsystemen. Detta hugger tag i alla som delar föräldraskapets gåva och alla människors oändliga ansvar för jordens barn. Ovissheten om barnens existens från filmen Inception smyger tillbaka över bänkraderna, där drömmarna för oss till nivå efter nivå, helt danteanskt.

Sanningen är att den personifierade institution och nation som håller i projektet att åka till ett annat stjärnsystem hela tiden visste att det inte går att återvända till jorden. Han som gick i god för deras resa hade inte löst den matematiska gåtan hur stjärnresenärerna skulle kunna komma tillbaka och rädda jorden. Han dog högljutt med skulden över att ha lurat alla. Illusionen var inte Gud. Detta blir en stark kontrast mot den dödsbädd som skildras i den näst sista scenen när en kvinna kärleksfullt efter ett varmt avsked skickar ut sin pappa för hon vill vara med sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och deras barn i sin dödsstund. Hon som också var med om underverket.

Två döttrar från olika familjer har sanningsroller, som Maria och Elisabet i byn vid berget, och de möts bara en gång, i ett Kairos. Och blir snart en familj, indirekt, och med befrielse för alla människor.

Det gigantiska projektet med hemliga baser och högteknologisk utrustning mitt i en värld som går bakåt i den humanistiska och miljömässiga utvecklingen hade ett dolt syfte. Projektets syfte var alltså att överge, inte alls att befria jorden.

Och filmen påminner var och en av oss i salongen om vår stora kärlek till jorden, till varenda människa, varje barn som behöver sjukvård och närhet. Filmen håller människovärdet heligt. Att sanning befriar, och lögn förvrider. Att kunskap och forskning är bättre än stolthet eller ideologi som ibland bara är uppklädd uppgivenhet. Att rädsla är farlig, och att materien är på människans sida, och god.

Vår längtan efter helhet driver filmen framåt. Vi är medskapare även om universum är matematik, eller just därför. I reflektionen över det högsta goda, kärleken, antyds det att all samlad kärlek och kunskap, hela människosläktets tillsammans, är materien i gudsgåtan, eller mysteriet. Denna reflektion är den vackraste scenen och direkt efter den sker uppvaknandet.

Kort sagt: Interstellar är en julfilm!

Den gåta som vi kallar Gud ger oss mod att aldrig någonsin överge jorden. Att aldrig någonsin överge jordens folk, här eller där, eller på resan mellan. Det är väl därför inkarnationen känns i vår in och ut andning, och historien på jorden är dess plats. Inkarnationen förankrad mellan våra revben och i vårt kött.

Den hemska Kain – Abel scen som blir brytpunkten i filmen behöver därför aldrig egentligen hända på jorden, mer. Att människan ger sig på medmänniskan, och släcker ner liv, tar bort rösten, sätter en gräns i kylan, och ljuger sig vidare, eller bara enfaldigt fortsätter att underskatta och förminska jordens barn. Och talar om odds i själva dödandet, och nöjer sig med dåliga odds att överleva också för egen del.

Den sista scenen för tanken till det framtida paradiset på jorden. När människan fullt ut bejakar sin längtan till gemenskap och gemensam historia, i takt med tiden. Släpper taget om sitt eget, sina egna köttgrytor i fångenskapens land, för allas fred på jorden, som väl ändå måste få bli Guds största ära.

Musik: Dagen är kommen, kärlek triumferar…

(Den svenska psalmboken, 122, alla verserna)

Nu har jag varit i Lundby församling ett år och 15 dagar. De senaste månaderna har många här i Göteborg börjat fråga mig litet mer på djupet. Både om personliga saker. Och om tro och politik. Parallellt med frågandet möter jag en gåpåigare och rättframmare ton och ett djupare tilltal, och ibland ett spontant, nyfiket och uppfriskande testande av min integritetsgräns (och självkritik och ärlighet). Tror jag.

Idag t ex fick jag på Storsamlingen med all personal först en rak fråga vid bordet, och sedan på podiet en rätt personlig liten julgåva att bära. Reflexväst både till mig och Calle, vår lille valp som vi ska hämta på fredag. Och båda västarna är GBG-märkta. Det känns.

Och i eftermiddags möte med Miljörådet i Biskopsgården. Kreativa ansvarstagande medarbetare som vill ha en värld som håller. Det känns.

Ikväll på Interreligiösa Centret fick jag återigen vara med människor från olika kulturella och religiösa traditioner. Människor som delar hoppet om ett Göteborg för alla, en stad utan trängselskatter mellan människor. Det känns.

En av frågorna till mig på sistone är varför det finns tre gyllene häftstift på min bloggprofil. Svaret är att för några år sedan, på Lunds universitet, var jag med i ett samtal med en av Sveriges mest intressanta och inom kristen tro teoretiskt mest kunniga människor jag någonsin träffat. Då hörde jag något som förra hösten, när kommunikatörerna i Lundby ville ha en bild av hur jag ”ser” på Gud, landade i tre häftstift. För mig betydde det jag hade hört något som berörde. Och häftstiften gör att det berör ett lager till, in.
Informationen blev till kommunikation:

”Gud är för mig ofta bara en detalj. Eller en kort episod. Inte en omfattande världsåskådning som kräver total hängivelse eller bekännelse på många rader. Inget uppseendeväckande och stort. Tre små häftstift får mig att känna att det lilla räcker. Tro, hopp och kärlek börjar som små aningar. Det lyser om häftstiften, och i min barndom var de ofta röda och gröna. Och jag ser kökshyllor med vaxat papper och trygghet, framför oss.”

(Se tidningen & Gud, 2013, nr 4, som finns på Lundby församlings hemsida)

KG skrev i en fin liten bok att det som ”hörs i förkunnelsen blir till i spänningen mellan texten och kontexten”. (Det som hörs, ett predikoteoretiskt perspektiv, 1985). Boken är fortfarande aktuell, ja aktuellare än någonsin!

Det tillhör prästs uppgift att förkunna som en del i allt diakonalt som händer för att människor ska komma till tro på Jesus som Kristus och för att församling ska skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. (Kyrkoordningen, Andra avdelningen: Församlingarna)

Inte mycket tycks vara så svårt som det, i våra dagar. Vi predikanter och medarbetare av olika slag brottas på kvällar och morgnar som Jakob med texter, vars världsbild vi absolut inte vill ha tillbaka. Och vi söker i texterna det möte med Jesus som ska hålla, i vardagens motsägelser och världens likgiltiga ondska, och vår egen världslighet. Samtidigt bottnar vi tryggt i övertygelsen att eftersom ”världen, tingen, naturen och människorna är Guds skapelse och GUD finns i sin skapelse, har varje människa erfarenhet av Gud. Livserfarenhet ger gudserfarenhet.” (KG Hammar, tecken och verklighet, 1993, som är en ännu mindre och finare bok)

Ibland känns det som vi predikar det samma om och om igen (favorittema) och ibland minns vi inte vad vi egentligen ville förmedla i förkunnelsen som vi nyss hade i kyrkorum, kapell, serviceboenden och ungdomssamlingar. Ofta tar de vackra eller något övervardagliga bilderna och de långa ingresserna överhanden. Det dagsfärska, med tidningssvärta och rappheten från nyhetsbrev på mailen döljer Kristus.

Förkunnarnas bedjande och förkovran tar tid, och den tiden blir stulen tid från familj och återhämtning. Ett annat skäl hör samman med vår individuella kultur, ”var och en för sig”.

Förkunnelsen är personlig och kan därför inte diskuteras, hävdas det ibland. Och någon påstår att eftersom förkunnelsen uppstår i mötet med församlingens lyssnande, går det inte att sitta ned med kolleger och samtala om förkunnelse. Självklart, går det – men bara i respekt för Andens verk i församlingens delande av bröd och ord, och i medveten ödmjukhet om att gestaltningen i rummet och musiken inte går att skilja ut helt.

Att få dela förkunnelsens glädje och vånda, den existentiella närläsningen av sig själv och texten, traditionens skatter och nutidens frågor, i samtalets form, över te och kaffe, är en gammal tradition som vi nu tar upp i Lundby församling.

Rubriken på våra samtal, inför varje stor högtid, är därför Prästsamlingar om förkunnelsen. Och som underrubrik kanske vi kan tänka oss den kritiska fråga jag ställer till mina egna alster: Pekoral eller pamflett? För vad vi söker, och vill finna, är det befriande landet där emellan!

”Nu efter två tusen år, är det väsentligt att den kristna kyrkan låter Jesu mänsklighet komma i förgrunden. Ofta har man i kyrkan betonat Jesu gudomlighet, när man velat ge uttryck åt det unika. Jesu mänskliga sida har tenderat att komma i skymundan. Under andra tider har Jesu mänsklighet trätt i förgrunden. Vår tid bör vara en sådan tid. Mötet med Jesus måste etableras på den mänskliga sidan av splittringen, nära oss, som en del av vår fråga om vilka vi är som människor.” (KG Hammar & Ami Lönnroth: Jag har inte sanningen, jag söker den, 2004)

Samlingar om förkunnelsen – alla präster i kontraktet hälsas varmt välkomna!

Första tillfället: Torsdagen den 18 december klockan 16-17:30 i Brämaregården. Smörgås, kaffe, te.

För precis en vecka sedan, onsdagen den 3 december, hände det igen, och först idag berättade prästen Johanna om det.
Och inget kan hejda mig från att blogga det direkt!

”Det var ett ungt par från Eriksberg någonstans, med lika unga faddrar, som i onsdags klev in i Lundby Nya kyrka vid tio i fem. De hade fått information om drop-in dop ”på en liten lapp i brevlådan”, och tänkte att det passade dem perfekt att slippa den stora festen och alla inbjudningar. De valde att komma lite sent med flit, för att slippa köa till dopet (!)

Efter att ha beundrat jullandskapet i koret bytte de på altaret om till dopdräkten (ovanpå kläderna), fotade massor till sina föräldrar, och sen döptes det lilla barnet. Hela stunden, från det att de klev in, tills det att de gick därifrån, var som en ganska lång stund av kvalitetstid med skratt, samtal om dop, tro, kyrka och liv. En stund av värme och närhet med församlingsbor jag inte tidigare träffat, människor som inte heller rörde sig i någon av våra övriga verksamheter och som uppenbart var ganska ovana vid ett kyrkorum.

Deras kommentarer efteråt var att det blev en väldigt fin stund och att det kändes väldigt bra, och de blev positivt överraskade över att se att vi hade många barninriktade verksamheter (de upptäckte informationslappen).

Ja, det var väl allt!

Ps När de kom uttryckte faddrarna en förvåning över att vara ensamma, och de frågade hur länge vi haft drop-in dop och om det var populärt. Jag svarade att vi bara prövat det ett halvår ungefär, och att det kanske inte var så många som nappat i just vår församling, men att det blivit väldigt populärt på andra platser. De uppmuntrade oss då att inte sluta, att det ”kan ta ett tag att arbeta in ett koncept” och ”detta är ju jättesmart”!”

Ordförklaring:

Eriksberg = en starkt expansiv stadsdel här i Göteborg, i Lundby församling.

För information om Drop-in dop: Se Lundby församlings hemsida, där det finns massor av texter, nu också det spännande numret av tidningen & Jesus, tröst-bön, film, FB och andra Sociala medier, och kontaktuppgifter, mail och mobil för samtal och samvaro.