Minns mina första bilder av utvecklingsläran i det som förr kallades mellanstadiet. För att detta biologiska underverk ska upprepas behövs det oändligt många universa.

Men det berättade ingen på 1970-talet. Vi fick istället lära oss något helt annat. Vi fick i vår biologibok lära oss att dela upp verkligheten, i natur och religion, vetande och trosdogmatism. För när vi skulle lära oss om utvecklingsläran tvingades vi att se på bilden av Charles Darwins ansikte försett med en apkropp. Och vi fick lära oss att det var så makten, kyrkan och biskoparna såg på utvecklingsläran. Vi fick lära oss att tron var oförenlig med varje tanke på att vi människor hörde samman med annat levande.

Bilderna av Darwin med apkropp kombinerades med tarvliga uttryck som frodades i broschyrer, salonger och debatter. Fortfarande idag används ibland apbeteckningen för att säga något nedsättande om en annan människas förmåga att förstå.

Idag vet vi litet mer.
Men vi sitter ändå kvar i en världsbild präglad av att den tidens makt hade dålig koll på sin egen traditions hermeneutiska möjligheter och förvillelser, sin egen tros fixpunkt och kärlekens axiom. För bilderna som gjordes för att försvara kyrkans traditionstyngda uppfattning förlöjligade inte bara personen Darwin utan också människovärdet och naturvetenskap. Dynamiken mellan att tro och veta blev istället en motsats och det blev en ödesdiger avgrund mellan dem. Alla förlorade. Den modfyllda bejakande nyfikna meningen med livet riskerar att falla mitt emellan. Så behöver det inte vara.

Tänker ofta den senaste tiden, liksom i bön, på Emil i Lönneberga när han räddade livet på den döende Alfred. Den episoden, gärna med bild, och de buberianska orden när de badade tillsammans en varm sommardag ”Du och jag Alfred”, borde få prägla samtidshistorien.

Alla hade gett upp Alfred. (Han var ju bara enkel bonddräng).
Det fanns bara en kvar. Den allra minste. Emil.
Som drog och släpade släden som Alfred låg på, den kallaste natten.

Hela vägen.

Amen

Från: Kristian Lillö
Skickat: den 15 januari 2015 16:27
Till: saol@svenska.gu.se

Ämne: Ett ord vi har använt ett tag!

Hej,

Chefsgruppen i Lundby församling träffas varannan torsdag.
På ärendelistan står alltid bemanning eftersom vi är en stor församling med över 65 anställda och flera hundra ideella medarbetare.
För ett tag sedan blev jag så innerligt trött på att höra mig själv säga bemanning.
Därför sade jag att fr o m nu säger vi behenning.

Detta ord, behenning, förstår alla och det beskriver just vad vi gör när vi behennar poster och uppgifter, tjänster och projekt.

Säkert borde också behenningsföretag ha nytta av att kalla sig för det de sysslar med.

mvh
Kristian Lillö
Lundby församling
Svenska kyrkan

OCH HÄR ÄR SVARET FRÅN SVENSKA AKADEMIENS ORDLISTA

(Som kom på mailen alldeles nyss)

Hej Kristian,

ja, det nya ordet hen kan föra med sig en del olika saker.
Behenning är verkligen fyndigt och jag hade inte tänkt på det.
Vi får se om det sprider sig, i så fall kanske det kommer med i SAOL 15
(SAOL 14 går strax till trycket).

Bästa hälsningar

Sven-Göran Malmgren
Huvudredaktör för SAOL 14

Alla religiösa traditioner har det gemensamt att de ger uttryck för människors möten med Gud. Möten som upprättar grupper och enskilda. Möten som ger mening och livsmod. Möten som stillar kroppens och själens hunger. Möten som stavar tro H O P P. Detta vill jag utgå från, i allt jag gör och säger, känner och skriver. Jag vet ingen mer praktisk mark att stå på.

Dessa möten äger rum mitt i världen, mitt i vimlet av människor som längtar och har litet olika perspektiv, olika historia, bakgrund och drömmar. Och som tänker och resonerar och drar slutsatser från det som är förhanden. Även slutsatser om vad bortom är, och vad som är bortom.

Ingen av oss kan därför tvinga andra eller tvingas eller nöja oss med att stanna kvar i trånga eller bekväma positioner som inte stämmer med möten med levande befriande Gud idag. Inte stämmer med den sanning som andas sig fram och fortsätter skapelsens underverk.

Var och en av oss har möjligheten att välja livets och välsignelsens befriande källor i allt, och därför också i våra heliga skrifter. Och i den andan är vi ofta öppna för att öva och lära oss också hur andra möter upprättelse, får del av mening och mod som bär i livets svåra stunder.

För att tillsammans stå sida vid sida.
Gata upp och gata ner.
För världen.
I Göteborg.
Jesus står med människor, aldrig mot.

Och sanningen ligger alltid där framme.
Horisonten återspeglar Helighet.

GUD, nu ber vi om ditt beskydd för Göteborgs moské som bombhotades ikväll.

Vi ber om kärlek och lugn.

Vi ber om tilltro till all god vilja som finns i vår stad.

Håll alla människor här i din hand.

Hjälp oss att fortsätta bygga broar till framtiden.
Vi ber särskilt för barn och ungdomar.

Håll alla små i din välsignande hand.

Stilla den eller dem som har framfört hot.
Hjälp dem som gjort detta att istället älska och respektera sig själva och andra.

För det finns bara en värld!

Amen

I dagspress och aningslösa men streetsmarta sociala medier och debatter som inte vet vilka de slår följe med, (eller så vet de), men framför allt i den estetiska minimalistiska ordfattiga kultur där vuxna människor med inköpt vinbox hängivet och litet sekteriskt ser säsongvis av tv-serieboxar, närs och upprepas uppfattningen att Gud inte behövs längre. Mytens djup och speglingsfunktion av vad det är att vara människa i världen nu i tiden har flyttat från tempel och traditionsförmedling till vardagsrummens oupplysta bedårande tidsflyende mys.

Gud behövdes förr för att fylla ut människors kunskapsluckor. För att lindra den ångest som det okända fyllde oroliga människor med. Den förklaringen till religionens uppkomst och funktion har verkligen satt sig i Sverige. Långt in i benmärgen hos oss finns den. Och i skydd av den förklaringen frestas vi ibland också att slå oss till ro. Och slå hårt mot andra. Mot dem som är kvar där vi var förr. ”Kvar i grottorna som utvecklingen befriat oss från”, säger vi inte ens högt, men ändå förstår vi att också vi riskerar att ge bränsle till både den ena och andra fobin.

Föreställningen att tro och kyrka, religion och övertygelse, ofta med etiska grundvärderingar, är något som hör samman med okunnighet och håglöshet, är inte helt tagen ur luften. Men det är en förenkling att påstå att de kunniga, de intressanta och medvetna är de enda som har tagit tag i sina liv, lyft sig i både håret och kragen.

Man säger ibland att 1900-talet var det grymmaste århundradet under hela den tid som gått sedan Big Bang, då det som inte var blev fyllt av det som blev till. Hela världen var under 1900-talet i krig med sig själv, på varenda kontinent. Inbördeskrig, rasförtryck, folkmord. Krig mot naturen och framtiden. Och man säger oss att vårt århundrade ärvt ett beteende som nu försöker och kanske lyckas demonstrera-marschera sig rumsrent, i Göteborgs närmaste huvudstad för några dagar sedan.

Vän av ordning undrar försiktigt: Hur kunde det bli så, om nu alla de tomrum som religionen förr fyllde ut, fyllts igen av upplyst rationellt förnuft och av den vetenskapliga och därvid också samhällsplanerande och humanistiska forskning och kunskap som vann sådan terräng på vidskeplighetens och religionens bekostnad från 1700-talet och framåt?

Och vi vet ju, att människor samtidigt kan vara helt underbart goda och osjälviska, och komma på vetenskapliga lösningar på problem som tidigare uppfattats som olösliga och åsamkat människor obeskrivligt omänskligt lidande. Att människor över tid och rum kan organisera sig, och redan i det enskilda, göra hur mycket som helst för människor här och på andra sidan jorden. Att inget är som en människas kärlek och ingen av oss väl längtar efter något större än kärlek och kunskap och tröst när håglösheten slår till. Inte jag i alla fall!

Idag fick jag förresten en bok på posten som minsann inte kommer att pressas in i bokhyllans tomrum. Bok är för mycket sagt. Ett litet tunt häfte är det, från Svenska kyrkans Internationella arbete i medlemssamarbete i 140 länder inom den världsvida Act Alliance, med bilder och texter från hela världen. Från Eritrea, Colombia, Pakistan, Zimbabwe, Etiopien, Kambodja, Bangladesh, Haiti, Tanzania, Filippinerna, Sydsudan, Burma, Uganda, Centralamerika, Rumänien, Palestina, Egypten, Brasilien, Moldavien, Latinamerika, Indien, Liberia, Syrien, Gaza och Afrikas horn.

Tiggande, sopsamlande, prostituerade barn. Kvinnor, ungdomar och män, som längtar efter fred, vatten och kunskap. Döva människor som lär sig teckenspråk och blir frisörer. Sjuka, hungriga människor som får hjälp genom bl a Svenska kyrkan. Döende människor som kämpar mot Aids, och nu också med Ebola.

Människor av kärlek och kropp och blod som låter sig bli fotograferade, intervjuade och omskrivna. Och vet du vad? De utstrålar på bild efter bild, och i rapport efter rapport, något riktigt stort. Något stort. Som jag känner igen, fastän jag bara anar ryggen på honom, och bara ibland. Så att be Jesus om hjälp att fylla luckor vore helt bortkastat. Fullbordat bortkastat!

”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.

För att du lydde till det yttersta – / döden på korset,
vet vi vad seger, / vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg / hit till de plågade, / hit till de dömda,
vet vi att ingen / ensamhet finnes mer, / vet vi var Gud är.”

Svensk psalm 38, verserna 1, 2 och 3 (melodi B om du frågar mig).

Ps. Det finns tre verser till!

Religiösa och kulturella lokaler för människor här i Sverige sätts i brand. Slagord. Sprayburkar. Skräck. Hatbrott – angrepp mot människor, skadegörelse p g a offrens egenskaper och identitet. Tysta medgivanden runt om. Smygande normalisering och tillvänjning.

Vissa människor rycks med och blir små facklor i ett stort spel. Eskilstuna och Eslöv var platserna i slutet av 2014, och idag på nyårsdagen 2015 Uppsala. Demonstrationer mot muslimer på torgen i Europa, med tusentals människor, kastar sina skuggor över oss och blir till aggressiva aktioner på bakgator och centra i Sverige.

”Det går inte att jämföra!” säger de fortfarande naiva som står längst fram i frontlinjen. Bakom dem står de som kastar brinnande helveten genom fönstren. Främlingsfientligheten exponeras djävulskt effektivt i sociala medier och på tv. Inget slår eld (jfr Flugornas herre). Bilderna på skärmarna visar att det går att konkretisera fientligheten. Samhällskroppen splittras. Var och en stänger sin dörr, och vrider om nyckeln en extra gång. Religionerna får bära de andras skuld – och främlingsfientligheten smiter in.

För 20 år sedan kom en läsvärd bok som handlar om Väst och de jugoslaviska nationalitetskrigen. Titeln är talande: Från början för sent.

I slutordet resonerar freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell kring en fråga som säkert många känner igen. Frågan är om historien upprepar sig. Den välformulerade, och historiskt välunderbyggda, slutsatsen är att misstagen i historien upprepar sig.

Misstagen upprepas, av människor, i historien. Människorna är subjekten. Människorna har ansvar. Historien är platsen i tiden.

Gud, vi ber dig om hjälp, nu!
För du är inte naiv, och du blundar inte.
För du älskar och vill befria alla människor.

För du kastar inga slagord eller helveten
Du inbjuder till att dela, lära och göra,
tillsammans.

Amen
– – –
Idag har en storm siktats för natten och morgondagen, och stormvarning klass 2 är utfärdad för delar av landet. SMHI har gett den namnet Svea. Tanken går till en strof som skrevs som en varning ”för hela landet, hela tiden.” Kanske nynnar du också fortfarande den: ”Blir väckta av en våldsam storm, den drar genom landet vi föddes i”

Strofen avslutar den tredje versen i sången Landet vi föddes i, av Tomas Andersson Wij. Den som Tomas på akustisk gitarr hyperintensivt framförde som en profetisk visselblåsare i tv-gala-rutan, redan för många år sedan.

I samma vers står det så här: och du önskar du kände nåt av kärlek av samhörighet.

Gud,
Väck oss så att vår kärlek får fortsätta att växa!
Trösta och håll om alla rädda!
Sätt en varm gräns mot det som inte vill gott!
Bjud upp oss, igen, i din kärleksdans!
Amen