Vårväderstorget skapades på slutet av 50-talet. Och fortfarande idag finns visionen kvar, att här ska alla boende i området ha god service, ett gott liv. Folktandvård, bibliotek, livsmedelsaffärer av olika slag, skola, kiosker och kyrkorum för bön. Värväderstorget har en egen hemsida, och den berättar om allt från gym till trafikskola, och om lekplatser som byggts ut i omgångar. (Rubriken för mitt inlägg är hämtad från torgets hemsida)

Jag minns fortfarande den befriande känslan i min kropp när jag sommaren 2013 gick här för första gången. Det kändes som stora världen. Färger, grönsaker, röster och en blandning av rusch och vänskap. Hela världen var här både strax utanför Biskopsgårdens kyrka och inne i den. Förbönen, stenen, ikonen – dörrar som öppnar blicken och håller solidariteten vid liv.

Men nu ligger svart slöja över älskat Vårväderstorg i Biskopsgården. Människor står förlamade. Hemma sitter familjer i otröstbar smärta. På torget knäböjer människor en efter en, med blommor där dåden hände igår. Gråter, stirrar tomt. Ja idag har det varit en lång sorgens dag. Uppförsbacke. Några talar om att flytta, bort.

Men i allt som nu sker, ber vi torgets Gud om hjälp så att människor vågar och vill stanna kvar.

Att torgets Gud ger ny kraft. Att ögon öppnas än mer. Att nolltoleransen mot våld och vapen blir en självklarhet.

Att alla goda krafter fortsätter kämpa. Att relationer stärks. Att torget får en ny vår – och sorg får förbli sorg och aldrig förvrids till hämnd.

Att ingen ”på andra sidan torget” förenklar eller förminskar denna del av världen, eller förhäver sig känslobefriat. För här behöver vi inte fler ”enkla lösningar”, eller dygn som det som började igår vid den här tiden.

Torgets Gud – ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte makt över det!
Amen

Ikväll räckte inte maten först, och det blev litet stress. Men plötsligt fick alla! Ja, vi åt underbart god mat tillsammans i Länsmansgården när vi hade firat mässa med dansbandsmusik i kyrkan. Det var förväntan i luften minuterna innan mässan började. Vi var några fler än vanligt. Programmet med Överlåtelsebön, bönesvar och Tackbön delades ut. Tre fåglar på framsidan och fågelmotivet återkom på väggen bakom orkestern och vokalisten. Sångtexten alla fick sjunga rullades skickligt upp.

Före Överlåtelsebönen, som en förberedelse inför mässan, finns ett moment som kallas Beredelseord. Det var prästen Hans Leander som höll Beredelseordet ikväll. Det passade så väl in i sammanhanget, både det stora globala och det lilla, här hos oss. Det passade också in i den ständiga reflektionen över kristet hopp och tro i vår tid. Därför frågade jag om det fanns i skrift och om jag fick dela med mig av det. Det fick jag. Här är kvällens Beredelseord, av Hans Leander:

Har du varit kär? Riktigt galet kär? För mig: Dansbandsmusik må vara klyschigt – men det är precis så det känns. Så som vi precis sjöng:

”Livets stora vackra gåva bär jag med mig
att få älska och att älskas av dig”

Så enkelt Att älska och bli älskad.

Så basalt och ändå så svårt. Kanske är det därför vi tycker om den här musiken. För att den ger uttryck för det som många av oss längtar efter och upplever.

Dansbandsmusik handlar inte bara om den romantiska kärleken. Den andra låten, ”När jag tänker på imorgon”, handlar om en dröm. Drömmen liknar den dröm som någon framförde vid Lincolnmonumentet i augusti 1963. Martin Luther Kings dröm om en framtid, där vita och svarta lever som jämlikar.

Här är stroferna som vi sjöng:

En jord i fred och frihet som är både din och min.
Till den värld som finns framför oss en väg från varje land.
Och mot målet dit den för oss,
går vi alla hand i hand.

Man kan tycka att de här stroferna uttrycker något som är orealistiskt. Låt oss se oss omkring. Går vi hand i hand mot en värld i fred och frihet?

Fred och frihet vinns ofta genom kamp och strävan. Det är inte alla som vill ha fred. Inte alla värdesätter frihet. Innan vi fick allmän rösträtt i Sverige var det många som motsatte sig att kvinnor skulle få rösta. Att uppnå det krävde beslutsamhet. Det var inte så att alla i Sverige gick hand i hand. Några tog fajten.

Har dansbandsmusik något med verkligheten att göra? Jo, det har den, och en sak som visar det är just psalmerna. För samma kritiska fråga kan man rikta mot sånger i Psalmboken.

T ex Psalm 1: ”Hela jorden, hav och land, ärar Fader vår, ditt namn.” Inte är det väl så. Här kan man också fråga sig: Har psalmer något med verkligheten att göra? Alla tror inte på Gud. Än färre ser sig som kristna. Hur många är det egentligen i världen som med sina liv och sitt sätt att leva ärar Gud? För att inte tala om havet och jorden, de kan väl knappast lovsjunga? Det är poesi, svarar någon. Och visst – det är poesi.

Här ligger något av nyckeln till både psalmer och dansbandsmusik.

Ordet poesi kommer från grekiskans poieuo som betyder göra. Poesi är ett språk som gör något. Den här trumman som jag har framför mig är 57 cm hög. De orden är inte poesi. Det är fakta. Poesi är något annat. Poesi skapar något, vill något.

Den poesi som finns i sången ”När jag tänker på imorgon” liknar poesin i psalm 1. För det är inte ett språk som försöker beskriva sakernas bistra tillstånd. Det är språk som vill skapa något, ett språk som vill framkalla något. Hopp om att förändring är möjlig. Trots alla bistra fakta. Trots allt hat. Trots all kyla och uppgivenhet. Det är ett språk som vill skapa en ny verklighet.

När vi här i mässan sjunger om ”En utsträckt hand” uttrycker vi en längtan efter en värld där brödet delas. Mot detta pekar även vår nattvard. Liksom förra söndagens evangelietext, undret om brödet och fiskarna. Vi hörde den på TV i söndags när mässan från Biskopsgårdens kyrka, här i vår församling firades. Jesus hade fem kornbröd och två fiskar som delades och räckte till alla.

”Mot en syster och en bror”, sjunger vi.

”Över hela denna jord”, sjunger vi.

Det handlar om en värld utan främlingskap. Det handlar om en värld där gränser och inskränkthet inte får sista ordet. Denna längtan uttrycks också i nattvarden – en kärlek som överskrider gränser mellan människor, bortom tid och rum

”Och låt kärleken nå fram”, sjunger vi

Denna kärlek som når fram är det vi kallar Gud. Vi tror det är en kraft som kan övervinna allt. Till den överlämnar vi oss nu genom vår överlåtelsebön.

Ps.
Alla fyra tv-gudstjänsterna finns på Lundby församlings hemsida.

Vi lever nu i en tid då ofantliga mängder information kan läggas in i en dator och vi med mycket hög sannolikhet kan få svar om hur den framtid som står i kontinuitet med nuet kommer att se ut. Detta gäller det politiska livet, samhällsutveckling, ekonomi, idrott, konst och kultur. Det finns nämligen en sorts logik i tillvaron som gör att saker och ting hänger ihop, följer vissa mönster. Och framför allt beror det här på att utfallet för flertalet processer inte är slumpmässigt. Några säger därför att verkligheten är som en underbar matematisk formel.

Några går ett steg till och säger att verkligheten är en underbar matematisk formel. För den som är van vid en religiös eller poetisk diskurs är det inte alltid så väsentligt att göra denna distinktion. Troligtvis inte för den som är praktiskt orienterad heller.

Jag bejakar förväntansfullt denna utveckling av den mänskliga kunskapen och allt det goda som utvecklingen kan användas för. Jag är däremot rädd för dem som ungefär samtidigt har börjat skrämma oss med larmet att datorerna kommer att ta över världen om vi inte aktar oss!

Att samla information för att förstå verkligheten – det är en av metoderna som bygger upp vetande, teoribildning och fortsatt utveckling. Den som förnekar det förnekar nyfikenhetens och aha-upplevelsens glädje i sitt eget liv. Eller som en kyrkvärd som är lärare sade en gång: Att få vara med när barn kommer underfund med läskoden, är det bästa som finns!

Forskningsprojektet World Value Study har enligt Bo Rothsteins DN-artikel samlat in och sammanställt information om religion och samhällsutveckling sedan 1980-talet. Det finns all anledning, ”privat” och offentligt att reflektera över de samband som forskningsprojektet lyfter fram. Istället för att gå i försvarsställning bör vi i ljuset av projektet göra en resa i vår egen religions föreställningsvärld. En spännande resa där vi öppet och ansvarsfullt försöker se sammanhang, och moget kan avveckla föreställningar som inte längre bidrar till rättfärdighet, fred och vänskap med alltet.

Kalla det en systematisk teologisk resa, eller en ”största möjliga lycka och sanning för så många som möjligt” etisk resa, om du vill. Men låt det inte bli en materialistisk dräneringsresa med reduktionismens flight.

Kanske är detta en av vår tids utmaningar för de stora världsreligionerna som uppenbarligen har del i att destruktiva värderingar och förhållningssätt förlamar samhällsutvecklingen och t o m backar den. Här kan det emellertid bli litet svårt att dela goda erfarenheter och resurser om det privata och det offentliga förbjuds samverka som Bo Rothstein förespråkar. Mångfald av information, liksom mångfald av människor med frihet skapar bättre prognoser!

När över 30 av Sveriges toppar i näringslivet gemensamt, inte privat och en och en, debatterar om Sveriges förhållande till omvärlden i termer av trovärdighet påminner argumentationen tyvärr om den reaktion som religiösa människor frestas att falla ned i inför sambanden som Bo Rothstein påvisar mellan religion och samhällsutveckling. En trovärdighet åtskild från innehållet!

Att Rothstein kallar Svenska kyrkan för ”politisk” känns litet vanligt och slarvigt, och faktiskt kontraproduktivt. För professorns syfte var väl ändå att visa att det finns anledning för alla religiösa människor, samfund och religiösa ledare att bara stå för det i tron som gör att världen blir bättre.