Ikväll var det mässa i Länsmansgårdens kyrka. Många var med, och då menar jag med på riktigt. Nu var det Ted Gärdestads musik och Kennet Gärdestads texter. De två stod nära varandra och blev en röst. Ungdomarna stod vid mikrofonerna. Orkestern satt i koret. Tack, så bra det blev och kändes!
Det var en enkel gudstjänst. Musiken stämde med anslaget. Bön och närvaro blandades. Tilltalet handlade om våra livsvillkor. Det här med att vara människa.
Musiken finns att hämta och låna. Predikan däremot försvinner. Och det kan ibland vara bra – men ikväll som så ofta var det som hördes bra. Därför bad jag prästen (Hans Leander) om att få hans stödord för predikan han höll. För att lägga ut den på bloggen.
”Jag har tittat genom alla Teds och Kennets sånger som vi har här ikväll. Och jag ser två sidor i både musiken och texterna. Två sidor som jag gärna vill dela med er, för upprättelse och reflektion:
1. Det oskyldiga. Det oförstörda. Det mjuka. Det orörda.
Bilderna för den här sidan är:
Jungfrumark.
En oskyldigt blå himmel.
Det varma solskenet.
Och Barndomsminnen med ord som Små bara fötter som blir varma av marken, solstrålar på bruna ben.
2. Sen finns också en annan sida. Mörk och hotfull. Smutsig och sprucken. Hård och kall.
Bilderna för detta är t ex:
Broarna till tryggheten bränns.
En ensamhet utan slut.
Sterila platser där inget kan växa.
Tårar som faller och fryser till is.
Radikalt tvivel. En förlorad identitet.
Med bibelns språk, som inte var främmande för Gärdestadsbröderna, skulle jag vilja sammanfatta de här bilderna med orden: Paradiset är förlorat.
I kampen mellan dessa två bilder, tolkar jag, är det som att det rena oskyldiga förlorar. Barndomsminnen förblir minnen. De är vackra men i nuet är det en annan verklighet. Den hårda, smutsiga verkligheten kanske är det den förbrukade kroppen, den utbrända människan, det uppgiva sammanhanget.
Men mitt i denna, vad som verkar vara en seger för det onda växer något annat.
Hoppet och relationen.
Det finns något som kan tina upp frosten på min kind.
Här finns det många ord och fraser som landar rakt in i själen, rakt in i hjärtat:
Äntligen på väg. En väg ut ur det smutsiga.
Något du har längtat efter så länge.
”Du är min”. Du med stort D.
Ord som ”Jag behöver dig. Håll mig så hårt som du kan. Det finns tid till försoning. Det är på dig jag tänker i hemlighet.”
En viljestark röst som säger: Till och med molnen på himlen håller ju ihop. Hur långe ska vi hålla på att låtsas att ensam är stark? När det är höst vill ingen vara ensam. För en gångs skull: låt kärleken slå rot.
Visst är det så att det finns en sorg i att det oskyldiga inte finns kvar. Att i livet vi lever är det inget paradis. Men ändå: Drömmar som vävs här i det fördärvade använder minnena – men av det oförstörda: Sol vind och vatten. Det är mina drömmar vävda av.
En humoristisk knorr: Bilden av jordens alla hörn: Från norr till södertörn. Från väst till österlen. Inte hela jorden? Har han glömt satellit-perspektivet? Kanske. Från mitt perspektiv. Det räcker för mig. Om jorden är rund eller platt spelar mindre roll. Så länge du är min.
Undrar om det inte är det som får oss att älska Gärdestad.
Den relation som musiken beskriver kan också kallas för kristen tro.
Vi sjunger om Herdarnas hus. En ledstjärnas ljus. En tro att livet trots allt får ett lyckligt slut.
I tron på den som älskar oss gränslöst, och som utger sig för oss, får vi nu överlämna oss själva till barmhärtig vän.”
Så långt stödorden som ju aldrig kan göra rättvisa åt det som hördes ikväll.
Tack alla i Länsmansgården för ikväll, för varm korv och vänskaplig stämning och många goda små samtal. Och till er som övat och repat musik och texter: TACK!
Och som någon sade, den nästsista sången vi sjöng tillsammans, ”För kärlekens skull” är ju en sång om påskhopp och vårpromenader.
