”Måste, måste, måste, alla dessa måsten”, så uttryckte vi oss ofta i Sverige för ett tag sedan. Det var när plikterna hopade sig, eller vardagens sysslor radade upp sig, och det liksom inte gick att komma undan. Gustaf Wingren skrev sin doktorsavhandling om Luthers lära om kallelsen, och vi lärde oss att Gud tycker om att vi blir väckta av smeden som bankar på glödgat järn. För smeden utförde sitt ”måste”. Och hade vi vaknat kunde vi ju lika gärna gå upp och göra våra ”måsten”. Att arbeta, som Guds medskapare, var ett sätt att lovsjunga Gud, och tjäna sin medmänniska, på en och samma gång. Vi ”kallas” till tjänst för världens skull, och vi ”kallas” till nådens rike genom berättandet om Jesus, och dopet. Så menade Luther enligt Wingren – och det passade väldigt väl in i vår syn på vårt svenska nytto- och produktionssamhälle.

Allienationsteorier, av Marx och tiotals filosofer och antropologer, har också rört sig kring vad arbetet gör med människan. Här kritiseras systemen som arbetet utförs inom. Frågorna blir: Vem äger produktionsapparaten? Och, vem tar vinsten (mervärdet)? Sällan diskuteras frågan om arbetet i sig, själva processen i sig som en del av människosynen. Att människan ska arbeta backas helt enkelt okritiskt upp även från detta perspektiv. Att människan endast genom arbetet kommer till sin rätt som människa, blir agendan, ibland dold.

Det är självklart många många fler som supportrar den här starka kopplingen mellan arbete och livets, samhällets, och Guds mål ”med det hela”. Istället för att hänvisa till alla vittnesbörd, egna och andras, att det ligger mycket i den, vill jag peka på några uttryck den (eventuellt) har lett till i debatten. Uttryck som självklart också påverkar våra upplevelser, och på sikt våra erfarenheter och därför också vår uppfattning: ”Riktiga jobb”, ”Vad jobbar du med?” som är den vanligaste hälsningsfrasen när människor möts för första gången, och ”De måste ut på arbetsmarknaden”.

Salutogent ledarskap, och KASAM-dialogen utgår från grundsynen att tre faktorer samverkar när människor mår bra, när människors hälsa promotas. Det ena är meningsfaktorn, att det vi vill och tänker, gör och drömmer om, ska kännas meningsfullt -annars blir det svårt att må bra. Den andra faktorn är begriplighet, att vi behöver fatta vad vi gör, hur vi ska göra det och varför, för att må bra. Tredje faktorn är hanterbarhet. Vi behöver redskap för att kunna hantera, rutiner för att hantera, det vi är motiverade och förstår oss på.

Inom salutogent ledarskap finns också stora förutsättningar för att göra järnkopplingar mellan människan och arbetet. Kort sagt: att endast arbetet blir platsen för människan att finna mening, begriplighet och hanterbarhet.

Som präst lockas jag ibland att använda ord litet slarvigt. Ibland säger jag t ex att vi inte har några trösklar i kyrkan. Som en sade: ”Men hur hålls dörrkarmen då på plats, eller den kanske har trillat ned.” Någon annan gång säger jag ”här är allt okej”.

För någon dag sedan berättade jag om Jesus och fortsättningen, alltså om dopet. Jag fick då höra att det bara var för att få in skatt som kyrkan nu pratar så mycket om dop. Istället för att som vanligt svara, ”att det säkert finns vissa som gör det av den anledningen, men inte jag, även om jag ju förstår problematiken”, så sade jag äntligen:

Ja, det är nu det gäller. Vi måste döpa barnet, döpa barnen. Vi måste träffas och gå i kyrkan kanske en gång vartannat eller vart tredje år, eller i alla fall någon gång igen. Vi måste fortsätta bry oss om verksamheterna för barn, unga och äldre. Vi måste se till så att ungdomarna blir konfirmander, och här i öppna sammanhang får öva sig i att förstå och förklara verkligheten med hjälp av religiösa traditioner, existentiella begrepp och naturvetenskapliga modeller! Vi måste upprätthålla och skapa rum för att fler ska få utlopp för sin längtan att engagera sig, i det lilla räcker långt, eller helt enkelt genom att bli medlemmar för att kyrkan ska kunna fortsätta vara på plats lokalt här och ha tid och resurser för människor. Vi måste säga till varandra, att det är högt i tak i kyrkan, och att i församlingen måste det som inte är okej, bli okej! Vi måste ropa ut att Svenska kyrkan är kallad till att samverka och fortsätta nätverka med alla aktörer samhället och bidra till ett gott liv för alla människor.

Kort sagt: Som en fortsättning på Jesus innebär varje dop att det skapas gemenskaper som håller berättelserna om Jesus vid liv och låter de berättelserna vävas ihop med andra berättelser. Och det kostade då, och det kostar pengar nu.

Kan det vara så att små organisationer och föreningar har lättare, än stora och historiskt något belastade, att be sina medlemmar att hålla organisationen vid liv för där ställs frågan: Vad måste jag göra?

Och där finns det alltid naturliga och praktiska svar på den frågan, något att göra, för att känna mening och begriplighet och att det är hanterbarhet.

När de stora institutionerna säger vad människor ”måste” trillar däremot hela överbyggnaden ned, allt bråte som finns på ovanvåningen. Och de som kommer i kläm är alla de människor som vill ingå i ett vi, komma ur ensamhet och tristess eller helt enkelt ha en plats, ett Du, att pröva sin aning om något mer på. Individualismens honnörsord att ingen ska behöva gå in under ett ”måste” slår tillbaka mot de mest sårbara och värkande längtande individerna, de som vill ha ett måste, känna ett öppet sammanhang med andra, och få ett ansvarstagande, ett måste som inte är jobb, jobb, jobb!

Gud,

Vi ber dig att du väcker oss tidigt på morgonen
av längtans slag.

Att vi får andas ut 10 gånger i stillhet i soffan,
med morgonrocken om oss.

Att du översköljer oss med måsten på måsten som är befriande,
och att vi får fortsätta undra vad Jesus skrev i sanden.
Stod det All Inclusive?

Amen

Svenska psalm 292
(Gärna melodi B)

Det var från början en stillsam tillställning. En grupp som träffades, för att minnas sin vän och för att berätta för varandra att många nu hade mött honom igen: att Jesus har funnit en väg förbi meningslöshetens gropar och de ”inre demoner” som Måns Zemmerlöv sjunger om.

Allt detta talade de med varandra om när de samlades. Ja, det var därför de hade samlats. Det var en sorts hemvändardag – som fick färg av hoppet, det nya livet, att Gud själv stod bakom Jesus. Det som blev den första Pingstdagen, var tänkt som en dag för både tillbakablick och hoppfullt framåtblickande.

Och det är då det händer – det fullständigt oväntade.
Hemvändardagen blir något helt annat.
För till var och en kommer det en gåva, en förmåga, som övergår det redan inlärda och kontrollerade.
Var och en av dem börjar tala ett språk de inte kunde tidigare.
Alla världens för dem kända språk blir representerade där i rummet, och direkt öppnades dörrarna.

De talade, på alla dessa språk, om det som de hade varit med om och trodde: Att Jesus från Nasaret, hade bjudit in till gemenskap, botat blinda, döva och lama. Att han i liknelser och i handling hade visat på en varm och stor kärlek, en förlåtelse som också gav upprättelse och hopp.

Det var om detta de talade, om Jesus Kristus, på alla de språk som människorna i Jerusalem kunde! Det var om detta Guds heliga Anda talade.

Några veckor tidigare så hade Jesus, när han oroade sig för vad som väntade i och efter påsken, bett intensivt och passionerat. Han bad då bl a att gemenskapen mellan alla människor skulle växa samman med gemenskapen i Gud själv. Detta var en helt otrolig bön, att gemenskapen som är Gud också ska bli en gemenskap som vi människor ingår i. Han bad för trösten och sanningen. Båda dessa. Hand i hand. Inte på varandras bekostnad.

Ett steg, för var och en av oss, att komma närmare denna visionära gemenskap av kärlek, börjar med att vi verkligen får höra på det språk som är vårt eget och uppleva med den kropp som är vi, att

– Jesus har blivit uppväckt, har fått liv igen,
– Jesus har brutit dödens mur,
– Jesus har lyft av lidandets och skuldens tyngd och funnit en väg förbi meningslöshetens gropar, och de ”inre demoner” som Måns Zemmerlöv sjunger om.

Allt detta, för din skull – och att allt nu överlämnas till var och en av oss som en bröllopsbukett, för världens befrielse.
Fånga den, ta den, nu!

”Spela samman oss som går
mot en dag som ingen sett,
tills i dig vårt mål vi når,
Heliga Treenighet.”

Sv ps. 338:4

Texter: Johannes 14:15-21 och Apostlagärningarna 2:1-11.

När som helst börjar Kristi himmelfärdsdag. En underbar dag. Frihetens dag. En dag som bildar pendang till Kristi preexistens: Guds närvaro överallt, alltid, i allt. Som en förberedelse för Kristi himmelfärdsdag lyssnar jag om och om igen på kärlekssången All of Me, med John Legend. (Special Edition).

Lägg in den bland dina spotify favoriter, också!

Sångens två verser börjar som det mesta i vardagen med frågor och beskrivningar av livet och av vad vi känner. Ambivalenser och överdrifter, med ord som är slitna eftersom generation efter generation har behövt dem. Ord och begreppspar som är förutsägbara. Men, ändå sannare än något annat!

Refrängen återkommer tre gånger, och den frigör djupet och känslan för Kristi himmelfärdsdag:

’Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I’ll give my all to you
You’re my end and my beginning
Even when I lose I’m winning
’Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh oh

En av mina medarbetare ler med hela ansiktet när jag släntrar in i Biskopsgårdens kyrka vid halv tre tiden idag. Och innan jag hunnit fråga vad som hänt, berättas det för mig, med stor glädje:

”Det kom en familj till Drop-in-dop. Familjen bor här i Lundby församling, borta i Eriksberg på Älvstranden. Barnet var i sju månaders åldern, och nu blev det av.

Vi hade dopet i den lilla hörnan med kuddarna och guldväggen, här i kyrkan.

Tillsammans var vi nog ungefär 10 med föräldrar och deras syskon, vid kyrkans guldvägg.”

Tack alla ni som har gjort detta möjligt!

Sturmark var på radion idag, igen. Tyvärr missade jag början och slutet av programmet. Men jag hörde honom ändå upprepa ”Plymouthbröderna, i Småland”. Hans enda exempel på att religion inte är bra var just den friskola som denna rörelse har. En liten marginell friskola fick bära hela hans tunga slutsats. (Tur att han inte är forskare – för då hade han dessutom fått problem med den tarvligt formulerade annonsen som omnämndes i programmet.) Sturmark har säkert delvis rätt om den rörelsen. Men när han utifrån EN religiös rörelse indirekt påstår något om ALL religion blir det riktigt töntig. Tänk om vi skulle göra detsamma med politiska partier, ideella föreningar eller näringsverksamheter!

För 186 år sedan bildades förresten Plymouthbröderna i Dublin som en protest mot religionens alltför starka band till statsmakten. Kanske har vi alla något att lära av ”att gå i ledband”? Vad är motsvarigheten till statsmakten idag, tänker den som förstår att ”hattarna” byter plats.

Den som inte har läst Sturmarks bibel, jag tänker på The God Delusion av Dawkins (2006) som redan 2007 kom på svenska (Illusionen om Gud), bör göra det. För den ingår på sätt och vis i den kristna trons nödvändiga självkritiska reflektion och är riktigt intressant, och lärorik. Problemen med boken är dock hur slutsatser dras, vad exemplen egentligen är exempel på och bl a den roll Dawkins ger ”det naturliga urvalet” för att uttrycka det milt.

Ett annat problem är att Dawkins förvanskar grundtanken hos en av de personer som betydde oerhört mycket inom motståndsrörelsen mot Tredje Riket, nämligen Dietrich Bonhoeffer, som avrättades av Hitler bara några dagar före krigsslutet. Bonhoeffer sökte en religiositet som inte lever av människor oro och okunskap. En solidarisk trospraxis mitt i vardagslivet. Dawkins drar med oklara ordval slutsatsen att Bonhoeffer hade gett upp religionen. Tvärtom, vågar jag påstå. Tillsammans med många då, före och i vår tid levde Bonhoeffer i ödmjuk praxis (återvände frivilligt till Tyskland från USA för att dela de förtrycktas vardag och situation), klädde i underbar självbiografisk poesi och grundligt tyskt intellektuella förklaringar tron på ett liv i Kristi efterföljd mot det totalitära. En tro jag anar och därför söker.

Ps. Det är därför ingen tillfällighet att Bonhoeffer redan som 22 åring, om jag minns mina historiska studier rätt, disputerade på föreställningen om kyrkan.

Amen, för att förekomma Per W.