Att orden inte alltid räcker till, säger vi då och då till varandra, och lägger huvudet lite på sné. När vi hör andra säga att orden inte räcker till, ler vi kanske och tänker, såklart de inte gör! Uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord”, är det likadant med. Eller, hur är det egentligen med det?

Djupt inom mig är jag tacksam över att orden inte alltid räcker till. För är det något livet har lärt mig, så är det just att orden aldrig räcker till.

Ordens otillräcklighet när det gäller att hjälpa oss människor att komma underfund med vad vi känner, vill och tänker är oändlig. På samma sätt är det med ordens otillräcklighet att kommunicera känslor, tankar och visioner till andra människor. Räddningen i all denna språkliga brustenhet, alltså både den inom den enskilda människan och den mellan människor finns nära oss.

Räddningen är språkandet. För lyssnandet och talandet är en räddning och en räddning som varje människa och samhälle har ansvar för. Var och en ska vårda, fördjupa och utveckla språkanvändningen.

Språkets otillräcklighet driver alltså fram språkandet och språket i sig. Även om det ibland kan vara oerhört tidskrävande med språkliga missförstånd – så är det ju just missförstånden som gör att kommunikationen fortsätter. Missförstånden måste överbryggas, förklaras. Så känner och tänker vi (och påverkar varandra att tycka). Och därför tar vi upp tråden igen när missförstånd anas, och kommunicerar vidare för att skapa förståelse och ytterst komma till ”själarnas gemenskap”. Direktheten i det är självklart större hos starkt utåtriktade personer. Människor som däremot är mer stillsamma väljer att stanna längre i det inre samtalet innan de ger sig ut i kommunikation.

Om språk och språkandet hade varit perfekta så hade kommunikationen, frågandet och förklarandet, förtydligandet och uttryck som ”men jag menade ju” aldrig blivit aktuella. Om det inte hade förekommit några missförstånd, små förskjutningar av betydelser, syftningsfel, anakronismer, olika utgångspunkter eller intressen, så hade människor inte talat med varandra.

För utan allt detta (och mycket mer som händer när vi försöker flytta information till varandra eller kommunicera med varandra) hade vi ju aldrig blivit sårade, arga, provocerade eller pafft förvånade. Då hade språk varken utvecklats eller människors samspel fått en arena: språket!

När missförstånden hopar sig och vi misstänker att de beror på att yttre faktorer projiceras på språkhanteringen, t ex olika dialektala värdeskalor, vanföreställningar om vissa etniska grupper eller religiösa människor, klasstänkande, sexism eller rasism, kan uppgivenheten stjälpa även den som inser hur språk fungerar.

Ibland när jag kommer nära en sådan uppgivenhet tänker jag på Tarzan och Jane. Den där klassiska scenen när han slår sig för bröstet och säger, ”Me Tarzan, you Jane”. I den kvasidialogen fanns det inte mycket utrymme för missförstånd – och därför inte heller för något annat heller.

Motbilden till Tarzan-Jane scenen är den dialog som Adam och Eva har med varandra. Den dialogen drar in Gud även i det inre samtalet, känslorna och i de talade och de hörda Gudsorden. (Första Mosebok, kapitel 3). Inom t ex den animerade konsten är däremot bilderna av de två kärleksparen förskräckligt lika varandra.

Kanske tycker nu någon att jag lyfter upp missförstånd som något bra och nödvändigt och att det är okänsligt med tanke på allt hemskt som missförstånd kan leda till. Det är inte min avsikt att glorifiera missförstånd. Jag vill bara visa på språkets fantastiska kraft. För när vi språkar med varandra så skapar lingvistiska vagheter och mångtydigheter frågor och känslor. Det sagda ger frågor som inte fanns. Dessa frågor skriker efter svar och förklaringar, justeringar och reservationer.

Så föder språkandet mer språkande och utvecklar både människor och deras språk. Det gamla uttrycket att ”det är i ordstridens hetta som människor kommer på vad de egentligen i grunden står för” är ett exempel på detta. Den som talar kan just genom språkets fantastiska kraft finna sig själv och sina ultimate concerns, för att utveckla ett uttryck av Paul Tillich.

Kanske tycker någon att jag borde säga något mer mekaniskt om språkets funktion att beskriva, förklara och förstå verkligheten. Personligen skiljer jag inte dem åt, alltså språk och verklighet. Och det måste väl bero på något att när vi sätter samman dem känns det bakvänt att säga ”verkligheten och språket”. Att njuta av matematiska formler, en solnedgång eller en dikt – är lika gott och verkligt! Det ena är inte ”verkligare” än det andra. Och när det gäller det som kallas ”religiöst språk” är det säkert så att sådant språk fastän det innehåller samma ord och grammatik som icke-religiöst språk snarare ger oss religiösa erfarenheter än beskriver en gudomlig verklighet bortom den s k vanliga verkligheten.

Avslutningsvis:

1. Vad hjälper det att en bild säger mer än tusen ord om den inte ger upphov till tusentals till!

2. På de flesta språk finns uttryck som ”mycket snack men ingen verkstad”. Sådana uttryck tydliggör att livet och möten med människor gjort att vi med åren har byggt upp en hög förväntan på språket. Den förväntan inrymmer att vi inte tål att språk blir snack eller prat för att distrahera och skymma. Inom existentialismen finns ett begrepp för sådant icke-förpliktigande prat, Das Gerede (alltså neutrum och därför i kontrast till Die Rede som är begreppet både för det vardagliga och högtidliga talet). I rikssvenska säger vi ”kallprat” om det här, och i Göteborg ”tjötar” vi, även om det inte riktigt är samma sak.

3. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” (Första Mosebok, kap. 1: 1-3)

4. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”
(Johannes kap. 1: 1-4)

5. ”Därför att ordet bland oss bor blir världen aldrig stum. En lovsång lyfts. Vi väcks till tro i vår förtvivlans stund” Svensk psalm 377:1

6. Diakonipsalmen (292): ”Jublande lyfter vi här våra händer…handling och bön må bli ett”.

7. Tron är som en dialekt som bryter fram i alla språk vi talar och hör. Dialekten är som ett tecken både på mål och ursprung, sammanhang och närheten mellan själens liv och socialiteten. Dialekten är kroppen som vi klär med språken.
(Jfr. Apostlagärningarna kap. 2)

Kristian

Det här blogginlägget i & språk hör samman med några av grundackorden i föredraget ”Svenska kyrkan – vad är det?” (som du kan hitta här på bloggen och på församlingens hemsida.)