Trädet står bara några meter från min ytterdörr här på Hisingen. Varje morgon jag går förbi trädet stannar jag till, litet högtidligt, och ser årstidernas växlingar i bladen och på frukten. Det skira tunna försiktiga på våren avlöses av sommarens färger och festskörd. På hösten återvänder klorofyll och kraft genom stammen, till rötter och mark.

Trädet är som livet. Vi gror och växer, mognar och bär frukt för varandra och de sammanhang vi är satta att verka i och leva för. Vindar och regn, och frost följer och härjar med oss, liksom dagar och tider av värme och sol. Var och en av oss bär på en medvetenhetens kompass för var på livsåret vi befinner oss. Och varje tid, barndom, ungdomstid som vuxenliv, har sin charm och sitt hopp och sin djupa längtan.

I fredags stannade jag längre än vanligt vid äppelträdet. Det var något med det där lilla trädet. Kanske gjorde den kyliga morgonen sitt. Luften stod stilla. Något var på gång, vintern trängde bort all höstljumhet, den som längre än vanligt hade påmint oss om sommaren.

På grenarna fortfarande några äpplen som ännu inte hade blivit fågelföda eller fallit till marken, för att återgå i kretsloppet. Äpplena påminde mig om just den här dallrande fallande tiden, dagarna kring den söndag som både berättar om ett efterlängtat möte och en sluträkning, Kristi återkomst och dom.

Det var väl kylan som också gjorde att vi var så många på Vagnen den här morgonen. Inget cykelväder precis. Alldeles bakom mig stod några studenter, säkert från Lindholmen eller så. De talade ogenerat om både det ena och det andra. Så som unga människor – och vi andra också fördenskull, gör nuförtiden för öppen ridå.

En i sällskapet beskrev ingående allt fixande och ordnande, och alla inköp som skulle göras i helgen för att allt skulle vara klart till nästa helg: Adventsljusstake, vit pappersstjärna till fönstret i köket, förlängningssladd och en 25 watts lampa med liten sockel, stearinljus med siffrorna 1 till 24 för dagarna till julafton, glögg, både den vanliga och den där nya fina sorten med speciell årssmak, och så ett besök på Ikea för säkerhets skull.

Vi hann aldrig höra resten. En annan person i sällskapet bröt nämligen in just här, och sade, väldigt bestämt, men absolut inte bryskt: Men vännen, det är ju först domsöndag, nu den 22 november. Det är den vi ska zooma in nu. Inte advent och jul.
– Fokusera på domsöndagen, nu, viskades vädjande.

Och så fick vi alla höra en intensiv, personlig och rätt biblisk tolkning av domsöndagen. Och det var inte förrän Vagnen hade stått still en stund på ändhållsplatsen som ialla fall jag, insåg hur länge vi hade varit fångade av berättandet, och helt enkelt missat alla våra hållplatser längs vägen.

Fångade, säger jag, för det var en drömsk berättelse, som väckte känslominnen från barndom och vuxenår till livs. En berättelse som fick det väsentliga och nödvändiga, det sanna och goda, att träda fram kristallklart.

– Tänk dig att alla dimridåer och filter i verkligheten löses upp, försvinner.
– Att allt dolt och undangömt lyfts fram och uppenbaras.
– Att alla oklara samband blir klargjorda.
– Allt alla lösa trådar av missförstånd och ovilja smälter ihop av kärlek och uppenbarad kunskap. Från mikrokosmos till makrokosmos.

– Tänk dig att allt gott verk som påbörjats, och kanske avbrutits når sin fulländning.
– Att alla människor, djur- och växtarter, samhällen och folkgrupper, religioner och ideologier som splittrats och skadats av sjukdom och död, dumhet och ondska, ensidig tidsanda, orättvisor och godtyckliga regelsystem, och av att ha varit i otakt med varandra, läks och upprättas, försonas och förvandlas.

– Att hela verkligheten blir uppfylld av förtätad gudomlig närvaro, vars färger och former är oändliga, och som vi anar ibland i steget och andetaget. Och mitt i allt detta kommer vi ansikte mot ansikte med den yttersta verkligheten, Jesus.

Och tro mig, i samma gudomliga ögonblick som vi dömda faller till marken, är Jesus gudomlig kärleksfull famn som tar emot oss.

Ungefär där, ryckte det till i Vagnen som startade och vände sakta motsols. Vagnen började sin resa tillbaks. Vid varje hållplats steg människor på, från världens alla hörn, och med alla möjliga klädesplagg, språk och dialekter. Jag kände mig hemma, och upptäckte att jag faktiskt satt och nynnade på psalm 490, och bestämde mig för att putsa fönster på söndag.

Ikväll fick jag ett mail från Johanna här i Lundby församling. Det är allas i den form som språket erbjuder för det äkta, citatet: ”Kyrkan gick från att vara ensam, tom, utsatt, och tvivlande till att fyllas med ljus, ljud, skratt och glittrande vatten.

Hej Kristian,

Också denna gång dök det upp dopbarn när vi hade drop-in dop i Lundby Nya kyrka, som varje gång hittills. Inför dopet övervägde jag att göra något lite speciellt: tända marschaller, tända ljus inne i kyrkan, ”piffa” lite, så att säga. Eftersom det alltid dykt upp någon på våra doptider har tanken legat där förut. Samtalet har gått kring om vi skulle ha ballonger utanför kyrkan, använda såpbubblor i gudstjänsten?

…men som det nu var satte jag mig bara inne på kontoret, ensam i byggnaden, knapprade på datorn och tänkte att ingen nog skulle dyka upp ändå…i det här höstvädret…mörka vardagskvällen…ödslig kyrkogård där allhelgonatidens gravljus sedan länge brunnit ut… Vinden slet i kyrktaket och gjorde mig nervös, för det låter som om det rör sig folk när ljuden ekar i den stora byggnaden.

Så knackar det på, och en glad liten familj på tre personer står utanför och vill så gärna döpa sin flicka! Vi samtalar en bra stund, skriver på papper, tänder ljusen i kyrkan tillsammans, jag drar positivt överraskad på mig röcklin och stola och så sätter vi igång…samtidigt som en andra dopfamilj plötsligt kliver på, ett helt sällskap med morföräldrar och faddrar och syskon, finklädda och med en gammal dopdräkt som gått i släkten länge!

När jag plockade undan efter oss dök bibelordet från Matt 14:29-33 upp i mitt huvud. Du trossvage, varför i hela friden tvivlade du?! Kyrkan gick från att vara ensam, tom, utsatt, och tvivlande till att fyllas med ljus, ljud, skratt och glittrande vatten. Nästa gång ska jag ha marschaller utanför! Eller ballonger!

Jag ska åtminstone ha tänt ljusen på altaret och plockat fram dopskålen! Om nu Gud jobbar, hur sjutton har jag mage att inte jobba med Gud? Inte möta de människor som av Anden kallats ut i höstkvällen för att låta döpa sina små! Även om ingen dykt upp hade det varit värt att tända på altaret inne i kyrkan, för att påminnas om att Gud faktiskt jobbar hela tiden i världen, oavsett om jag ser det eller ej.

Det blev också tydligt för mig att kyrkan i första hand är de människor som samlas i Jesu namn. Det var med det rejäla rycket i den låsta dörren, av en glad liten familj på tre personer, som Lundby Nya kyrka vaknade till liv ikväll. Och med denna statistik kanske folk snart börjar köa för att få droppa-in på dop!

Ps Båda föräldraparen hade upptäck drop-in dop genom att googla på det.”