Grundackorden läggs nästan alltför känslosamt redan i de första takterna, ett efter ett, och sedan kommer frågan, om att efter alla dessa år träffas, för att gå genom allt som en gång var:
– Det sägs att tiden läker alla sår, men det har jag inte märkt av.

Sången Hello, it´s me, med Adele, har under december varvats med julens klassiska verk, schlagers och pop. Sången är fylld av varm energi och rösten är den mänskliga längtan efter helhet, och kanske kärlek. Här finns självkritisk eftertänksamhet och en ihärdig vädjan om försoning.

Tidigare i veckan berättade en vän i Brämaregården, att när vuxna människor väljer att bli döpta handlar det säkert ofta om att den inre resan, som är en sorts tros-resa, landat i tillförsikt och söker sin bekräftelse. Och att dopet blir en manifestation av längtan och tillhörighet.

Dopet och tron visar på likheter mellan våra livshistorier och Jesu historia som precis som din och min historia rör sig mellan ytterligheterna lycka och lidande.

Jesu vuxenliv var från början ett tryggt förlåtande liv, som bjöd in till Guds rike, diakoni och måltid, redan här och nu. Ett liv som inte gjorde skillnader på människor utan som utmanade människor att bortse från fasaderna, och från det som förminskade det goda och Gud. Ett liv som aldrig övergav människor i misslyckanden eller svek. Därför gick Jesus samma lidande till mötes.

Och när politiska och religiösa företrädare alltmer hotar och manipulerar, använder han ordet ”dop” om det oundvikliga ångestfyllda som väntar. Det som han sade sig ”måste gå genom”. Andan ska tas från honom, han faller, men sedan ska något helt nytt överraskande hända, han blir rest upp.

Och så blev det enligt vänner och andra som ”hade sett Jesus igen, uppväckt av Gud från döden som inte kunde hålla fast honom”. Bekräftad av kärleken som inte döden kunde rå på sker uppväckandet bara några dagar efter korsavrättningen. Och det betyder, att det sätt Jesus levde, dog och uppstod på, mitt i allt lidande och all motsägelsefullhet, är det bästa sättet att beskriva Gud på: Som Jesus är, så är Gud.

På sätt och vis är våra liv ungefär så som Adele sjunger. Som vuxna människor har vi ju gjort erfarenheter av alla slag. Och vi vet att livet ofta innebär att drabbas och möta samma motsägelser och lidande som Jesus levde med. Här mitt i vårt vardagsliv sker alltså vår första identifikation med Jesus. Våra liv är som Jesu liv! Vi försöker hantera motsägelser och bollas mellan ytterligheterna: Vanmakt inför ondska och möjlighet att påverka till det goda. Och ytterligheterna lidande och lycka. Och i allt detta vet vi, så väl, att vi ”are running out of time”, som Adele också sjunger.

Att döpas i Jesus Kristi namn, är att döpas in i den gudsgemenskap som enklast beskrivs med hur Jesus uppväckts, avrättats, och dessförinnan och sedan dess levt och lever.

Till Jesu liv hör också hans död och uppväckandet. Därför innebär tron och dopet att vi som också dör, får del av det nya livet, blir uppväckta. Detta är den andra identifikationen med Jesus, och den börjar här i vårt jordiska vardagsliv, för andra människor. Denna identifikationen fortsätter sedan med det himmelska som ord inte kan göra rättvisa åt, och inte ens ska försöka.

Den första identifikationen mellan hur Jesu liv och våra liv utspelar sig mellan lycka och lidande, beskrivs rätt väl i Adeles sång.

Det är annorlunda med den andra identifikationen. För Adele sjunger att det inte verkar som det gör sångens ”dig” något att det som har blivit fel inte blir helt igen: ”it clearly doesn’t tear you apart anymore.”

Den kristna församlingens hopp är det motsatta: För vårt hopp är att genom tron och dop blir liv som har slitits itu och splittrats, helt igen, i helig gudsgemenskap, evigt. För det vill Gud!

Efterord:

Det här blogginlägget Hello, it’s me, hör nära samman med en självbiografisk teologisk berättelse som jag precis har lagt ut på Lundby församlings hemsida, under länken Kyrkoherde, där jag publicerar predikningar, artiklar och bön.

Berättelsen heter: Save us from more of the same – en berättelse om vuxnas dop. Och allt hör samman med att Lundby församling som ofta har Drop-in-dop inbjuder extra till Drop-in-dop nu på Trettondedag Jul, den 6 januari i Brämaregårdens kyrka, mellan 13 och 15.

I Jesu namn/
Äntligen är det 2016!

Kristian

Fredag morgon, veckan före jul, träffas Louise som är diakon och jag på mitt rum här vid Lundby gamla kyrka. Vi ska samtala om diakoni. Och samtalet är sammantvinnat med församlingens tidning &, och med den röda tråd som Lundby församling har under advent och jul i olika sammanhang och sociala medier: Där barnen sover.

Jag är förväntansfylld. Med mig har jag ett papper med frågor och ingångar. Tiden går fort och samtalet rör vid det väsentliga i livet, samhället, världen. Louise delar med sig av sina erfarenheter och reflekterar över vad det är att vara människa, och församling.

Vad är diakoni?

– Jag tänker att diakoni tillhör församling. Utan diakoni ingen församling. Det betyder att som församling blickar människor alltid ut, ut från sig själva, ut i världen.
Att bara gå förbi – det går inte!

Hur ser du på förhållandet mellan församlingens diakoni och samhällets omsorg om människor?

– Samhällets resurser och ansvartagande är oerhört mycket större än församlingens. När samhället hanterar hundratals miljoner kronor här i våra stadsdelar – så har församlingen bara en liten bråkdel av det! Men det är ingen kvalitetsskillnad mellan allt det samhället gör och det församlingen gör!

Men, borde församlingen ha större ekonomiska resurser?

– Både och, ja det går att flytta gränserna. En församling som anställer diakoner visar att diakoni, att inte gå förbi, är viktigt. Diakoni sker inom ramen för en kristen gudstro. Och även om församlingen hade massor av pengar, så skulle utgångspunkten precis som nu bli att börja med en diakonal analys av situationen. Att med diakonala verktyg se på verkligheten, för att sedan göra en bedömning, en bra bedömning. Handlingen är det tredje steget. Annars blir det bara godispåsar.

Louise, hur menar du?

– Utan dessa tre steg, se – bedöma – handla, blir det bara välgörenhet. Människors behov är viktigare än människors behov av att hjälpa. Diakoni är att möta människor, och att stanna i mötet utan att gå förbi. När människor möts sker Något, det har vi alla erfarenhet av. Min vardag innehåller många sådana möten, i enskilda samtal, när ideella medarbetare och jag förbereder måltider, och bjuder till bords, när jag är med i barngrupper, är på skolan här i distriktet, eller samarbetar med fältassistenterna för ungdomarna som bor här. I allt detta blir det mycket samtal och kontakt, och i dem skapas förtroende som ger samarbete. Och många gånger får jag känna att Gud är en självklarhet – det var längtan att få jobba i den självklarheten som gjorde att jag blev diakon.

Under de senaste åren har barnfattigdomen och flyktingkrisen blivit akuta.

– Ja, och när det gäller barnfattigdomen är det viktigt att förstå att det är ett relativt begrepp. Att det handlar om här i Sverige. Barn som är fattiga och bor i hushåll med bara en ensamstående förälder, riskerar att gå vidare till vuxenfattigdom. Men, fattiga barn till en ensamstående förälder med utländsk härkomst går oftast vidare till vuxenfattigdom. Orsaken är den svaga kopplingen till arbetsmarknaden i dessa familjer.
När vi talar om diakonins politiska röst, är barnfattigdomen och dess konsekvenser något vi aldrig kan gå förbi. En dimension i flyktingkrisen som ställer grundfrågan till var och en av oss är: Hur lever vi tillsammans, hur ser samhället ut, nu och i nästa generation? Alltså integrationens fråga.

Stämmer bilden att diakoni och diakoner är trygga hjälpsamma människor?

– Ja, och det känns som en bild som beskriver människor, att få ta människor på allvar, att lyfta varandra – och att odla hopp. Och som diakon är det så roligt att få dela glädjeämnen och motgångar med människor som jag som privatperson aldrig hade fått träffa.

Ungefär här avslutar vi vårt samtal, och jag sitter kvar när Louise går vidare med stor ryggsäck (med mycket själavård i) och väska. Framför mig, ett papper fyllt av anteckningar från vårt samtal. Jag ler när jag upptäcker att det är alldeles blankt vid en fråga, nämligen ”varför är diakonskjortan grön? Hoppas att du som tagit dig tid, mitt i juletid, läsa litet om diakoni här på min blogg, nu anar svaret. Tack Louise!

Kristian

År efter år har jag sjungit de varma adventspsalmerna. Sett barn tända första ljuset i koret med leende kyrkvärd vid sin sida, och hört tonerna från trumpet. Lockelsen och längtan att som predikant varje år hitta en ny ingång i evangeliets text om intåget kan jag inte vara ensam om. Därför har jag och säkert också andra hittat och utvecklat bl a följande eller liknande ingångar i första advent, Jesu intåg i Jerusalem:

– åsnans djupa tankar att få bära, som en del av skapelsen och livets mening,

– att åsnan inte var en stridshäst utan står för något helt annat, kyrkan mot världen,

– att jublet och hosianna-ropen kommer att förbytas i pöbelrop på borggården,

– att de mantlar som alla lade av sig är symboler för allt människor måste lägga av sig för att närma sig det väsentliga i livet, och att det finns massor av människor som har rätt till våra mantlar,

– att Jesus satt på en åsna för att få ögonkontakt med människor som stod längs livets väg,

– att han gjorde sin konungsliga tronbestigning och därför red in i den port kungen skulle rida in i varje år för att återinsättas i sitt ämbete, kung i ditt liv,

– att åsnan är envis och det måste vi också vara i kampen för det goda, klimatet, världen och framtiden,

– att vi precis som åsnan alltid har någon som går bredvid oss, som en Emmaus-vandrings-känsla,

– att vi kan ”gå före och efter” i flera bemärkelser (och att detta är nåd),

– att vi alla har ”åsnor” som vi blir ombedda att låna ut för andra människors skull, och att det är ”Herren” som vädjar,

– och att vi kommer att få igen allt åsnigt, för Jesu löfte gäller alltid!

I år möttes jag av ett helt annat budskap. Och det var så befriande. För någon flyttade på fokus. Äntligen! Tack! Bort från tankar och utläggningar och spekulationer kring det där som hände utanför Jerusalem.

Istället blev det hjärtpunkten, avsikten och målet med intåget, som sattes i centrum.

Jesus var på väg till templet, för att be, det är helt klart. ”Detta är ett bönens hus”, står det i texten. Jesus längtade till bönen, längtade så att det värkte till dialog med Gud, och vid templet botade Jesus människor som inte kunde se, och människor med funktionsnedsättning (halta som det förkortas i bibeltexten). Jesus var på väg till bönen, och botade därför först. Det fanns liksom ingen annan väg.

I templet fanns barnen, som lovsjöng, med sina röster och just genom att finnas till. Så enkelt kan det vara: be, bota, barn.

Och några dagar senare sammanfattar Jesus sitt uppdrag i två ord: barmhärtighet och rättvisa.