Beteendevetare, statistiker och naturvetare har länge inom sina respektive fackområden kunnat visa att människor behöver ha något att tro på för att leva, överleva och utvecklas. En sökning på begreppet Mening ger flera kända studier och boktitlar samt hänvisningar till såväl forskare som författare från de flesta kulturer och tider. Svenska kyrkan som gemenskap talar ofta om sig själv som en trosgemenskap och betonar att den inte är en åsiktsgemenskap. Det är ingen tillfällighet.

Varje gång som jag hör det här att människor behöver tro för att känna mening och tillförsikt, så blir jag litet tveksam till vad resonemanget ska leda till. För jag vill så gärna bevara trosbegreppet fritt från att bli den tunna som allt som vi kan tro på ryms i. Inte bara för att det då blir motsägelsefullt – för ambivalenserna vet jag att vi måste leva med. Skälet är istället att för mig är tro något som redan från början hör till livet, givet genom perceptioner, och uppmuntrat i relationer med andra människor, och egna reflektioner. Det är denna naturliga tro, detta tidiga hopp som vi behöver behålla och utveckla. Alltså inget konstigt, vidskepligt överritualiserat självutplånande, eller självikoniserat eller världsfrånvänt eller premodernt eller ens modernt. Eller ökeneremitiskt eller uppblåst självutnämnt.

Självklart inser jag att inte alla barn, och inte i alla tider heller, har eller har haft det så som jag ovan kallar ”från början hör till livet…” Men indignationen i vetskapen om hemska förhållanden och tider, strukturer och missförhållanden är i sig en signal om att tro, och hopp borde få finnas hos varje barn och människa livet genom. Det är väl därför vi känner och spontant säger, när barn och människor lider: Så får det inte vara – och gärna vill gripa in och undanröja hindren för livet.

Att tro mening, att känna tillhörighet till livsnät, och att känna att vardag fungerar och att en har grepp om det hela – betyder därför för mig tre saker:

1. Min tro och mitt hopp är att tro och hopp är avgörande för min livskvalitet!

2. Att tron och hoppet aldrig får ske på någon annans bekostnad, naturens eller framtidens bekostnad.

3 Att bibliska berättelser och klassiska musikstycken och nya sånger från kristen tradition stärker min tro, utvecklar mitt hopp. Men de gör mig också kritisk mot sådant i bibel och min egen tradition som står mot den välsignande tron, det välsignande hoppet.

Kort sagt, även om det låter kaxigt:
Tron hjälper människor att tro bättre och tro mer.

Idag sker något stort i världen och här i Sverige. Människor demonstrerar för en ny samhällskultur. Vi vänder oss mot den växande faktaresistensen, utbredningen av fake news, och det som vi mött allt för ofta på sistone, alternativa fakta (alltså ren och skär lögn).

På 500 platser i världen och på några ställen i Sverige marscheras det idag. Företrädare för forskning, civilsamhället, företag och medier, har deklarerat att de ”gör det i förhoppning om att March for Science blir ett viktigt steg för att stärka användningen av forskningsbaserad kunskap i alla delar av samhället.”

Jag är som kyrkoherde företrädare för Svenska kyrkan och står för en integrerad helhetsåskådning där trostolkning, traditionstolkning och livstolkning hålls samman med annan beprövad kunskap inom etablerade human- och naturvetenskaper.

Jag tar sedan jag döptes och konfirmerades avstånd från all tro mot bättre vetande, och mitt liv och intellekt är mig alldeles för värdefullt för att jag skulle vilja ha eller vilja förmedla en annan tro. För mig är det viktiga ett hopp som utan att bli naivt går över prognoser som lamslår. Ett hopp som förändrar, eller för att anknyta till Martin Luther King: ”Det möjliga gör vi genast – det omöjliga kan ta litet längre tid!”

I min vision om ett på alla sätt och i alla vrår vetenskapligt genomsyrat samhälle ingår att kristen tro som är djupt förankrad i en universell skapelse- och kärlekstanke samt i Jesu etik och livshållning, som aldrig anpassade sig efter ”makterna”, också ska vara ett av flera redskap för att upprätthålla en god, rationell och demokratisk världsordning, med rättfärdig fred.

Endast som kärleksfull, självkritisk gemenskap och kritiskt redskap i dialog med allt som sägs och sker, har vi en plats bland namnen nedan. Och den som tvekar om vi är värda det, eller verkligen har förutsättningar för det, kan ju reflektera över att det hör till varje kristen gudstjänst att i någon form, oftast i början, erkänna och ta avstånd från sin kärlekslöshet mot världen, mot sanningen och mot sin egen destruktiva egoism. (Syndabekännelse).

Tusen och tusen har över hela världen marscherat för vetenskapen idag. Här är namnen på dem som idag skrev under på SvD Opinion:

Mikael Dahlgren, forskningsdirektör ABB

Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR

Karin Meyer, vd Apotekarsocieteten

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Cancerfonden

Stefan Bengtsson, rektor och vd Chalmers

Maria Graner, generalsekreterare Folkbildningsrådet

Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker

Cecilia Palm, generalsekreterare Folkuniversitetet

Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare Forska!Sverige

Patrik Hadenius, chefredaktör Forskning & Framsteg

Robert Watt, ordförande föreningen Forskom

Ethel Forsberg, generaldirektör Forte

Christer Sturmark, förlagschef Fri Tanke

Stefan Jutterdal, förbundsordförande Fysioterapeuterna

Annie Mattsson, ordförande Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala

Kajsa Kramming, talesperson nätverket Föräldravrålet

Pam Fredman, rektor Göteborgs universitet

Lars Strannegård, rektor Handelshögskolan i Stockholm

Marie-Hélène Ahnborg, vd Ifous

Björn O. Nilsson, vd Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien

Gustaf Arrhenius, vd Institutet för framtidsstudier

Bo-Erik Pers, vd Jernkontoret

Karin Dahlman-Wright, vik rektor Karolinska Institutet

Sigbritt Karlsson, rektor KTH

Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie Kungliga Biblioteket

Carl-Anders Helander, vd Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien

Göran K. Hansson, ständig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien

Anders Blanck, vd LIF – de forskande läkemedelsföretagen

Johan Sterte, rektor Luleå Tekniska Universitet

Torbjörn von Schantz, rektor Lunds universitet

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet

Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund

Anders Fällström, rektor Mittuniversitetet

Per Ericson, vik överintendent Naturhistoriska riksmuseet

Ivar de la Cruz, förbundsordförande Naturvetarna

Thomas Strand, ordförande Rifo, Sällskapet riksdagsledamöter och forskare

Göran Arrius, ordförande Saco

Göran Blomqvist, vd Riksbankens Jubileumsfond

Jens Mattsson, generaldirektör Statens veterinärmedicinska anstalt

Louise Karlberg, centerchef Stockholm Environment Institute

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden

Per Eckerdal, biskop Göteborgs stift, Svenska kyrkan

Karin Linder, generalsekreterare Svensk biblioteksförening

Christine Sundberg Carendi, vd Svenska Science Centers

Check Lau, ordförande Sveriges Kärntekniska Sällskap

Caroline Sundberg, ordförande Sveriges förenade studentkårer

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Helen Dannetun, ordförande Sveriges universitets- och högskoleförbund och rektor Linköpings universitet

Mats Ericson, ordförande Sveriges universitetslärare och forskare

Camilla Svensson, ordförande Sveriges unga akademi

Christian Arnt Jønbech, vd Swedish Pharma Insights

Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen

Vide Richter, ordförande Tekniska högskolans studentkår

Peter Skogh, museidirektör Tekniska museet

Elin Lydahl, vd Tom Tits Experiment

Maria Cosnier, hållbarhetskonsult U & We

Jennie Ekbeck, vd Umeå Biotech Incubator

Hans Adolfsson, rektor Umeå universitet

Mikael Ingemyr, förbundsordförande Unga Forskare

Ulf Melin, generaldirektör Universitets- och högskolerådet

Lisa Månsson, museichef Vasamuseet

Karl Bergman, chef forskning och utveckling Vattenfall

Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet

Peter Olausson, ordförande Vetenskap och Folkbildning

Stefan Örgård, verksamhetsansvarig Internationella Vetenskapsfestivalen i Göteborg

Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet

Varje människa funderar då och då på hur stort universum är. Det hör liksom till vår tid att fundera på vad det innebär att universum är oändligt. Om det finns flera universa. Flera parallella oändliga universa. Och vad det skulle innebära att universum inte var oändligt. Vem av oss har inte hört invändningen: Men vad finns det där, vid universums slut, en mur, en gräns – och varför skulle det inte finnas något på andra sidan den gränsen.

Varje människa funderar då och då på sin egen ändlighet. Det hör till vår tid att fundera på vårt liv och därmed vår död. Gång på gång hör vi varandra säga att just döden är det enda vi kan vara säkra på. Några tror att en människa lever vidare efter döden och tar hjälp av ett själsbegrepp i sin tro. Andra tror verkligen att det är slut med döden. Några motiverar den tron naturvetenskapligt. Andra menar att det verkligen är slut, lampan släcks som det ofta prosaiskt sägs, men den tänds igen.

Jesus samlar oss här ikväll, på samma sätt som han alltid har samlat dem som hoppas på honom.

Trots att han tar tag i ETT bröd och säger ”Detta är min kropp” så öppnas våra sinnen för att all materia är hans kropp. Alla människor, alla kroppsdelar, alla djur, alla växter är kropp – är skapad materia, består av atomer. Inget är undantaget. Ingen människa är unik, trots att vi sjunger så i en älskad svensk psalm. Att vi är värdefulla beror nämligen inte på en förment unikhet utan på att vi är kropp, och att vi därmed hör samman med Jesus som hör samman med allt, och alla, och säger: Detta är min kropp, om brödet, som vi delar, för att leva.

Ikväll, kroppens kväll, möter vi en som levt, och dör, och lever för alla – och en annan om vilken det sägs att det hade varit bäst om han inte hade funnits. Detta är den största kontrast som överhuvudtaget kan finnas. En som inte räknas alls – och en, och det är just den som säger så, som räknas som allt.

För att inte bortförklara genom hänvisningar till äldre bibliska föreställningar, eller för att förklara utsagan genom påståenden om att det var den unga kyrkan som lade dessa ord i Jesu mun för att motverka att troende lämnade kyrkan när förföljelse hotade, eller för att säga att vi i Luthers anda får lyfta på hatten inför sådant vi inte förstår, vill jag istället tänka så här:

– Detta är min kropp, det är ord om all materia, om all verklighet, och därför också om de människor i världshistorien som brukar betraktas som förtappade och ondskefulla genom vad de gjort mot andra människor eller mot djur och natur, samhällen och fungerande goda strukturer.

– Brödet där i salen på övre våningen, i det lånade huset – blir som en spegel för alla människor, all materia, allt som finns och kommer att finnas, all tider, varje ögonblick.

– Jesus säger, allt hör samman med vartannat, i Jesus Kristus. Självklart därför också Judas – för inte vill vi väl göra Jesus till en egoist i ett futtiglitet universum.

(Lundby nya kyrka 2017-04-13

Markus 14:12-26
Psalmer 387, 137, 451
Litanian: 700:1
Altaravklädning)