Människor samlade till bön har blivit måltavlor i en våldsspiral som dessutom börjar få drag av ”vardaglighet”. Bland offren, lekande bedjande barn och obeväpnade vanliga människor – oskyldiga. Om du håller världen i dina händer – så ber jag dig, ta mig och mina livsval i anspråk och håll varsammare i världen. Håll samman världen bättre, läk alla och allt som slits sönder och itu. Av hot, terror, våld och bevakande maktkonstellationer av olika slag, och med ibland otydliga ansikten och avsändare.

Mänskligheten möter meningslös död, lidande och övergivenhet. Håll på riktigt än mer i världen, håll om oss mer trovärdigt med kärlek som påverkar våra handlingar, våra sinnen och som väcker allas kärlek.

Låt från och med nu varje människa tänka godare än förut och mer globalt, och tro fritt, befriat från anspråk på tolkningsföreträde och utan dessa förödande tankar på hämnd.

Låt var och en självständigt börja få leva i sin tradition och kultur – i möteslokaler för folkvalda, på gator och torg, och i heliga rum för bön, förundran och tacksamhet inför livet.

Räck hela världen dina händer!

Amen

Jag heter Kristian och är kyrkoherde här i Svenska kyrkan, Helsingborg.
Jag skulle egentligen inte vara här på Stortorget idag.

För en av mina närmaste medarbetare, Sofija skulle ha varit här, och representerat Svenska kyrkan, och talat om tro, hopp och kärlek.

Det blev jag, på kort varsel, för hon har drabbats av den här influensan som liksom mycket annat härjar i Skåne.

Du, och du och du, och ni, och ni, är precis som jag här idag. Och du representerar dig själv, det du står för, den värld du vill tillhöra, en värld och en tid som bemöter rasism med kärlek och hopp.

En värld som bokstavligen tappar andan, och sorgset ser på när splittring och hat och våld härjar, och hör när mänskligheten sätter snubbelben på sig själv, om och om igen.

Egentligen skulle inte du heller ha behövt att vara här – om världen hade sett litet annorlunda ut. Men det gör den inte – ännu.

För tre veckor sedan idag samlades människor där de skulle vara, i sina sammanhang, i bön för världen, skapelsen och framtiden.

Ändå var alla de som drabbades av de fruktansvärda terrordåden på fel platser.

Idag går vår bön, för dom som använder det ordet, vår tanke och värme till de mördades anhöriga, till de skadade och deras familjer. Till offren som nu behöver kärlek och hopp, liksom de som är i riskzonen att dra fel slutsatser av dåden.

Fredagarna är för många av oss sedan länge en dag för bön, och sedan ett tag en dag för vår tids allra största hot, att vårt klimat går under, slåss ut och med klimatet också mänskligheten.

Isarna smälter, vädret, regn, vindar och orkaner liksom torka och missväxt, håller på att ta överhanden.

Ja alla de förfärligheter som kristna människor i fastetiden ber om Guds beskydd från i den traditionella förbön som heter Litania, håller på att ta överhanden.

Många människor i samhället uppvisar en håglöshet och uppgivenhet – några flyr in i sina egna bubblor av tillfredsställelse och njutning.

För tre veckor sedan hände det igen att rasismen slog till mot oskyldiga människor. Då i Nya Zeeland.

Vi som är här hör till alla de miljarder människor av olika ursprung, etnicitet, ideologi och trosutövning som lugnt, stillsamt, i eftertanke och reflektion, i hemmets lugna ro med barnen i vår famn, i gemenskap med grannar, familj, släkt och arbetskamrater, och på offentliga arenor som här på Stortorget, önskar, och nu gör jag, och det vet jag, mig till tolk för många:

Att om nu mänskligheten bara har 100 år kvar pga hotande klimatkatastrofer, så vore det väl klädsamt om mänskligheten kunde göra dessa hundra år, fram till 2119 till en tid då människovärdet respekteras.

Till en tid då
människor på alla kontinenter får hjälp, mat, vatten, medicin, kläder, boende, skola och kultur och glädje.

Till en tid då
bredden av åsikter och övertygelser ställs i livets tjänst, för de andras skull.

Tänk om mänsklighetens sista århundrade kunde få beskrivas med rubriken:
Kärlek och hopp.