Jag kände det redan innan jag vaknade. Den där lilla korta stunden mellan sömnen med lätta drömmar och uppvaknandet. Det hördes samtidigt långt borta ljud och röster från tjänstefolket och i gränden. Redan då när jag på något sätt var kvar i sömnen visste jag det. Att denna dag skulle bli annorlunda. Inte så att det skulle regna mycket eller vara speciellt soligt, eller bli marknad. Eller att något skulle gå sönder eller någon av dem i huset skulle slå sig illa i arbetet, eller att något av alla barn i släkten plötsligt skulle infalla i någon oförståelig sjukdom.
Inget sådant men inte heller något vanligt eller positivt som byggts upp av andra händelser, och som nu bar frukt, nu gav resultat.
Tillägg, kursiverat: S:t Olofs kyrka:
– som när man länge övat in ett musikstycke, som från början kändes helt omöjligt. För i början hade det inte ens gått att fatta hur fingersättningen skulle kunna läras in, eller hur orden någonsin skulle få plats i melodin som dessutom inte tycktes ha någon form.
Vad kunde det vara som var på gång? Med den undran gick jag ut på baksidan av huset och stod helt stilla. Där var det som vanligt, som alltid. Och likadant var det där inne. Till min medfödda och ständigt ökande bortskämdhet hörde att jag hade all tid i världen att vara helt stilla, och odla mina intressen och att leva By The Book. Så det var inga problem att stå där en stund.
Sedan gick jag in igen, städade ordentligt upp kring min bädd, fastän jag inte behövde göra det själv, och det just nu var någon annan som faktiskt väntade på att göra det.
Jag tvättade av mig, tog på mig kläder, dyra och värda mer än de flesta andra överhuvudtaget kan fatta, gick ut, lojt, sävligt, och helt utan mål, men ändå på ett drömskt sätt driven av något som liknade rastlöshet. Men en rastlöshet som var fylld av något jag inte kände igen, något som drog mig ut ur mig själv, och ut ur huset, ut i det fria. Vad kunde det vara?
Lammen på fältet hade ännu inte sökt sig till skuggan utan lät morgonen värma deras kropp och själ – för det kändes in i benmärgen att natten hade varit kylig och utan nåd. En herde hällde upp vatten.
Ingen jag gick förbi eller såg frågade mig om något, eller så gjorde de det, men såg väl på mig, att jag var långt inne i mig själv, hade något på gång som inte kunde vänta, och därför dröjde med sina frågor eller det de ville mig, tills det var försent, alltså tills jag redan var längre bort, från dem, längre ner i gränden, borta från husen och rösterna, borta från den fräna lukten och det stoj som vardagsmorgonen förde med sig av rörelser och trängsel.
Dessutom, sedan jag var liten hade jag alltid varit litet utanför eller ovanför – ”det kommer med vår familjs rikedom”, hade jag fått lära mig tidigt, och också får erfara, på gott och ont. Sanningen är väl därför att många av dem jag mötte inte bara vände bort utan också vände ned sina huvuden, och hade undvikande blickar.
Sedan hände det som måste ha varit det som jag anat i gränslandet mellan sömn och uppvaknande, det som drivit mig upp – tidigare och fortare än vanligt och ut i det fria utan att besvara frågorna eller småprata med dem som med all rätt kunde förvänta sig att jag skulle stanna till, lyssna och bjuda till.
Det som hände var både obehagligt och genomgripande. Låt mig börja med det obehagliga, och kanske hålla mig till det. För om det inte hade varit genomgripande så hade jag ju aldrig berättat om det. Kanske har andra berättat om det – så kan det vara, men jag tror inte att de som var med faktiskt förstått att det var obehagligt för mig, det värsta jag varit med om, som att se sig själv dö. Ja, det låter överdrivet, men låt mig nu gå in i detalj i det här, så att det klarnar.
Det som hände var att plötsligt stod jag mitt bland en grupp människor. En grupp diskuterande hängivna ivriga vakna människor. Fattar inte hur jag hamnade mitt i gruppen, omringad och översvämmad av dem och av allt de sade.
Jag minns inte om jag sade något själv, för det var så många röster, så att om jag sade något eller om jag bara tänkte, ja det vet jag helt enkelt inte.
Den ene i gruppen, ledaren tittade på mig på ett väldigt annorlunda sätt och nu var det jag som försökte titta bort, men hans blick följde, kallade mig, grep tag om mitt väsen. ”Ropade med alla sinnen till mina sinnen”, är väl det bästa sättet jag kan förklara det på.
Han berättade om himmelen, om lycka, om glädje, och något stort. Det var inte bara orden som talade det här utan också det sätt som blicken, närheten, händerna och hans sätt att låta solen, ljuset, luften, tiden och fågelsången bli ett med honom skapade det här. Allt detta blev ett med mig, eller snarare ”jag blev ett med det”, och det var som det var tänkt så, från början, och alltid skulle förbli, på något sätt.
Detta helt underbara, i den här helt obeskrivliga situationen, var ändå obehagligt eftersom jag, trots att jag inte minns att jag sade något, kände hur mina inre tankar öppnades, mitt hjärta delade med sig av det som hittills burit mitt liv, min påtagna och uppövade självdisciplin, för jag var verkligen en ordentlig människa – det vet alla, ja till och med de som inte tycker om mig har aldrig sagt att det beror på brister i mitt sätt att sköta mig eller bry mig om människor.
Jag känner, eller kände mig ska jag väl säga, god, och skämdes inte över att säga det högt. Det obehagliga var, att jag där på morgonen hamnade i en situation när allt öppnades, och jag kände sanningen, i blicken, i orden, i luften – och ändå var jag inte i centrum. Istället för att som vanligt vara i centrum med min personlighet och min historias tyngd, blev jag ett enkelt exempel i en pedagogisk berättelse.
Ett exempel – tro mig, det var obehagligt att bara bli ett exempel, och inte på något bra utan på omöjligheten att bli evigt lycklig. Så talade man om mig – och jag bidrog med mina som jag är medveten om självgoda, men i alla fall helt ärligt formulerade erfarenheter.
Slutsatsen var klar, om en sådan som jag, skulle komma genom så var det lika sannolikt som om en kamel skulle kunna böja sig ned och krypa genom en av de minsta portöppningarna i Jerusalems höga stenmur.
//
Många år senare fick jag höra att den där gruppen människor som jag hade hamnat mitt bland, och som hade förändrat mig, och framför allt han vars blick jag fortfarande bär inom mig, hade hjälpt människor genom sjukdomar, spetälska, förlamning, blindhet och dövhet, ensamhet och övergivenhet till ett liv med hälsa och i gemenskap.
Dukat fullkomlighetens bord för dem och fyllt dopfunten med rent källvatten.
Att Kristus som fått dem, ja oss alla, genom nålsögat, själv hade uppväckts tidigt en söndagsmorgon, då han drogs genom destruktivitetens och de begränsande möjligheternas nålsöga, och kommit tillbaka uppstånden, klädd i dyrköpt värdefull mänsklighet, och med livet i sin famn.
Att han av skaparen själv dragits genom nålsögat och som gåva överräcker den evigt befriande lycka som jag fick del av genom blicken, i den täta närheten, kände i händerna och i hans sätt att låta solen, ljuset, luften och fågelsången bli ett med honom. Den där dagen, när jag skapades på nytt.
Tillägg, kursiverat: S:t Olofs kyrka:
Då när jag fick ett nytt grundackord, bortom moll och dur, på en tonskala som ingen någonsin hade hört förut men som ändå kändes i samklang med allt, ja såväl med kända harmonier som med alla upptänkliga disharmonier.
Jag blev till, ut ur sömnen till livet. Bortskämd är jag fortfarande, men på väg in i en annan sorts bortskämdhet, helt annan. Ja, en omvänd bortskämdhet. Äntligen ett med Kristus som gått före genom nålsögat, går med i nålsögat, och väntar där framme i ljuset.
Amen