Herrens moder, Fjärde söndagen i Advent 2019

Jesaja 52: 7-10, Andra Korinthierbrevet 1:17-22 och Lukas 1:39-45

Det bästa med alla stora fina (långa) helger, som t ex Jul, är väl ändå den här gigantiska förväntan som vi bär inom oss. Förväntan som vävs in i praktiska göromål som att tvätta fönstren, förbereda mat, lägga ut granris eller städa, pryda hemmet med det som hör julen till. Och alla färger, glitter och dofter och värme. Kläder, drycker och upptåg!

Ibland sägs det att julen är barnens högtid – och det stämmer på många sätt. Men julen är inte bara barnens, den är också de vuxnas. För julen både tar fram, och sätter färg på, och ger plats för, vår förväntan, vår längtan, och väver in den i allt vi står i som människor.

Många gånger tror jag faktiskt att det som glädjer barn mest med julen är att se hur hemmet blir julprytt, mat och gott inköpt och upplagt, och rutiner förändras och får något extra över sig. Känslan av festlig frihet.

Julklappar kan aldrig kompensera de här yttre julramarna – men självklart blir alla glada över att få det vi längtar efter, oavsett ålder är det så.

Och barn som inte själva har möjlighet eller egna pengar för att själva handla är ju alltid hänvisade till oss vuxna. Och därför har alla vuxna ett ansvar att balansera och stödja barn och ungdomar i deras förväntningar på det materiella och andliga, så att de mogna kan möta sitt eget vuxenblivande, också när det gäller t ex julen, glädjen och julklappar.

Det har sagts många gånger att det är roligare, eller bättre att ge än få – och så kan det vara – men att vilja få hör också till livets basala behov, och självklara rättigheter.

Det har dessutom ofta sagts att julen, liksom andra högtider, men kanske särskilt julen, eftersom vi då firar att ett litet barn föds, handlar om gemenskap. Och det håller jag med om – men jag önskar att den gemenskapen för alla oss, om än så i det lilla sammanhanget, får genomsyras, genomstrålas av den där stora glädjen, som Maria hade, och som gjorde att hon begav sig iväg, på grusiga vägar, upp för backar, i besvärligt väder, med faror längs vägen – för att dela med sig av sin djupa glädje, fira det stora som hon hade fått veta, med Elisabet, sin väninna, och äldre släkting.

De hälsar varandra i dörröppningen, återseendets glädje, och denna gång också något mer. För det Maria fått veta om det barn hon väntade, kände och anade Elisabet, och utropade sin stora, delade glädje.

Helt fantastisk stund, där i bergstrakterna. Och Elisabet är den första i världshistorien som tror på Jesus, och som knyter samman alla mänsklighetens förväntningar på fred och helhet och rättfärdig lycka i ett namn, Jesus, som när vi översätter det betyder Gud befriar, och som bjuder in oss i arbetsgemenskapen, för Gud gör inte det själv.

Marias roll att bära Jesus till andra, är nu vår roll, uppgift. Att ingå i gudsgemenskapen som jublar, bygger upp det som ligger i ruiner, tröstar och frigör människor och världen. Kort sagt: uppfyller löften och förväntningar, och säger JA, och AMEN, och Andas på riktigt.

Det är frestande att säga att Jesaja texten handlar om vår tid, att inte bara folket i singular utan också folken ”vandrar i mörkret”, och som en vädjan tillägga, ”måtte de snart se ett stort ljus”.

Ett sådant upplägg skulle utan tvekan kunna peka på de två krafter i vår tid som ställer till det, och inte bara i vår tid utan sedan en lång tid. I samtiden går dessa krafter samman och blir faktorer, och därför blir effekten ödesdiger. Jag tänker på Nationalismen och Populismen. Var och en, för sig, hanterbara – men i samverkan ödesdigra. Jag vill så här i stämningsfulla advents- och juletider inte falla i eller för frestelsen att tala om det här, mer än indirekt.

Därför några ord om ljuset:

– Ni som vandrar i mörker, och är fast i självförvållad eller påtvingad fångenskap – ni kommer att bli fria, en gång i framtiden.

– Ni kommer att få se ljuset, uppleva befrielsen, inte nu, men i framtiden.

Löftesorden om ljus och upprättelse är uttryckta i den judiska begreppsvärldens kategorier och stilform. Den starka kontrasten mellan mörker och ljus, nuet och framtiden, förbannelse och välsignelse hör nämligen till den hebreiska eller judiska språkliga strukturen och därför också världsåskådningsmässiga basen.

Löftet är i linje med detta knutet till folket – det ges till folket som grupp, till hela folket. Det står inte i texten att ”den individ som vandrar i mörkret ska få se ett stort ljus”. Löftet gäller kort sagt hela folket – och här finns en spänning med den rörelse som Jesus kom att sätta igång.

Jesus, alltså Ordet, tycks i sin offentliga verksamhet vända sig mer till den enskilda individen, både med krav och löften. Jesus ”lyser i mörkret”, som det står i Johannesprologen, och ger ofta enskilda individer förlåtelse, och är samtidigt väl medveten om att förlåtelsen också måste vinna acceptans, och vara förankrad i de förorättade. Här minns vi ju Jesu kristallklara ord om att först gå bort och förlika sig med den förorättade innan man lägger fram sin offergåva. Men som vi vet fick Jesus det svårt att få tiden att räcka till för att skapa sådana sammanhang där förlåtelsen kontextualiseras, alltså uttrycks och tas emot i de relationella sammanhangen.

Så som det var för Jesus är det för varje född människa – vi är ensamt kastade, eller projicerade, ut i livets bana, som individer, och ligger i varandras omloppsbanor, och hör till varandra som grupp, och folk, och brottas därför intensivt och ständigt med vår identitet mellan de två polerna:

* Jaget (individen) som obekräftat tar emot förlåtelse, och
* Gruppen (folket) som lever i omvändelse och självbekräftande.