Dagarna efter nyår sägs vandringsstigarna, och motionsspåren runt om byar och städer vara särskilt uppskattade. Människor går ”man ur huse” för att röra på sig, gå några kilometer, och på så sätt uppfylla ett av flera viktiga nyårslöften: att röra sig mer, röra sig oftare och att göra det tillsammans.
Det finns något riktigt mänskligt och fint i att det här vanliga nyårslöftet oftast just inbegriper någon annan också. Löftet formuleras som ett ”vi ska i år” – och precis som hos Paulus i dagens brevtext, så handlar det ytterst om att vi var och en vill våra nära och kära det bästa, ibland före vårt eget bästa.
Så är vi människor – och det är också så vi skapar och upprätthåller vänskap, sammanhang, familj, samhälle och värld – och varje gång vi på tv, eller på nätet eller i tidningar hör eller ser motsatsen, så gör det ont, det tar emot, och vi värjer oss mot att människor medvetet gör andra illa, försummar varandra, andra, sina s k fiender, eller naturen, klimatet eller freden.
Egentligen tror jag att var och en av oss varje år utan att alltid säga det högt, inte bara lovar att motionera utan också att så fort vi har chansen, hjälpa till med att göra världen bättre – för det är i grunden ett mänskligt behov, att lämna över den här outsägbart stora gåvan i ett bättre skick än när vi fick den till låns.
När Jesus kommer in i Jerusalem så händer det alltid omtumlande saker – och den här gången knyter han samman massa lösa ändar och gör dem till ett rep, och sätter det på en pinne – (så uppenbarligen hade han inte planerat det.)
Och så dänger han den – piskan – i marken, för att skrämma bort dom som där i templet säljer djur, djur som skulle offras för att öppna vägen till Gud.
Man kan lätt tro att det som Jesus är emot är att man sysslar med affärer i templet – det heliga huset, huset för lovsång. Men även om han är väldigt kritisk mot det, så är det inte grundproblemet för Jesus. För anledningen till att Jesus härjar och slår med piskan i marken är att han menar att det inte behövs något offer eller något offrande eller självförudmjukande eller heroiskt uppoffrande i någon makts eller stats eller ideologis namn för att människor ska bli älskade (av Gud).
– Inga offer! Vägen är redan öppen mellan människohjärtat och Alltet, verkligheten och meningen, Guds kärlek. Inget mer behövs.
– Bara öppna dina ögon, och ta emot – precis som du alltid gjort när du fått det goda, gemenskap, livet, hälsan, vänskap och kärlek, utbildning och hantverkskunnande, tillförsikt och framtidshopp. Bara tagit emot – med öppna armar, och öppet sinne, oftast väl rätt förvånat och ödmjukt – men så ofta och gång på gång som ta-emotare av det goda. Och som ge-vidare.
Och så har Jesus ett oförglömligt exempel på Guds kärlekskraft – att kraften kommer att bygga upp det sanna templet, människan, människan Jesus Kristus, på tre dagar. För kärleken kan inte hållas fången i döden och meningslösheten. Det behövs inga procedurer eller offer eller bergsbeklättringar eller djuphavsdyk för att du och jag ska få fortsätta att uppleva Guds kärlek. Och lovsjunga, att det är så.
Och att vi också byggs upp när vi raserats och trillat eller fällts till marken, av livet eller annat. För ”lyckliga” är vi lovade att bo i Guds hus, och det är inte bara templet utan hela världen och vårt eget hem, som ju är än större, och vår egen kropp och själ – så rör på den!
Psalmförslag: 288 som hjälper oss att öppet utan onödiga hemligheter vädja om djärvhet, frihet, klokhet och glädje i kampen för världen, som vi nyårslovat att älska!