Det är då en märklig berättelse, hos Lukas (1:26-38) när (jungfrun) Maria och (ängeln) Gabriel möts. Märklig eftersom tyngdpunkterna är så många i den berättelsen, och att de kan läggas så olika, och betydelserna då verkligen går åt olika håll.  

Många betonar att det som gjorde att Maria utvaldes var att hon var ung och att hon ännu inte hade börjat leva ett vuxenliv. Andra, och delvis samma, betonar att hon lydde blint – och drar därför slutsatsen att vi människor ska göra detsamma – och dessutom i våra sinnen gärna alltid ska bevara vår jungfrulighet.

Men den som verkligen tar texten på allvar, och läser den noga, och ser vad som berättas, istället för att lägga in andra ideologiska mönster i den, upptäcker två underbara saker som så nära hör samman med den handlingskraft som präglade Maria, och som uttrycks i hennes lovsång. Här är de två underbara sakerna:

1.     Ängeln säger att Maria är högt benådad – alltså att det är en nåd att hon ska få bära och bli mamma till Jesus. Om detta är av nåd, så beror det ju inte på någon egenskap hos henne, varken andlig eller fysisk. Budskapet till oss är ju därför: Öppna er för Guds nåd, när ni får den plötsligt och gratis, blir ni som tillitsfull Maria, högt benådade.

2.     Det andra som är intressant när vi närläser berättelsen är att Maria inte alls börjar med blind undfallen lydnad – istället är det ju så att hon med sin tro resonerande säger emot, och varken naivt, ologiskt eller sturskt utan väldigt rationellt, samlat och biologiskt kunnigt: Men, jag har ju aldrig…levt vuxenliv. 

Det här känner vi igen från våra egna liv – att vår tillförsikt och vårt kristna förhållningssätt är resonerande, kunnigt om fakta och hur företeelser hänger samman – men alltid med en öppning mot det där som är större och ofattbart. Så går ett varmt hjärta hand i hand med en kall hjärna – för att uttrycka det krasst, och litet torftigt förenklat.

Ett kort tag efter det här mötet med Ängeln – och att det inte bara var en dröm betonas genom de avslutande prosaiska orden ”ängeln lämnade henne” – tar sig Maria till sin släkting Elisabet, för att dela sin glädje med henne. Och den handlingskraft och det engagemang som präglade Marias personlighet och hennes liv, och som så många bibelberättelser vittnar om, återfinns så tydligt i den lovsång som Maria därefter upphöjer, Magnificat.

En lovsång som textmässigt har förlagor i den judiska traditionen, hos alla dem som stått upp för rättfärdighet och sanning, mot förtryck, mot uppgivenhet och de utnyttjande krafter som frodas i uppgivenhet och samhällelig förlamning, t ex mänsklig och ekonomisk depression.

En kraftfull lovsång, liksom Hannas lovsång i Gamla testamentet, som hämtar styrka från själens kärleksmöte med Guds Anda, och som växer i tillförsikt att allt kan vändas till godhet och liv, till hälsa och mat, och återupptaget vardagsliv, för att hela hela världen. En sång och längtan som säkert också finns inom dig! Och som världen nu verkligen behöver på alla områden, och i alla delar, i varenda vrå, avdelning och läger, dygnet runt, för så många. För dem utan röst eller ombud. För dem vi kan hjälpa också genom ACT Svenska kyrkan.

Så här lovsjunger Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” 

(Lukas 1:46-55)

I hundratals gudstjänster sjunger vi dessutom så här på söndag:

”Alla källor springer fram i glädje när Maria sjunger om sin Herre (JK)”

Sv psalm 481. 

Sådana här dagar när så mycket av nyhetsflödet handlar om Coronaviruset, vikten av en kontrollerad takt i smittspridning, att den som känner tydliga sjukdomssymtom ska stanna hemma en vecka, hur enskildas liv och ekonomi drabbas, liksom företag och stater – är det svårt att göra som vanligt. Hörde på radion att t ex ironin ju kräver ett normaltillstånd att ta spjärn mot. Och så är det nog både med kultur, humor och rent njutande också. T ex att se film, spela eller läsa och idrotta. Dessutom kan det kännas oansvarigt att i den här tiden av viss isolering roa sig, ägna sig åt förströelse, försjunka i sina hobbies på kammaren. Och det säger jag som ett konstaterande, inte som ett moraliserande.

När alla hjul och så mycket runt om för ett tag stannar upp och tomheten tar vid, och kanske också de stora frågorna, och den tillgängliga tiden faktiskt ökar, eller upplevelsen är så. Vad att göra då?

Till alla er som funderar på att ägna den här frigjorda tiden och energin till att läsa Bibeln har jag några tips. Dessa A-G tips gäller alla – såväl nybörjare, halv- och kvartsvana, regelbundna bibelläsare, som er som faktiskt arbetar i Svenska kyrkan. Och kan eller vill utmana er att göra ett omtag och ”skaka om” kalejdoskopet.

A. Börja inte från början i Bibeln, för då är risken överhängande att du tröttnar och inte kommer fram. (Bibeln är ju snarare ett bibliotek än en bok.)

B. Läs istället Första Johannes brevet först!

C. Ta sedan ett evangelium: Gärna Markus. (Fastna inte i alla de episoder som du tycker känns orimliga). Jfr Nick Cave som också fick rådet att börja med Markus evangeliet när han i tonåren hade fastnat i Gamla testamentet. Och som ett flertal år senare skrev ett fint förord till »The Gospel According to S:t Mark”.

D. Sedan hade jag valt Psaltaren 121 och 139 i Gamla testamentet.

Har du en modern bibel med fotnoter så vänta med att läsa fotnoterna tills du läst dina bibeltexter minst en gång. Då får du ju en klart bättre läsupplevelse än om du avbryter ett första läsande med att ständigt dyka ner i fotnoterna.

E. Läs sedan Johannesevangeliet.
Detta är ett underbart evangelium som är så skickligt uppbyggt att det är en fantastisk läsupplevelse att följa hur det som ”planteras” i början tematiseras och sedan om och om igen tas upp, och utvecklas. Nätternas berättelser, mystiken, kontrasterna, livskampen om mod och mening – allt finns där i pulsen av ett universellt kärlekshjärta.

F. Avsluta sedan t ex med Första och Andra Mosebok, Ruts bok, profeten Jonas bok och Jesaja i Gamla testamentet.

G. Läs nu texterna under punkterna A-F med fotnoter – här finns ju rikedomar av kunskaper och intressanta fakta.

I år sammanfaller Den internationella kvinnodagen med Andra söndagen i fastan, och evangelietexten som läses i hundratals gudstjänster i Svenska kyrkan idag är hämtad från Markus 14: 3-9. Detta är en mycket spännande text, för i den avslöjas den tidens människosyn, redan i strukturen: 

Strukturen: 

·         Jesus nämns vid namn.

·         Det står vad Jesus gör, nämligen är på fest. 

·         Värdens namn nämns, Simon (tydligen singel!), och vad han hade varit: spetälsk.

·         Kvinnan nämns inte vid namn, varken av berättaren, antagonisterna eller av Jesus. Kvinnan förblir ”hon” och ”henne”. Männen talar om, inte med henne.

Logga nu inte ur bibeln och din egen kritiska resa i nyfikenhetens (eller livsåskådningens reflekterande) landskap för det. Tänk ett varv till istället. Förbli ideologiskt kritisk med en misstänksamhetens hermeneutik istället för fundamentalistisk med en s k modern – men alltför snabbförpackad förenklande tolkningsmodell. 

Evangelierna i bibeln är nämligen precis som allt annat som skrivs invävda i sin samtid. Föreställningar och uttryck, attityder och ”självklarheter” tar plats i varje skriven text, ja i varje möte människor emellan. Kontexten och texten speglar varandra. Det intressanta är därför vid läsandet av gamla texter, som den här Markustexten, med stor äkthetsgrad, att fundera över två frågor: 

·         Hur förhåller sig texten till de på den tiden rådande, alltså normativa, uppfattningarna? 

·         Vad nytt, radikalt, kreativt, provocerande, återger texten, och vad av detta är produktivt för läsare därefter i byggandet av inte bara en livsstil utan också ett hållbart liv.

Den första frågan besvarades väldigt kortfattat, och väl tillräckligt, ovan under rubriken Strukturen.

Den andra frågan leder till konstaterandet att de som stod i konfrontativ dialog med Jesus, för det är ju han som blir konfronterad genom ”grälandet” på Maria, förstod att för Jesus var argumentet att sätta fattiga människor i centrum, det som sammanföll exakt med hans treåriga livsprojekt. För så hade de sett projektet, och hört talas om det genom välinformerade källor. Jesus och de fattiga, utsatta sjuka utnyttjade kvinnorna – är därmed den rubrik som såväl Jesus, evangeliernas författare som antagonisterna skulle kunna acceptera som korrekt på ett generellt plan. Argumentet framstod därmed som omöjligt att komma runt (utifrån de förutsättningar och samhällsanalyser som då var tillgängliga). Verkningshistoriskt kan det däremot ha blivit tvärtom!

En sådan rubrik som ”Jesus och de fattiga, utsatta sjuka utnyttjade kvinnorna”, leder självklart till såväl upprättelse och nytt liv, som självkritik för många som känner eller tänker sig nära och samhöriga Jesus. Nu och genom historien. Och så ska det vara.

Det andra svaret på frågan vad den här evangelietexten kan producera när den läses eller blir hörd är allt det som är följderna av att bland alla festdeltagare var det bara Maria som i djupare eller sann bemärkelse såg Jesus. De andra höll sig på ytan och blev arga och grälade. Maria däremot, trotsade ytligheten, och förberedde Jesus inför den uppgift som väntade honom, ”för att min kropp blev smord till begravningen”, som Jesus sammanfattade det en stund senare.

Och om du frågar mig, så gjorde Maria mer än de rent praktiska förberedelserna. Maria satte nämligen med sin närvaro och sin handling igång en medvetandeprocess hos Jesus, om vilken befrielseuppgift som väntade honom, och följare än idag, och vad den skulle innebära och kommer att innebära av motgångar och lidande. Och få kunde väl som just Maria fatta vad det var och vilka krafter som behövdes. Kanske anade Maria också vad dropparna och det hela en gång skulle kunna leda till för kvinnor, barn och män i hela världen!

Och visst är det intressant att den tidiga traditionen höll två tolkningar öppna, antingen var det Martas syster Maria, eller Maria Magdalena. Maria, hon från Magdala, förekommer företrädesvis i sådana textavsnitt i evangelierna som handlar om Jesu lidande och uppståndelse. Men, vem vet – det finns ju sådant, t ex liknande berättelser i de andra evangelierna och vanligt förekommande bekväma schabloner som smyger sig in redan vid övergången från muntlig till skriftlig förmedling, som pekar på att det kan vara en helt annan kvinna, en känd kvinna som av sin samtid varken kunde avfärdas som besatt av demoner eller som omoralisk i sexuellt avseende.