På Påskdagen hände något som vi brukar berätta om i termer av att lärjungarna återigen fick träffa sin mästare, Jesus. Att gemenskapen blev återupprättad. Att kvinnorna som vakat vid korset och varit vid graven fått möta honom igen. Och på Annandag påsk brukar vi berätta om de två resande från Jerusalem som plötsligt fick sina ögon öppnade, när brödet delades – och att de då först insåg med vem de hade vandrat hela dagen, och vem som på punkt efter punkt hade förklarat skrifterna för dem.

Men – om vi nu vänder på perspektivet, och istället för att fråga efter vad Jesu uppståndelse betydde för de ledsna och övergivna lärjungarna, (som hade lämnat allt för att följa honom, brukar på bibliskt vis understrykas) och istället för att fråga efter vad det där uppvaknandet betydde för de två som vandrade med den uppståndne från Jerusalem – frågar efter vad uppståndelsen betydde för Jesus själv?

På ett eller annat sätt måste vi utgå från att Jesus plötsligt i och med uppväckandet kände de stora sambanden i universum, att det där som hade hänt för ungefär 13.8 miljarder år sedan, alltså för nästan 14 tusen miljoner år sedan hörde samman med det som han upplevde i sin kropp och i sina sinnen.

Alltså Big Bang hände, och innebar, i korthet, att tre saker skapades. Tre saker som innan dess inte fanns, för innan fanns inte ens ingenting. Det var mer än öde och tomt, m a o.

Dessa tre saker skapades inom en mikrosekund, och fanns plötsligt till – och har funnits till sedan dess. Vilka saker var det då? Jo, det första var materian, all materia som finns, det andra var utrymmet, allt utrymme som denna materia kan röra sig inom, och det tredje var tiden som materien och utrymmet finns i, och aldrig kan vara någon annanstans än i.

Trots att vår tanke gärna vill fråga vad som fanns ”före” Big Bang, blir den frågan omöjlig. Och det beror ju på att ”före” är ett tidsord – och det var i Big Bang som tiden kom till, när utrymmet och materien hade skapats. Big Bang är dessutom en skapelse av eller ur ingenting – det är inte en omskapelse av något gammalt, av något som redan hade funnits.

Dessa tre har levt sammantvinnade i snart 14 miljarder år – och där den ene är, är samtidigt alltid de två andra. Utrymme, materia – alltså växter, djur och luft, kroppar och bröd, köksredskap, plogar, Musikinstrument, böcker och allt finns alltid i tiden. 

Självklart finns det ett flertal olika Big Bang teorier – och också olika förklaringsmodeller om utrymmet. Några modeller säger att universum håller på att expandera, andra att det dras samman, och några faktiskt, att universum expanderar och drar ihop sig samtidigt.

I sin eventuella känsla av att uppväckandet hade med Big Bang att göra såg Jesus kanske plötsligt sambandet med sitt liv, att han hade levt för att ge människor det de saknade av materien, alltså bröd, vatten, mat, hälsa för de sjuka och bedrövade, och om än inte lika materiellt så ändå också sådant konkret som trygghet, gemenskap och till sist också bekräftelse, förlåtelse, hopp och utveckling.

I uppväckandet såg Jesus kanske också hur han hade gett människor utrymme i gemenskap som byggde på närhet och godhet, och han gått över gränser som inte längre garanterade befrielse utan som snarare höll kvar förlegade grupperingar, värderingar och mönster.

Slutligen, Jesus insåg kanske efter att som död ha varit i ingenting-tillståndet att han under sitt liv hade stött människor att ta tillvara sin tid, ta sitt ansvar och inte slarva med livs-tiden. Dessa ögonblick då han mött upp kring sanningen om deras liv, framstod nog i uppståndelsens ljus tydligt för honom.

Självklart skulle mycket av det här goda och empatiska också kunna sägas om ett flertal andra både stora personligheter och vardagsmänniskor som du och jag. Kort sagt, så är det ju vi vill leva våra liv, i samspel med andra människor, djur, växter, ekosystem och samhällen, i universum. Och så ska det ju vara – för Jesus var människa och delade våra livsvillkor att på ett gott sätt försöka hantera materia, utrymme och tid.

Men, samtidigt är Jesus också Jesus Kristus, Guds enfödde son, Ljus av ljus. Kristus är sammantvinnad med materien, det som är inkarnationens hemlighet, och bär i sin kropp, sitt kött, sina tankar, sin rädsla, sina senor och anletsdrag materien hela vägen från Big Bang till korset och uppståndelsen, för att den Nya skapelsen ska äga rum, då Gud ”av allt gammalt”, gör något helt nytt.

Om allt skapades från eller av inget i Big Bang – så är den Nya skapelsen att allt gammalt skapas nytt, och verkligen blir nytt, när det har gått genom kors. För allt, kroppen och världen går under och löses upp i döden, och ska bli uppväckt av Gud själv.

Och just detta är kruxet för vår tankeverksamhet: okej, att i Big Bang skapades materia, utrymme och tid av inget, men vad är det egentligen som utgör kontinuiteten efter döden, alltså då materia, utrymme och tid blir upplöst, mellan det gamla livet och det helt nya livet, alltså mellan vårt nuvarande liv och vårt uppväckta liv?

Det undrar jag, och anar att just den överraskningen kvarstår – men hoppet finns där redan – och svaret kanske jag kan få Jesus att avslöja redan nu, för han vet ju, även om han är litet, men kanske nödvändigt, förtegen! Hur kommer jag känna igen mig när jag är i det helt Nya – vem är jag då?

Skärtorsdagen

De flesta bibeltexter vi i minnet och i vardagslag återvänder till är sådana som stärker oss i det vi tycker är viktigt, som grundregeln att vi ska älska våra medmänniskor, och att allt vi vill att andra ska göra mot oss ska vi också göra mot dom, alltså förhållningssätt i livet, etik. 

Vi återvänder också till bibelberättelser om det som har hänt, och vi inser att sådana berättelser är skapade med berättargrepp för att förmedla en stark och pedagogisk bild som det ska vara lätt att komma ihåg. Detsamma gäller Jesu liknelser, som ju genom upprepning, och stegring, och t ex tretalet är pedagogiskt uppbyggda så att vi relativt enkelt kan återberätta dom redan efter att bara ha hört dom en enda gång.

Men, nu kommer vi till en helt annan berättelse, nämligen berättelsen om det som hände på skärtorsdagens kväll, kvällen som fått sitt namn av det gamla ordet skär, som betyder ren. Kvällen då Jesus och lärjungarna firar den judiska påsken, ännu en gång, men sista gången tillsammans, och annorlunda. Kvällen som redan börjar med att Jesus tvättar vännernas fötter, tvättar dom rena, som ett tecken på att något nu börjar, något att gå in i, som en högtid, en ny livsfas, inte bara med fötterna utan med allt.

Berättelsen om den här kvällen vittnar om ett uppbrott som skiner igenom i varenda en av dess textrader, i form av vemod och dröjsam ledsamhet. För här finns ett uppbrott, ett uppbrott som är svårt att göra någon käck livsvisdom, pedagogisk poäng, eller moralisk uppmaning av. Uppbrottet har flera bottnar.

• Lärjungarna bryter upp från den underbara, om än ibland så motsägelsefulla, livsform de levt i under tre år tillsammans med sin Mästare.

• Den judiska identiteten utmanas av att Jesus säger att det nu blir ett ”nytt förbund” – alltså något som läggs till, och delvis förändrar det som lärjungarna hade vuxit upp med, Sinai-förbundet, det härmed ”gamla förbundet”, Gudsfolkets förbund i öknen och fångenskapen.

• Också gemenskapen inom lärjungakretsen bryts upp – och Jesus och Judas ställs mot varandra. och vännerna lämnas i en uppbrottsstämning de inte riktigt förstår sig på, eller kan ta till sig, eller vet vad de ska göra av.

• Och värst och avgrundsdjupast av allt, uppbrottet från livet, för Jesus – och som det verkar från Guds nära kärlek, för Jesus. Att allt som gav mening nu för alltid oåterkalleligt går av på mitten  – precis som förhänget i templet.

Men – mitt i allt detta som texten får oss att känna, de många bottnarna av uppbrott – så går de tillsammans ut på Oljeberget, för att som seden var tillsammans stämma in i himmelens lovsång, och svara upp mot den ton, den blå ton, av lovsång som ekar mellan galaxerna, och som finns i valarnas långväga längtansrop mellan världshaven, och i varenda atom i våra kroppar, ja i allt liv under, i och över stjärnhimlen: Lovsången till skaparen, som upprätthåller allt, och är barmhärtig. 

Långfredag

Det började igår, på skärtorsdag, det skeende som fortsätter idag – och som vi inte kan komma undan, eller bort från, Långfredagen.

Det började med en samling, en samling med en välkänd yttre ram, firandet av den judiska påsken.

Den ramen kände lärjungarna till, och när de väl hade fått veta var de skulle fira måltiden denna gång, så visste de precis vad som förväntades av dem, vad de skulle göra – för att följa traditionen, sedvänjan, för att upprepa och bekräfta förbundet av kärlek och efterföljelse.

Men ramen gick itu, Jesus bröt upp den, och lät den judiska påskmåltiden övergå i något nytt – som ändå bars vidare av samma övertygelse: att Gud befriar folket, leder oss över mörka vatten och torr öken.

Vad gjorde att lärjungarna runt Jesus förstod, och kände sig lugna fastän ramen gick itu? Nog var det uttydningsorden, att brödet de delar är hans kropp, och vinet de doppar brödet i, är hans blod, alltså att han ger sitt liv för mänskligheten, som gjorde att de förstod, att de nu stod i ett uppbrott, från det gamla, till det nya.

Och idag, dagen efter det där uppbrottet, och lovsången i Getsemaneträdgården, lovsången som slutade i Jesu vädjanden om sällskap i ångesten, anklagelser och falskhetens kyss, förräderi – idag, är dagen då vi möts, och jag säger möts, för ordet fira känns så svårt att säga i det här sammanhanget, möts för att påminnas om Jesu döende och död. För att den aldrig ska få kännas förgäves.

Det fullkomliga uppbrottet från livet – och till synes helt och hållet onödigt – för det blev konsekvensen, den samlade konsekvensen av så många människors missförstånd, oförmåga att känna och tänka rätt, maktanspråk, avundsjuka, kortsiktighet, stor- som geopolitik.

Detta fullkomliga absoluta uppbrott är trots allt det beror på ändå något som mer än så mycket annat berör oss ända in i benmärgen, och att vi som Kristi kropp, för kyrkan kallas ju det, har del i detta döende, för att också en gång, som delar av Kristus uppväckas till nytt liv.

Så blir t o m Jesu död, paradoxalt nog, en trygghet för oss att hämta kraft i när världen och vi möter motgångar, motstånd, och ohörsamhet, och destruktivitet – att som Jesus, få göra något för de andra medans tid är, och att komma genom allt det mörka, men först att behöva gå ända ner i det – och lyftas upp av Gud själv. Det är vår bön – men nu, i vår kärlek till Kristus, är det sorgens dimmor som fyller vår värld och vårt sinne. En vän, är inte längre med oss. En riktig vän. Vännen.