Jesus hade levt tillsammans med sina lärjungar i ungefär tre år. Inte bara med dem faktiskt utan också med många andra som passerar revy i evangelierna. Väldigt många, vars upprepade möten eller enda möte med Jesus för alltid förändrade dem, drastiskt.

Sättet att hoppas, leva, handla, använda sina talanger och sina resurser ändrades genom mötet med Jesus. Han måste ha haft en oerhörd utstrålning, viljekraft och kärlek. För att anknyta till korridorsmetaforen: Jesus fick människor av lämna vane-korridoren och hitta rätt, komma till sig själva och till det där som är större än allt, och som är det enda som ger ro, riktig ro för själen.

Kristi egen himmelfärdsdag var den stunden, evigt och före all tid, men också fastställbar och i tiden, då han på sitt kors restes mot himlen. Han upprestes till himmelen och togs emot i sitt döende och blev den lidande Guden. Då företrädde eller representerade han människorna i alla tider inför Gud. Och då företrädde eller realiserade han Gud för alla människor. När korset restes upp, restes Jesus upp i denna dubbla bemärkelse: Människan inför Gud. Och Gud inför människorna. Därför är Kristi döende, död, uppståndelse, uppväckande, upphöjelse, uppstigande dimensioner i samma process eller ontologi – och allt hör samman med att korset reses, och som på en stege vandrar människans otillräcklighet bort och Guds tillräcklighet hem. Ett evigt Hin und Her i tiden. Ett saligt byte.

I Apostlagärningarnas första kapitel, vars första 11 verser läses på Kristi himmelfärdsdag, varje år, (och de därpå följande två verserna, läses just i år på söndagen före pingst), berättas om Kristi himmelfärdsdag. Här i första kapitlet är dimensionerna som nämnts innefattade i uttrycket att Jesus ”lyftes upp i höjden” och att ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Meningen beskriver att Jesus nu var upprest, uppväckt, uppstånden, upphöjd – och molnet symboliserar den gudomliga sfären, som vi ofta symboliserar med uttrycket himmelen.

Att Jesus och lärjungarna äter en måltid mitt i den här underbara och täta text som ju är mer en mystiköppnande dörr i slutet av en korridor än ett kronologiskt återgivet händelseförlopp innebär att det som är oskiljaktigt från Jesu liv fortsätter. Genom måltidsgemenskapen upprätthålls kontinuiteten med det påtagliga, konkreta, biologiska – som möter den Gud som är större än allt annat, och alltså inte identisk med något annat här, och inte heller en önskeåterspegling av det mänskliga. 

Lärjungarna saknade och längtade. Saknade det liv de hade haft tillsammans med Jesus och de längtade efter att få det tillbaka, och den längtan delade de med många då. Precis som så många i vår tid längtar efter överlevnad, mat, vatten, en filt, värme, ett tak över huvudet för de sina och sig, fred, hälsa, framtid, en livsmening och ett sammanhang av förväntan, kärlek, nåd, godhet och spiritualitet.

I sin saknad och längtan tittade de mot himlen för att se om Jesus tagit och/eller kom tillbaka den vägen – men bredvid dem stod plötsligt några vitklädda män och sade att de tittade på fel håll: inte ditåt, inte därifrån, gör istället så som Jesus sade åt er att göra, för hela världen, i helig ande.

Och sedan återvände de till det rum där de tidigare varit tillsammans med Jesus. Nu bad de tillsammans med andra som väntade där på dem – och de delade allt de hade. Och därför väntade de på närvaron utan gräns som de utlovats att de snart skulle få uppleva här på jorden: Kristi heliga Ande.
– Låt din vilja ske på jorden, så som i himmelen…bröd…förlåtelse…räddning från det onda…Amen.

”Blott i det öppna har du en möjlighet…”, Sv psalm 90, och Sv psalm 159 ”Till härlighetens land igen”.

Femte söndagen i påsktiden: att växa i tro

Jesaja 57:15-16, Galaterbrevet 5:13-16 och Johannes 17:9-17.

Psalm: 179 på morgonen! Och 510 på kvällen!

Sedan flera hundra år har kunskapen om universum, alltså om makrokosmos ökat steg för steg. Stjärnor och galaxer, planeter och joniserade gasmoln – om allt det här växer kunskapen, och den kommer att fortsätta att växa. Resorna till månen är jämfört med vad vetenskapen nu känner till om vår galax Vintergatan nästan ingenting.

Och samtidigt här på jorden fortsätter vi att brottas med de eviga frågorna, om livets mening, vad det är att vara människa, varifrån vi egentligen kommer.

Var och en som en majkväll med luften och naturen runt omkring, går ut och tittar på stjärnhimlen slås just av detta: Alltings storhet och ändå trots sin egen litenhet, sin egen identitet, sitt eget jag, i ett sammanhang, i allt detta som tycks utan slut.

Varje möte med en människa, innehåller på något sätt också tanken på ett uppbrott från den människan. Alla som vi älskar och känner så väl kommer vi en gång att behöva lämna – det hör till det mänskliga villkoret – och när vi förstod att det är så, ja, det var då vi gick över från barndom till ungdomstid. Vi förstod plötslig, och kände rätt starkt den där saknaden i förväg – och som vuxna övar vi oss att hantera saknaden, förlusten av dem vi älskar – och av oss själva. Vår egen ändlighet slår ju mot oss med jämna mellanrum. Särskilt på morgonen känner vi av det – när vi vaknat tidigt och kanske vandrat ut i naturen för att få ett svar. Och när vi klätt av oss och lägger oss ned.

Tre kapitel i evangelisten Johannes, ja hela tre kapitel, nämligen 17, 18 och 19, ägnas åt att beskriva Jesu avskedstal. Ett tal som handlar om alla dem, och allt han nu lämnar, och ett tal som handlar om vad som består trots alla han lämnar och allt han lämnar. Vad är det då som består – jo det som består, och förtätas är hans gemenskap med Gud och kärlek till människorna och deras värld.

Gemenskapen med Gud växer – trots att han lämnar sina lärjungar, världen, kyrkan och tiden. Och nyckeln till varför detta kan vara en tröst är paradoxen som uttrycks i orden att ju närmare Jesus blir universums ursprung och mål, Gud själv, ju närmare kommer Gud oss människor.

I en naturvetenskapligt präglad tidsålder som vår – när människor vet mer om galaxer och planeter, molekyler och virus än om sitt eget släktträd och sina egna religiösa traditioner – så finns det en risk att vi människor lägger det naturvetenskapliga tänket på religionen, och därför tänker på Gud bara som en neutral kraft som åstadkommer saker, sätter igång saker, ja en princip, en motor för universum, både för makro- och mikrokosmos.

Men det finns några ord i Jesu avskedstal som räddar oss från att bli fastlåsta i en sådan fälla, och det är när Jesus ber sin Gud att bevara lärjungarna, och därför oss från det onda. Bevara från det onda!

Det onda finns – och kan aldrig viftas bort. Det onda finns – och när Jesus i sitt avskedstal ber sin Gud att bevara oss från det onda, ja då visar det ju att för Jesus är Gud fullständigt GOD. 

Och varje gång vi sitter vid en porlande bäck eller tittar upp mot stjärnhimlen en majkväll, eller hör och läser om universums oändlighet och gåtfullhet – ja då ska vi påminna oss om att den kraft, princip eller vad du än vill kalla motorn för det hela, och alltihop är GOD, och står det onda emot.

Alltid med kärlek och mod till de försagda.

Alltid med frihet och längtan till enighet.

Alltid med sanning om vad det hela handlar om: En varm god kärlek – inte en kall neutral livsprincip.

Och det Jesus ber om, är ju det vi längtar efter, och det Gud svarar oss med: En varm god kärlek, en kram som genomkorsar hela universum.

Och som vi växer in i, som en bäck som finner sin väg till havet.

Fjärde söndagen i påsktiden: Vägen till livet

Andra Moseboken 13:20-22, Första Thessalonikerbrevet 5:9-11 och Johannes 13:31-35

Psalm 253 (För det är ju min älsklingspsalm)

Ibland skakas plötsligt livet om så kraftigt att det några timmar senare känns som en evighet har utspelat sig på några få timmar. När en helt vanlig morgon, visar sig vara början på en dag som ska förändra så mycket, och på ett sätt som innebär att allt som hittills varit kommer i ett nytt ljus, får en annan mening, och ibland det mesta tycks förlora sin mening. När det som betydde allt och ändå var självklart och naturligt svepts bort och framtiden också förlorats. När en dag blir den dagen, och inget eget räcker till.

Några sådana dagar har vi alla under vårt människoliv. Det hör liksom till det mänskliga villkoret, att skakas om, få uppleva att grundvalarna förändras, och att en viskning av aldrig mer igen hörs inom oss. Sådana dagar bär vi med oss, år efter år – och det som hände, eller kanske bättre uttryckt, slog till, är för alltid påtagligt för oss, i känslan, minnet och kroppen, som fängslats i tomheten.

– Jag älskar dig, alltid, dag som natt.

Det är vackra ord, att under alla dygnets timmar få vara älskad. Och just en sådan kärlek beskrivs i dagens berättelse från Gamla testamentet med hjälp av orden molnpelare och eldpelare. På den tiden, och faktiskt också i klassisk litteratur som i modern film, stod moln för gudomlig närvaro, och eld för intensiv identitet, helighet. Guds folk vandrar ut från fångenskapen och slaveriet – och de vandrar i gudomlig närvaro, och får inspiration av det heliga. De ser därför vilken väg de ska ta till friheten, från förtrycket.

Men ändå, så kommer var och en i detta befriade folk, precis som var och en av oss att hamna i situationer när verkligheten hårt slår till mot våra liv, mot pulsen i vår existens, och meningen går förlorad. När allt är bortdömt.

Ingen går fri från det här – och den här livskampen blir så tydlig under den sista måltid som lärjungarna och Jesus äter tillsammans. De förstår att något drastiskt är på gång – det är uppbrottsstämning i luften och i sättet bordet är dukat och i sättet Jesus rör sig och håller på med den där handduken. Och när han sedan börjar tvätta deras fötter, som om han var den som skulle passa upp dem, brister det för en av dem. – Du får helt enkelt inte tvätta mina fötter, det är jag som skulle tvätta dina.

En stund senare, under samma måltid, avslöjar Jesus att en vid bordet kommer att bli den som ser till att han blir tillfångatagen. En, den som vet sig vara den som planerat det här redan, blir ivägskickad av Jesus. Och det är nog ingen tillfällighet att det står att han som gick iväg, hade bröd med sig. För med de orden blir det så tydligt att Jesus, trots vad som väntade, lät honom vara med, gav honom bröd. Att ta med sig.

Så går Judas, och det var natt, som det står i texten. 

Kvar är lärjungarna med den som tvättar andras fötter, och har en handduk runt sig, alltså, nu med tyg, är förberedd för att vara till för andra. 

Kvar med den Människoson som beskriver sig själv som ett exempel att härma. 

Kvar med den som är i den tätaste gemenskapen med gudomlig närvaro och helighet, och som utsänd av denna eviga gudomliga kärleksvilja därför kan sammanfatta hela sin livsväg i orden: 

Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra.

Och du, vet du, den kärlek Gud älskar oss med är oändligt stor, och den kärleken sträcker sig bortom hur mycket natt det än blir, och vad som än skakar om oss, och förändras. 

Det är den kärleken vi får vara en del av, för andras skull, för världens skull. Det är den enda vägen till livet. Det är jag säker på. Men det är ingen enkel, regelstyrd och rak väg, det är en empatisk, reflekterande och korsad väg.