Lärjungarna hade kommit tillbaka efter en av sina första egna missionstourer. De hade undervisat om Guds rike, i Jesu anda, och de hade botat sjuka i hans namn, och de hade drivit ut onda andar – alltså befriat människor från djupaste förtvivlan, från existentiell ångest och psykisk ohälsa. Därför var de helt slut. Och som det står i Midsommardagens evangelium, de skulle vila ut med sin herde Jesus, i en öde trakt, och komma ännu närmare trons hemligheter. Eller som vi hade sagt, dra sig undan, hämta andan, ladda batterierna (som är ett uttryck jag har rätt svårt att använda, för det förminskar själva livskänslan att använda bilden av ett batteri för en gudsavbild).

Men det blev inte mycket av vila eller retreat – för människorna hade räknat ut vart Jesus och hans lärjungar var på väg. Och därför hade de tagit sig dit, och var på plats när Jesus kom.

Där stod de och väntade. Och han som hade tänkt sig vila och ha kvalitetstid med lärjungarna ställdes inför ett val. Vända om, alltså sticka därifrån, eller stanna kvar och säga, nej, nu behöver vi lugn och, ni får ge er iväg, och lämna oss i fred.

Kort sagt, fly eller sätta tuffa gränser.

Det blir ingetdera. För Jesus känner något. Det som uppfyller honom. Medlidande. med människorna. Detta gör att att han stannar kvar. Varför? Jo, för människorna har ingen orientering. De saknar ledning i sitt liv. Vilsenheten präglar dem. Därför känner Jesus medlidande.

Vad gör han då? Bara en sak, han undervisar dem och tiden går så fort att de alla glömt att de behöver äta. Och när det är dags för mat har de ingen, för människorna hade inte planerat för att vara borta en heldag. Och inte heller lärjungarna hade koll på läget.

Observera: människorna är här, Jesus känner medlidande med dem, och som det står i texten, de saknar ledning, riktning, orientering, och därför undervisar han dem, alltså, ger dem en riktning i livet. Sedan fram mot kvällen smyger hungern på alla. Och då löser Jesus det här, och hela processen från frågan om någon har något till att det som blir över fyller tolv korgar, blir i sig en undervisning.

Undervisningen om Guds rike följs alltså av ett s k bespisningsunder som i sig är en undervisning genom att de saker som används också är symboler för något annat.

Efter måltiden samlade man ihop resterna, och det blev 12 korgar fulla av rester, och 12-talet är en symbol för helhet och återsamling eftersom folket och stammarna, som var 12 från början, hade splittrats, och alla hoppades på en fullhet igen, inte bara för de tolv judiska stammarna, utan för hela världen. En värld, alltså en helad enad värld av kärlek utan splittring.

Vem tror du på?
Det enkla svaret är därför för oss som fått inspiration av Midsommardagens evangelietext: jag tror på den Gud som känner medlidande med människor, som undervisar människor för att undanröja vilsenhet och övergivenhet, och som ordnar bröd och fisk, och ger konkreta bevis på att vår gemenskapsmåltid resulterar också i löften om helhet. En stor helhet. För alla. In compassion.

Psalm: 509 (helst på tyska)
Psalm 653 (Herren är min herde)

Johannes benämns vägröjaren, den som förberedde vägen för Jesus. Den som var tydlig och kompromisslös, den som visste vad som väntade, och som dessutom skruvade upp förväntningarna, och framför allt allvaret, både i tiden och inför Jesus, som skulle komma att bli Jesus Kristus.

Det är inte särskilt långsökt att föreställa sig att Johannes därför också, med sitt karga drastiska ordval och kategoriska språkbruk, hjälpte Jesus att både finna en diskurs och sig tillrätta i sin gudsmedvetenhet. Och det är den medvetenhet som fanns från begynnelsen och som vi till kropp och själ och vilja får bli ett med, utan att upplösas Eller sammanblandas,, och som i klassisk terminologi kallas dopets i Kristus.

Av Johannes osande ord, med apokalyptiskt genomsyrat bildspråk byggde Jesus en berättelse om ett rike där varje människa genom hängivelse och eftertänksamhet skulle få vara med. Särskilt till eftertänksamheten, och de eskatologiska övertygelserna bidrog Johannes sätt att leva och kommunicera – drastiskt, rakt, enkelt , dömande och ihärdigt. Hos Jesus blev hängivelsen mer framträdande – och den gestaltades i hans liv, läkedomshandlingar, liknelser och dialoger med människor han mötte. Mot bakgrund av ett allvar, en eftertänksamhet.

Och med sin fråga ”är du den vi väntar på?” fångar Johannes hela mänsklighetens väntan – och i sitt budskap som skickas via de lika frågande vännerna svarar Jesus genom att berätta vad som sker, blinda ser, döva hör, lama går, för fattiga predikas ett glatt budskap.

Ja, alla de gammaltestamentliga tecknen på Gudsrikets utbredande på jorden finns med i Jesu beskrivning – och det som är bortplockat från traditionens tankegods är en enda sak, annars finns alla hopp med i Jesus svar. Det är som bortttaget är hämnden.

Så om Johannes hjälpte Jesus med att se livets allvar och tidens knapphet, så kan vi säga att Jesus hjälpte Johannes att plocka bort hämnden som en gudssanktionerad del i ett mänskligt liv, och därför oss som känner att vi på vårt eget speciella individuella sätt designar livet i vårt dop, som också är temat för den här söndagen.
Dopet är ett fönster, och det är öppet alltid, vilket inget annat är.

Text idag, 2020 06 14, Första söndagen efter Trefaldighet, Matteus 3:11-12.

Psalmer t ex 253, 258, och 311.

Heliga Trefaldighets dag – 7 juni 2020

Första Moseboken 18:1-8, Apostlagärningarna 4:5-12 och Johannesevangeliet 11:18-27

–         Om du hade varit här hade min bror inte dött, med de orden mötte Marta Jesus på vägen utanför Betania. Hon hade gått ut för att möta honom, berättas det – men inte med en vänlig hälsning utan med en förebråelse som samtidigt rymmer den starkaste tilltro.

Förebråelsen är att Jesus borde ha hunnit komma tidigare. För man hade skickat bud till honom om att en av de tre, Lasaros, alltså Martas och Marias bror, var sjuk, riktigt sjuk. Men Jesus hade dröjt, och det förstod Marta, och det är därför hon möter honom med förebråelsen, om du hade varit här. Det kan också vara så att med de orden förebrår hon honom för att han tidigare hade lämnat dem, syskonen som bodde tillsammans, Marta, Maria och Lasaros. Alltså att det i orden låg ett, varför var du tvungen att ge dig iväg från oss – hade du bara stannat kvar, så hade du kunnat bota Lasaros i ett tidigt skede, så hade han inte behövt dö.

Och det är därför vi kan tänka oss att hennes ”Om du hade varit här” också rymmer hennes tilltro till de läkande krafter som hon sett att Jesus hade. Orden är ett uttryck för hennes övertygelse att Jesus stod på livets sida, i kampen mot lidande och sjukdom.

Där, på vägen utanför byn Betania tar sedan allt en helt ny vändning. Marta, som gått ut hårt, backar en aning genom orden ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber.” Visst är det märkliga ord att säga dagarna efter att hennes bror efter lidande och sjukdom har dött. Är det så att hon anade att Jesus skulle kunna återuppväcka Lasaros – eller vad menar hon med sina ord att hon vet att Gud ändå skall ge Jesus vad än Jesus ber om?

Så händer något oerhört genom blixtsnabba repliker mellan dem, där ute på vägen – mellan Jesus som färdats några dagar för att komma dit – och Marta som sörjt lika länge, och nu kommit dit. Det börjar med att Jesus säger att Lasaros ska uppstå – och detta är en tro som Marta med ord direkt bekräftar, för så är ju den traditionella uppfattningen, att alla människor skulle uppstå på den yttersta dagen, för att dömas, och antingen få fortsätta vara i gemenskap med Gud, eller inte.

Jesus är precis som Marta och hennes syskon uppvuxen med denna syn på den allmänna uppståndelsen, den hörde ju till kulturarvet, på samma sätt som de flesta epoker, oavsett hur sekulära eller religiösa de är, eller ideologiskt präglade, talar om en ”himmel”, en rättfärdighet, eller en belöning för dem som gjort och trott rätt, skött sig, och bidragit till familjen, samhället, staten, och världen, enligt de normsystem som fastställts antingen i regler eller konventioner. Var denna uppståndelse äger rum, i eller efter tiden, skiljer de olika uppfattningarna åt, bland så mycket annat.

Jag vill inte säga att Jesus tar avstånd från den här synen på en allmän uppståndelse inför domen till en fortsatt gemenskap eller inte med Gud, men jag vill betona det fantastiska som faktiskt händer där ute på den smala vägen till Betania – timmarna innan Jesus uppväcker Lasaros från döden, och han går ut ur mörkret till ljuset, som en föraning att Gud snart kommer att uppväcka Jesus på ett liknande sätt – men utan att Jesus därefter kommer att dö igen. Unikt.

Det som händer, och som ju sätter avtryck i alla kulturer och ideologier, och trosföreställningar, utmanar och ger inspiration, är ju att Jesus istället för att bara förlita sig på den allmänna uppståndelsen, ger själva uppståndelsen ett namn, en konkretion som är sammantvinnad med Gud själv, kärleken själv. Och det gör Jesus genom ett för alla tider radikalt uttryck. Ett som aldrig tidigare hörts i världshistorien, trots att tanken på en uppståndelse och domstolsscen funnits och finns i de flesta värdesystem. Uttrycket jag syftar på är ett av Jesu så kallade Jag-är-ord, Jag är uppståndelsen och livet.

Uppståndelsen är inte en framtida post mortem händelse utan Guds eget väsen, Guds son, mitt ibland oss. Och på samma sätt som de tre gästernas besök hos Abraham och Sara har kallats för Treenighetens första besök på jorden, och Petrus i sitt försvar för att ha botat en sjuk människa i Jesu Kristi namn, inför domstolen kallar Jesus för hörnstenen, alltså den sten kring vilket ett hus, alltså ett liv byggs upp, så behöver du och jag höra, se och känna:

* att Gud möter hela världen i dessa tider, och oss, här i nuet, med uppståndelse från allt som bär död med sig,

* att Gud stannar till hos varje härjad, jagad, uppgiven, livlös människa, och hos oss och vill vara med oss och dela vår vardag, och har tid att vänta när vi förbereder oss genom att t ex baka bröd, eller helt enkelt ångrar vad vi gjort, eller underlåtit att göra för andra, och oss själva,

* och att vi står i kontinuitet med den första församlingens orädsla att både bota sjuka och bekänna sig till levande i nuet närvarande och handlingskraftig Gud.

Och visst är det tre vackra bilder,

–         att i Första Moseboken frälsningens ansikte visar sig som en av tre måltidsgäster som kommer i sällskap och har tid att vänta när festen förbereds,

–         och att i Johannesevangeliet frälsningens ansikte i Jesus möter sörjande människor på dammiga vägar med tröst och levande hopp,

–          och i Apostlagärningarna, Jesu namn är kärleksandeskraften som botar sjuka människor och ger styrka, övertygelse och något att leva och kämpa för, i hela världen, alltid.

Psalmer: 303, 338 och 702 eller 771.

Angående ikonen överst: Som gåva på min 60 årsdag fick jag åka med min familj till Moskva och skåda denna helt underbara ikon. Några dagar senare, här i Helsingborg, i Sjömanskyrkans kapell mötte jag den igen! (Kopia). Otrolig känsla att den redan fanns här hemma.

Rubljov är den främste av Rysslands religiösa målare. Han utförde ett stort antal ikoner för ryska kloster och kyrkor. Hans mest berömda verk är ”Den gammaltestamentliga Treenigheten” (1425–1427), som skildrar änglarnas besök hos Abraham och Sara i Mamres terebintlund. (Första Mos.18:1–16). Rubljovs ikonmåleri skiljer sig från den bysantinska konsttraditionen och utmärks av en känslig linjeföring och varma, dämpade och harmoniska färger.

Några tankar för ett bibelstudium

I mötet mellan Jesus och Marta blir det tydligt att Marta är djupt förankrad i det föreställningsgods som genomsyrade den judiska kulturen. Hon trodde på den allmänna uppståndelsen. Under några år hade hon och hennes syskon lärt känna Jesus och det verkar som om han ofta hade stannat till hos dem och säkerligen övernattat i deras hem. De kände varandra väl och kunde tala med varandra utan omsvep. Hon hade sett hans kraft att läka, och att upprätta och återskapa mening. Nu hade något hänt, hennes bror hade dött, enligt henne i onödan. Och hennes tro på den allmänna uppståndelsen räckte inte som tröst. Det var nu hon ville ha sin bror i deras gemensamma hem. Där på vägen växte hennes erfarenhet av Jesus från att kunna läka sjuka människor till en tro på att Jesus i sig var den kraft med vilken han läkte, upprättade och återskapade – att han var Guds son, den levande Gudens son.

Om den allmänna uppståndelsen är ett skeende, så är Jesus, således kraften i denna uppståndelse – och därför kan han kalla sig uppståndelsen. Denna övergång från skeende till kraften i sig uttrycks i dagens text från Apostlagärningarna i orden att frälsningen inte finns hos någon annan än Jesus – och att inget annat namn kan rädda människor. Det finns med andra ord en spänning mellan den allmänna uppståndelsen och frälsningen genom Jesu preexistens, liv, död och upphöjelse.

Jesus avfärdar aldrig föreställningen om den allmänna uppståndelsen, som ju ändå måste ses som ett frälsningsskeende. Ett sätt att fördjupa sig i den här spänningen är att lägga till den underbara texten från Johannesevangeliet där Jesus får en fråga om vart han är på väg, (och som är vår tids identitetsfråga) och ger ett svar som trots sin komplexitet ändå tycks ha tröstat lärjungarna i nuet, i det de stod i just då, i vardagen, med frågorna om hur livet ska levas för andras och egen skull.

Treenighetens mysterium öppnas försiktig i studium och bönens möte, som så ofta psalmer vittnar om. T ex 338, eller ikoner av olika slag.

Joh 14:1-1414 

1”Känn ing­en oro. Tro på Gud, och tro på mig.  2I min fa­ders hus finns många rum. Skul­le jag an­nars säga att jag går bort för att be­re­da plats för er?  3Och om jag nu går bort och be­re­der plats för er, så skall jag kom­ma till­ba­ka och hämta er till mig, för att också ni skall va­ra där jag är. 

4Och vägen dit jag går, den känner ni.”  5To­mas sa­de: ”Her­re, vi vet in­te vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”  

6Je­sus sva­ra­de: ”Jag är vägen, san­ning­en och li­vet. Ing­en kom­mer till Fa­dern ut­om ge­nom mig.  7Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fa­der. Ni känner ho­nom re­dan nu och ni har sett ho­nom.”  

8Fi­lip­pos sa­de: ”Her­re, vi­sa oss Fa­dern, det är nog för oss.”  9Je­sus sva­ra­de: ”Så länge har jag va­rit till­sam­mans med er, och ändå känner du mig in­te, Fi­lip­pos? Den som har sett mig har sett Fa­dern. Hur kan du då säga: Vi­sa oss Fa­dern?  10Tror du in­te att jag är i Fa­dern och Fa­dern i mig? De ord jag säger er, dem ta­lar jag in­te av mig själv; Fa­dern är i mig och utför si­na gärning­ar.  11Tro mig när jag säger att jag är i Fa­dern och Fa­dern i mig. El­ler tro åtminsto­ne för gärning­ar­nas skull.  12San­ner­li­gen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärning­ar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fa­dern,  13och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fa­dern blir förhärli­gad ge­nom So­nen.  14Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.