Några korta meningar om det här med att vara människa och ibland behöva göra på ett sätt och vid andra tillfällen behöva göra tvärtom. Lärjungarna övade sig i den här konsten och vi känner mycket väl igen dilemmat. Kanske kan vi få tips som hjälper oss genom att se hur Jesus förhöll sig till människor som valde bort honom (för att de inte klarade av att höra vart han var på väg).
6 söndagen efter trefaldighet
Första Kungaboken 19:19-21, Första Korinthierbrevet 9:19-26 och Lukas 9:51-62
Då och då säger någon av oss, det kan vara precis vem som helst av oss, så här när vi har varit tillsammans ett tag och ätit och pratat:
– Nej, låt oss sitta en stund till, bara en liten stund, några minuter.
Det brukar sägas när någon annan i sällskapet har sagt att det väl är tid att bryta upp, gå vidare, eller ibland faktiskt bara ha antytt det med en enkel gest eller med några liknande ord eller bara genom att samla ihop sig inför uppbrottet.
– Nej, låt oss sitta en stund till, bara en liten stund.
Det är vackra ord, en mjuk önskan som visar på glädjen i det som här, i närvaron av varandra, i samtalet och minnena som hålls vid liv när vi ser varandras ansikten, sitter runt ett bord, och har ätit, pratat och påmint oss om det som varit och är, det som betytt och betyder något. Det är en längtan att hålla kvar den här stunden. Den här känslan. Det här livets innehåll.
Varje gång någon ber om det här kvardröjandet i det som är, så tror jag att vi som är med i största respekt hörsammar denna önskan, och sitter kvar, inte bara för den andres skull, utan också för att vi förstår när vi känner efter att nuet är stort, och kanske aldrig återvänder, eller i alla fall inte på länge.
Någon menar att de minuter vi får med varandra efter att någon bett om ”en liten stund till”, är den bästa i livet: koncentrerat, uppmärksamt, närvarande är vi med varandra, och säger väl oftast det vi brukar. Men vi bekräftar vår gemenskap, vår historia och vår önskan om en god framtid. Vår tillförsikt inför allt vi är på väg mot.
Jesus stannade vid ett flertal tillfällen upp lärjungarna i deras vardag, och tog med dem in i lugnet, och i eftertanke och bön, och som det heter på bibliskt språk ”bort från folkmassorna”.
Andra gånger gör Jesus precis tvärtom. När någon ber om tid, kvardröjande, innan resan framåt ska fortsätta, så säger han ett tydligt Nej.
Att begrava sin far eller att ta farväl av dem där hemma – det finns det inte enligt Jesus tid för.
Så drastisk är Jesus ibland – och den stora konsten som människa är att veta när det är dags att stanna kvar, titta bakåt eller att direkt gå vidare framåt. Riktmärket för hur vi ska välja kan vi känna inom oss, och vi kan få hjälp av Jesus genom att börja som han gjorde på sin vandring till Jerusalem. Han började med att väldigt tydligt, bestämt och strängt tillrättavisa sina lärjungar när de föreslog ett straff för dem som inte ville vara med i gemenskapen och tro på Jesus.
Så är Jesus, utan någon som helst längtan att försvara sig genom att hysa agg mot någon, utan att låta ett nej till erbjudandet om ett befriat liv besvaras med hårda ord eller bestraffningar.
Så kan vi också vara, mot andra och mot oss själva, befriade till att befria – inget annat! Du är fri – använd din frihet. Lyft.
Manteln har dragits genom världen – och nu är vi klädda i dess möjligheter. Den ger oss vingar.
Dopljuset är tänt och vi är i Kristus redan i mål. Vi är framme! Allt är fullbordat – och ska nu blomma.
Psalm 656