Johanna, är du verkligen så övertygat säker på att den föreslagna åtgärden som du ställer dig bakom, är det enda sättet? 

Vart tog metaperspektiven och de historiska analyserna vägen?

Och vem tar ansvar för begreppsförvirringen om religiositet och religiös fanatism likställs, och religiositet dessutom förenklat kopplas till terrorism, i de offentliga diskurserna och i politiken?

Polariseringen – har inte alla del i uppgiften att inte driva på den? Eller njuter vi av den i en aningslös thanatosspiral i kölvattnet av postmodernismen.

Nationella värden (revolutionära en gång) och rättighetsgrundbultar som tryck- och åsiktsfrihet, är de verkligen fundament som inte får utvärderas och som inte kan förändras när det gäller tillämpningen? Spelar konsekvensetiska teorier ingen roll? Betyder nämnda grundbultar samma sak i vår tid som när de höggs in i nationens själ? Finns det bara en sådan? Vart tog majoritetens moraliska imperativ om självkritik vägen? Varje tradition förväntas vara kritisk mot sig själv i första hand, och mot andra traditioner därefter, eller?

Med stor sorg tänker vi på läraren Samuel Paty, och hans familj, vänner, kolleger, land, värld. Och söker en väg framåt och ett rum, i vilket alla kan förbli. Och tänder ett ljus för honom nu på lördag. Igen.

Här nedan Aftonbladets artikel som mitt blogginlägg resonerar kring:

Enda svaret mot religiös fanatism som någonsin kan fungera

PUBLICERAD: FRE 23 OKT 2020
UPPDATERAD: LÖR 24 OKT 2020KOLUMNISTER

Samuel Paty hade gjort vad man kan begära av en högstadielärare som kryssar mellan föräldraintressen och känsliga tonårssjälar: Han berättade på förhand att han, under en lektion om yttrandefrihet, skulle visa Charlie Hebdos berömda karikatyrer av profeten Mohammed, och att de elever som kände sig obekväma med det hade rätt att frånvara utan konsekvenser.

Samuel Paty.

Och även om fransmännen numer är rätt luttrade inför attentat med förment religiös bakgrund var det bestialiska mordet på den 47-årige läraren i helgen något annat.

Terrorismen har flyttat in på den franska skolgården. Efter attentatet befinner sig Frankrike vid ett nytt sorts vägskäl. Hur skyddar man sig mot islamistiska attacker på de fria institutionerna? Hur ser man till att skolan är en plats där politiska och religiösa föreställningar får utmanas samtidigt som det är ett tryggt rum? Är det möjligt? Är det ens önskvärt?

Traditionen att karikera makten – både den politiska, ekonomiska och religiösa – går tillbaka till den franska revolutionen. Utöver att utgöra en grundbult inom ramarna för yttrandefriheten är det en fransk nationalsport i egen rätt. Enklare uttryckt: Frankrike hade inte varit Frankrike om inte smått förnedrande, ofta kränkande och extremt vulgära teckningar av kända människor stod att finna i varje tidning värd namnet. Att Charlie Hebdo tagit detta längst – och betalat det högsta priset – är känt sedan länge, men det hindrar inte att stora dagstidningar som Le Monde och Le Figaro publicerar teckningar som kliver långt över gränsen för vad vi skulle kalla anständigt. Föreställ er en serieruta i Dagens Nyheter som avbildar Sveriges statsminister påverkad av droger medan han penetrerar en kvinna bakifrån. (Föreställ er förresten DN publicera något med intentionen att chocka.)

FOTO: ANNE-CHRISTINE POUJOULAT / AFPCharlie Hebdo har fått betala det högsta priset för den franska yttrandefriheten.

Det blir debatt med jämna mellanrum också i Frankrike, eftersom någon alltid tar illa upp. Det är det som är poängen. Ändå kan knappt någon fransman föreställa sig en vardag utan karikatyrer till höger och vänster. Därför är mordet på Samuel Paty inte bara en attack på det fria ordet, det är faktiskt också en attack på det specifikt franska. Vilket fransmännen självklart tycker är ungefär lika allvarligt.

Och av någon anledning tycks det obligatoriskt att ungefär här kasta in en brasklapp om det självklara att en förkrossande majoritet av Frankrikes muslimer fördömer dådet. Samtidigt upplever många troende fransmän Charlie Hebdos teckningar som svårt provocerande, med de eviga karikatyrerna av pedofila kardinaler, judar med stora näsor och kvinnor i slöja med en bomb under armen. Och vi är tillbaka vid ett av yttrandefrihetens moraliska dilemman: Måste man riskera att kränka och såra troende människor bara för att man får? Det är en komplex fråga. Det eviga svaret är förstås nej. Det aktuella svaret i Frankrike är nog ja. För efter lördagens attack är det inte längre bara en potentiell provokation att visa nidbilder av profeten Mohammed. Det är en solidaritetshandling med Samuel Paty, som tusentals lärare ägnat sig åt på sociala medier de senaste dagarna. Många med rädsla för konsekvenserna.

Samtidigt har Frankrikes regioner gemensamt beslutat att ge ut en obligatorisk lärobok med karikatyrens historia i franska gymnasieskolor. Det är ett utmärkt sätt att skydda enskilda lärare och göra yttrandefrihetsläran allmän och okränkbar. En sorts massvaccination mot barbariet. Det enda svaret mot terrorism och religiös fanatism som någonsin kan fungera.

Av: Johanna Frändén

Tänk på en svensk barnboksförfattare. Tänk på någon som skrivit böcker om barn, för barn, och vars böcker har blivit filmer, både på tv och på bio. Nämn några kända filmkaraktärer som kommer från Sverige, vem har skapat dem?

Som ni anar tänker jag på Astrid Lindgren, som skapade Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmargatan, Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter och många andra älskade karaktärer, hjältar som har varit glädjen och tryggheten och förebilder för många barn, i flera årtionden.

Varför har de betytt så mycket? Jo för de är barn som har tagit ansvar, som har betytt något för andra, kämpat, trots att de ofta mött motgångar. Barn som varit allt annat än slätstrukna, fega eller egoistiska.

Förr gav de bibliska gestalterna tydliga tolkningsnycklar. När ett bibliskt namn nämndes, som exempel på något, så förstod alla vad som avsågs. (Precis som i dagens episteltext från Hebr. brevet 11).

• David – ja han som kämpade mot jätten och vann.

• Den förlorade sonen – som fick komma tillbaka, trots allt.

• Maria som trodde och bar från början till efter slutet.

Så om någon ville berätta om att ha vunnit mot alla odds – ja då kunde berättelsen avslutas med orden: – Precis som David kände jag mig i den där situationen. 

Nuförtiden är det mer sällan vi gör sådana hänvisningar i vardagsspråket – men det händer. Och då och då hänvisar vi till Astrid Lindgrens karaktärer när vi vill förklara något. 

En sådan stark hänvisning till Lindgrens böcker är till den där episoden när Emil räddade drängen Alfred som har blivit svårt sjuk. Emils föräldrar tycks inte särskilt oroade – så de bara låter tiden gå. Och i det här snöovädret kommer man ju inte fram längs vägarna ändå, tänker de. Men Emil känner att det är något på tok. Alfred blir allt mer febrig. Och mitt i snöovädret bär han ut Alfred och drar båren med Alfred på – efter sin egen häst. Helt omöjligt egentligen. Och Alfred blir räddad. 

Utan Emil hade det gått illa. Värst.

Den här berättelsen – en av de vackraste i Astrid Lindgrens författarskap – handlar exakt om det som evangelietexten idag (från Markus 2:1-12) beskriver. Några människor lägger sin sjuke vän på en bår, kämpar sig fram, ser trängseln utanför Hemma-hos-Jesus, tar trappan upp på baksidan av huset, gör ett hål i taket och sänker ned den sjuke framför Jesu fötter. Precis som Alfred var beroende av Emil är denna sjuka människa beroende av sina hjälpare. För så är livet. Vi föds in i nätverk som bär oss, och vi bär andra. Ensam är inte stark – inte ens Alfred! Och orden som blev sagda efter en somrig simtur, ”tar kött”: – Du och jag, Alfred. (Jfr M. Buber)

I evangelieberättelserna utspelar sig därefter en dialog som inte har sin motsvarighet i berättelsen om Emil. Jesus ger nämligen den sjuka människan förlåtelse, och botar honom dessutom. Och det är detta som gör att varje gång vi i vårt vardagsspråk berättar något som handlar om förlåtelse, och kommer in på det fantastiska med att bli förlåten, på riktigt och från grunden upprättad, av ett sådant slag att alla förlamningar lämnar oss – då kan vi faktiskt helt kort bara säga: – Du vet, som när Jesus säger: Du är fri, förlåten – res dig upp, ta din säng och gå. 

– Så helt-på-nytt blev mitt liv. Nu kan jag se ”luckorna” och öppna tak för andra – precis som Jesus öppnar vägen för alla, och därför också för mig, vinter som sommar, i snö som vatten. 0ch på stranden viskar vi orden som sköljer genom mig, som dopets vatten. (Se bilden – här uppe, från GA församling, S:t Olofskyrkan.)