november 2020

ZEIT und EWIGKEIT– Zoom-Föredrag Washington D.C. 20/11/23

Som jag har berättat i min ledare i höstens nummer av Amos (som du hittar på Helsingborgs pastorats hemsida, med temat Gränsland) blev jag inbjuden att hålla föredrag i Washington D.C. Denna gång (tyvärr bara!) via Zoom, alltså virtuellt med ljud och bild. Runt om i USA befann sig medlemmar ur Deutsche Evangelische Kirchengemeinde in Washington, och här är mitt föredrag: Tid och evighet


Vortrag von Zeit und Ewigkeit.

Erstens, vielen Dank, für die Möglichkeit mit Ihnen in Washington D.C. heute Abend via Zoom zu treffen und zusammen ein bisschen über die grosse existenzielle und dafür auch theologische Fragen zu reflektieren: Zeit und Ewigkeit. 

Pfarrer, Herr Doktor Martin Eberle hat mit sehr freie Hände gegeben und mich gleichzeitig rekommendiert mit einer Unterteilung in Themen als Verständnishilfe zu arbeiten.

Mein Vortrag von Zeit und Ewigkeit besteht aus zwei Teilen. Zuerst eine theologische Einführung, in welcher ich mit Unterteilungen arbeiten, und dann eine Meditation, in der ich versuche dieäusserste Dingen (Eschaton) in einem völlig anderen Genre auszudrücken.

Damit unser anschließendes Gespräch, mit Martin Eberle als Moderator, so anregend wie möglich wird und Ihre Fragen einen Raum erhalten, wünsche ich dass wir mit dem konkreten Dialog warten bis wir zum dritten Teil, das Gespräch, kommen.

Fangen wir jetzt an, denn es gibt nicht nur wie der Psalmist sagt (Wochenspruch EKD diese Woche, Psalm  90:12) ein paar Tage, sondern auch nur ein paar Minuten.

Der erste Teil – Einführung

Dieser Teil, der sehr vorläufig und bescheiden ist, hat vier Unterteilungenund diese sind: 1. Die sprachliche Erfahrung, 2. In Spiel und Trauer leben, 3. Urknalltheorien und das Herz der Theologie, 4. Logoschristologie und Identitätsfragen.

1.    Die sprachliche Erfahrung

Haben Sie davon überlegt wie es im Kopf schmeckt diese Begriffen in der anderen Ordnungsreihe zu sagen? Mit anderen Worten,Ewigkeit und Zeit? Ich finde es fast unmöglich und denke das es nicht nur daran liegt dass es sich um einen idiomatischen Ausdruck handelt Zeit und Ewigkeit zu sagen, oder auf unsere Gewohnheit oder den Klangrhythmus.

2.    In Spiel und Trauer leben

Was wissen wir eigentlich von Zeit? Von den Philosophen haben wir gelernt Sein und Zeit nicht zu trennen und dass wir in die Zeit geworfen sind.

Als Kinder hatten wir alle Zeit der Welt, als wir sagen hier in Schweden, aber mit dem Verlust von Menchen in unserer Nähe wurde klar, dass das Gegenteil der Fall ist. Und viele von uns haben wahrscheinlich das Gefühl, dass an dem Tag, an dem ein Elternteil starb, sich alles änderte und Zeit und Ewigkeit auseinanderrutschten und die Bedeutung von nie wieder ein Abgrund in uns wurde. Ist es möglich dass so viel, ja manchmal alles in unserem Lebenskript nach diesem Trauma, den Zweck gegeben wird Ablenkung durch Kultur, Film, Horrorunterhaltung, Sport und unbegrenztes körperliches Training, Literatur, übertriebene Sexualitätsfixierung und gefährliche Machtansprüche, Alkohol, und so weiter. Kurzum: Ein hedonistisches Leben, und darin lege ich keinen Wert. (Zumindest versuche nicht.)  Es darf eine Selbstprüfung sein, nie en Urteil über andere.

Die religiösen Traditionen bieten uns eine Sprache der Regression und des sozialen Kontextes, die der Symbiose des Kindes mit seiner Mutter oder seinem Vater ähnelt und kompensiert. Wer hat nicht gehört oder gesungen, mit alten Hymnen sowie mit modernen Kirchenliedern, dass wir Kinder Gottes sind und dass wir mit den Engeln tanzen und spielen sollen, ohne Sorgen und Ängste? Ich weiss, dass Dr. Martin Eberle eine Faszination und Wissen für die so genannte Theologie des Kindes hat, und ich hoffe dass wir uns in unserem Gespräch darauf einlassen können. Hier liegt ja ein Offenbarungsschatz.

3.    Urknalltheorien und das Herz der Theologie

Es gibt natürlich mehrere Urknalltheorien, aber am interessantesten ist, was sie gemeinsam haben. Im Urknall wurden drei Dinge gleichzeitig geschaffen, um das Schwierige sowohl vereinfacht als auch paradox zu formulieren. Es war fast vierzehn Milliarden Jahre her, dass Materie, Raum und eine Mikrosekunde später Zeit in einem Big Bang, Urknall geschaffen wurden.

Keine Urknalltheorie sagt etwas über eine vor diesem Ereignis aus. Unsere alltägliche Redewendung Zeit und Ewigkeit enspricht somit der Ansicht der Wissenschaft, dass Zeit zuerst und dann Ewigkeit kommt, obwohl sie nicht zeitlich unendlich gedacht ist.

Das andere, was erwähnenswert ist, ist, dass Zeit nicht etwas ist, in Rahmen dessen alles passiert, sondern etwas, das wie andere Dinge dazu kommt. Und die enzigen drei Dinge, die existentieren sind Materie, Raum und Zeit. Und wo, sagen die Wissenschaftlern, einer von diesen ist, gibt es immer beide anderen, was uns direkt zu dem wichtigsten bringt, das Herz, die Trinitätstheologie und die Christologie.

·       Die Trinitätstheologie: Drei Personen untrennbar miteinander verbunden im Gott.

·       Die Christologie: Zwei Naturen vereint aber nicht gemischt.

4.    Logoschristologie und Identitätsfragen

Die kombinierte Kraft der Naturwissenschaften und der Alltagssprache, die Zeit vor der Ewigkeit festzulegen, hat lange und sicherlich zunehmend dazu beigetragt, dass die Logoschristologie, die von Christus vor seinem irdischen Leben spricht, nicht im kirchlichen Kontext gepflegt geworden ist. So suchen wir vielmehr die richtigen Interpretation der Eskatologie in der Zeit und Post-Zeit, die Letztere wird dann mieistens Ewigkeit genannt. 

Hier können wir ja im Gespräch reflektieren über ob es eine Spannung zwischen Eschatologie in Deutschland und den Vereinigten Staaten von Amerika gibt. Und welche Faktoren unsere ultimative Identität beeinflussen, bauen und stürzten. Vielleicht is die Eschatologie im deutschprachigen Bereich mehr Zukunftsorientiert  im Rahmen von schon jetzt – noch nicht, während in den Vereinigten Staaten von Amerika die Eschatologie eher in Richtung eines wie man auf Englisch sagt realized eschatology geht. Welchen Einfluss hat eine solche in Christus verwirklichte Eschatologie dann auf die Vorstellungen vom Gottes Immanens, auf das Hier und Jetzt, und schliesslich auf die nationelle Identität. Zusamenfassend: Wo findet der Himmel statt? 

Und wie ein Gebet: Nur die lebenslange und gelebte Antwort kann die Tür zu die Theorie der Apokatastase öffnen.

Der zweite Teil: Meditation – Trauer ist kostbar und schwer zu ertragen

Es ist Nacht in der Welt der Trauer. Das Boot, das lange am Strand gelogen war, ist auf dem Weg zur See. Es wird langsam von der Zeit ausgebracht.

Im Boot sitzt der Mann och die Frau, die trauern, mit Gesicht in eigenen müden Händen. Die von der Unbeweglichkeit kalt sind. Die Zeit entfernt Trauernden von Geliebten. Und deshalb sind wir die trauern angewiesen zu dem Kampf das Gefühl zu bewahren, wie es am Strand war, als das Leben gespielt wurde. Dann wann alles in Ordnung war: Die Familie, Kindern, Eltern, Geschwister, Freunde, Bekannte, Engagement und Arbeitsfreundschaft. Ja, als das Leben noch lebte. Wir halten all dies im Bewusstsein der Trauer, im Raum der Trauer, in uns. Und wir teilen die Erinnerungen mit denen die da waren, und mit den die mit anderen waren. Mit allen, die zuhören und verstehen wollen, ist diese Trauer ein Echo der Liebe, wenn Tag auch Nacht ist.

Das Boot is auf dem Weg raus in die See – wir können nicht mehr zum sonnenbeschienenen Strand zurückkehren, den wir verlassen haben. Die Bedeutung von nie wieder lässt uns den Atem verlieren: Die Zeit vertreibt das Boot, aber nicht nur die Zeit macht dies. Auch alle neue Eindrücke, alles im Alltag, alles Praktisches, das Sprechen und Zuhören treiben das Boot raus in die See.

Kurzum: Der Alltag vertreibt uns vom dem, was einmal war. Seine Offensichtlichkeit, seine Präsenz und seine Intensität mitwirken dazu.

Gleichzeitig ist es eine wahre Erfahrung, die viele von uns teilen, dass die Natur der Trauer ändert sich je weiter wir vom Strand entfernt sind. Weil wir noch mehr von der Breite des Strandes sehen, wenn weiter draussen sind. Wir beginnen kausalen Zusammenhänge och Ganzes zu verstehen und fühlen, die wir, als wir früher und wann wir völlig nahe waren weder sahen noch verstehen konnten. Trauer kann uns daher helfen, ein gesünderes Verständnis des Lebens, unserer Selbst und derer, die wir lieben und arbeiten mit, ja mit der ganzen Welt, zu bekommen. Dies ist ist Dualität der Trauer. Wertvoll und schwer zu tragen.

In der Vergangenheit glaubten sowohl die Wissenschaft als auch die Menschen, dass die Erde flach sei und das Meer an einem Rand enden würde. Und jeder wusste dass die Leute, als sie dort ankamen, direkt ins Nirgendwo fielen. Manchmal fühlt man etwas ähnliches in der Trauer, wenn man sich von denen entfernt, die man liebt. Wenn Erinnerungen und Gefühlen verblassen und abnehmen. Und unvermeidlich auf dem Weg zum schreklichen Ende, wenn das Meer endet, und wir werden in die Dunkelheit fallen. Ja, einige von uns haben noch die Bildern von den Kupferplatten im Gedächtnis. Und auch ohne sie können wir es vor uns sehen, und genau vorstellen, das Sterben und den Tod.

In unserer Zeit wissen sowohl die Wissenschaft als auch der Mensch, dass die Erde nicht flach ist und das der Ozean nicht in einem Abgrund endet. Unsere Erde ist rund. Es fällt uns daher leichter zu hoffen, dass das Meer des Lebens dort endet, wo es begonnen hat. Dass das Meer des Lebens an einem Strand endet, in Gemeinschaft, in Liebe, in der wunderbaren Zeit des Alltags mit offensichtlichen Präsenz und pulsierenden Intensität.

Dieser Strand is Jesus Christus, der ein Feuer im Sand entzündet hat und der die Glut für ewig zum Leuchten bringt, und der uns verspricht:

–         Ich bin Alpha und Omega, Anfang und Ende. Ich schliesse den Kreis einmal und mache das nur, wenn alle an Land gekommen sind, auch Du.

So endet das Leben alles am Strand wie einmal das Leben da enststand.

Und Materie, Raum und Zeit werden Heilig Ewigkeit.

Amen

Predikan 15 november 2020

Den här predikan ligger helt i linje med mitt förra blogginlägg, alltså den replik som jag här i bloggflödet publicerade den 27/10 som en reaktion på en artikel i Aftonbladet. En artikel som för övrigt uttrycker en relativt förekommande uppfattning, också i Sverige. I såväl dagens blogginlägg med en predikan som förra blogginlägget med en replik handlar det om människosyn, och nuförtiden handlar det mesta nog om det! Det är därför det är så svårt att ta ställning. För inte vill vi som föreslogs i dagens söndags-radiointervju, samlas för att bara leka, kasta saker och upprätthålla bilden av en enhetlig idyllisk historia, och flytta in i en tavla.


Predikan 2020 11 15

Söndagen före domssöndagen, Amos 8:9-12, Filipperbrevet 3:20-4:1 och Lukas 17:20-30.

Evangeliebokens tema: Vaksamhet och väntan

Psalmer 96, 509, 490 och 776.

Predikan:

Greta Thunberg, Joe Biden, och nu i fredags indirekt Donald Trump, i sin rapportering om det amerikanska vaccinationsprogrammet, talar om att vi alla måste lyssna på vad vetenskapen säger – och då menar de i första hand den vetenskap som i Sverige kallas för naturvetenskapen, science.

Ja, vi är alla uppfostrade i en anda av att lyssna på bättre vetande, såväl när det gäller science som humaniora – alltså vetenskapsdiscipliner som psykologi, litteratur, pedagogik, idéhistoria, historia o s v.

Och med vår genuina uppfostran att lyssna på bättre vetande – och låta oss berikas av den breda flora av kunskaper som finns, har vi också lärt oss att kunskap inte är något statiskt. Själva grunden för vetenskap är istället detta att kritiskt se på sina egna resultat, utvärdera sina metoder, förfina eller anta motsatta hypoteser, dubbelkolla basdata, förutsättningar och ideologiska och tidstypiska bindningar – och hela tiden våga ompröva sina resultat, sina så kallade sanningar, just för att göra rättvisa åt det som är mänsklighetens särmärke: sanningssökandet. Det är därför det alltid är problematiskt när människor som säger sig vara vetenskapliga samtidigt försöker att sätta ett stängsel runt vissa föreställningar, och kalla dem oantastliga fundament. Sådant beteende ser man tyvärr oftare hos andra än hos sig själv! För att uttrycka det milt.

Låt oss nu som biologer lägga dagens evangelietext under atommikroskopet och se vad som döljer sig där. Miljontals detaljer möter då vår blick – men det är först när vi med hjälp av exegetik alltså bibelforskning, och läran om förståelse alltså hermeneutik studerar texten som det riktigt intressanta visar sig, nämligen att den här texten (Luk 17) från Lukas evangeliet egentligen består av minst två olika muntliga traditioner om vad Jesus har sagt och två övertagna domsföreställningar (personifierade av Noa och Lot). Dessa fyra element har som pärlor i direkt följd efter varandra trätts på lukasevangeliets långa tråd, och sedan blivit en egen avgränsad text som möter i verserna 20-30 i det 17:e kapitlet hos Lukas, i evangelieboken. Att det grundredigerades på det här sättet av Lukas är en nyckel till förståelsen av Jesus, och därmed till den approach livshållning som Jesus står för, och som vi genom att vi läser texten högt i ett offentligt rum, och förväntar oss att få ut något vettigt ur, måste ta till oss. Varför är vi annars här? (Det är inte mässa idag här i Den gode herdens kyrka, Filborna församling).

Den första passagens verser i texten handlar om de stora skurkarna i Nya testamentet – ja, jag raljerar – men sanningen är att under långa tider har den konfrontation som ägde rum mellan Jesus och den judiska traditionen fått bli ett ödesdigert paradigm som präglat västerlandet. Begrepp som fariséer, skriftlärda och de äldste bland judarna har ställts mot Jesus, lärjungarna och folket. Och detta är mycket olyckligt – och beror på:

·        att det fanns en konflikt och sorg när den unga kyrkan skulle bryta ny mark inom den judiska traditionen, och detta uttrycktes genom att förstärka motsättningen,

·        att konflikten med den judiska traditionen överdrevs för att den unga kyrkan därmed trodde sig kunna distrahera bort minnet och historieskrivningen av det som verkligen hade hänt. Inför hotet årtiondena efter Jesu uppståndelse, ett befogat hot, för repressalier från romarna, flyttades således fokus i skuldfrågan från den våldsbenägna makten till den redan tämjda judiska folkgruppen.  Att den romerska ockupationsmakten var den egentlige aktören både bakom orättvisorna i landet, och att Jesus blev dödad, råder det egentligen inga tvivel om.

·        att som vissa forskare menar, begrepp som farisé av den unga kyrkan användes för att i en interndiskussion beteckna vissa konservativa kristna uppfattningar inom kyrkan – snarare än att redogöra för en grupp som under Jesu livstid stod i konflikt med Jesus, och som missförstått sin egen tradition.

Vad säger då Jesus till fariséerna när han och de för ett klokt samtal om Gudsrikesbegreppet (eller som det kallas av Matteus, Himmelriket) – jo att om de undrar var Guds rike är: ”Det är inom er!” Riket är enligt Jesus inget yttre som man kan se – utan inom fariséerna, inom meningsmotståndarna, antagonisterna. Så poängen är: Den kärlekens Gud vi tror på och hela tiden vill veta mer av – är redan inom våra antagonister, hos dem som står oss emot, och därför också inom oss själva, vilket också har bäring på dagens underliggande tema: Domen.

Den andra korta passagen i dagens evangelietext har helt andra adressater – för nu flyttas fokus från Jesus och fariséerna till Jesus och vännerna, lärjungarna. Samma fråga, ”var är Guds rike” – och till dem, (oss) som följer Jesus säger Jesus: Rusa inte hit och dit, för jag kommer till er igen, jag kommer er till mötes – men först måste jag gå genom lidande.

Kort sagt: Jesus kommer till oss när han har gått genom lidande, svårigheter, och vår död. Och med sig har han livet, helandet, upprättelsen och den livsövertygelse som i varje annan människa hoppas på Guds rike, Guds kärlek. 

På domens dag kommer allt som inte är av kärlek eller har blivit uppfyllt av kärlek, att ta slut. Amen!

Förbön (av diakon Thomas)

Gud, vi ser så mycket elände och lidande utan att riktigt bry oss.
Vi som strävar efter att leva kärleksfullt. Vi som fått en fri vilja att ta ansvar och förvalta våra liv på ett sätt du försöker säga och lära oss. Att vi ska tro och lita på att du älskar oss. Att vi ska älska varandra. Att vi kan hålla ut, hålla ihop och hålla mörkret borta. 
Vardagen uppslukar oss, vår egen oro, vår oro för varandra och för världen.
Gud, rädda oss från vår självupptagenhet och vår likgiltighet. Låt oss våga vara sårbara.
Väck oss Gud, väck vår empati för människor vi möter, väck oss när vi inte ser livsgnistan.
Kom med din Heliga Ande så vi inte stelnar, så att kärleken inte kallnar.
Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Vi rannsakar oss, ibland alltför hårt, ibland inte alls. Ibland rannsakar vi varandra.
Gud, visa oss Din väg och göra oss villiga att gå den. Du som säger att Guds rike finns inom oss. Du som alltid finns vid vår sida. Du som vakar över oss och väntar på oss. Alltid.
Vi ser dig i höstens färger, i barnens blick, i det oväntade leendet, i omsorgen vi möter, i morgongröten och i soluppgången. Tack för att du tror på oss.
Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Barmhärtighetens Gud, vi ber för alla som famlar efter dig, som söker efter dig, som längtar efter dig. För oss som söker mening, som söker vila, som söker gemenskap och för oss som inte vet vad längtan är.
Vi ber för världens makthavare, för sjukvård och forskning, för våra grannar, för familjer i kris, för vårt klimat och för alla som sitter och vakar vid en döendes sida.
Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek. 

När vi möter Dig på den andra sidan finns inte tid, inte rum och rymd.
Det kan vi aldrig förstå. Alla liknelser och bilder är bara skärvor av en verklighet som alltid är större, mer och annorlunda. Vi vilar att vi inte behöver förstå, inte kan förstå.
Det viktiga är att denna dag, just denna dag, kan bli en dag som vi kan stå för ikväll och vid tidens slut. Mer än så behöver vi inte förstå. Detta är mycket nog. Din kärlek är gränslös.

Tacksägelse

Låt oss få leva helt varje dag ända till slutet. 
En dag Gud, ska vi dö. Låt oss få leva alla andra dagar som dina älskade barn.
Amen