Orden hörs inom mig, och i hela världen: aldrig någonsin igen, aldrig igen! Och det är ord som sedan den 27 januari 1945 har upprepats som löften, som människor har satt sina namn under, som uttryckts i fördrag, som återkommit till många i ånger, som blivit till politiska statements, och som visat sig i solidaritet och än i dag i offrens lidande och deras anhörigas oändliga sorg och förtvivlan.

Idag för 76 år sedan befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Lägret hade ingått i den tyska regimens plan Den slutgiltiga lösningen på judefrågan, att förinta samtliga judar i Europa. Under fem år hade 1,3 miljoner människor deporterats till Auschwitz, och av dessa dödades där på olika sätt 1,1 miljoner. Flertalet var judar och de andra människorna var företrädesvis polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och homosexuella människor.

Idag 76 år senare stannar vi upp, mitt i steget och tanken. Var vi än är, stannar vi upp i görandet och ordnandet, växandet och levererandet, analyserandet och passionens känslostormar. För idag är en dag för alla människor som förintades med våldets svält, slag, förnedring, slaveri och i gaskammare, för att skyfflas och brännas. En dag för dem, och för alla som stod dem nära, var älskade av dem och älskade dem, och som saknat dem oändligt varje dag, år ut och in sedan dess. En sådan dag är det idag – inget mindre.

Denna 76 årsdag kan ge oss kraft och gemenskap kring det väsentliga i livet – att odla hopp, självkritiskt rannsaka motsägelsefulla sammanhang som vi är en del av, fundera genom ideologier som vi gjort oss bekvämt beroende av men ändå i grunden har invändningar mot i vår personlighets sanna djup.

Ja, idag är en dag när vi över hela världen tänder ljus, samlas (digitalt), sjunger och visar respekt genom tystnad, tanke och bön, konst, musik och diktläsning. Så att vi i den vardag som är vår, möter världen med ögon som ser med hjälp av historiska fakta om människors och systems benägenhet att förfalla till ondska och feghet. Så att vi hör på rösterna i världen med hjälp av historiska fakta om människors och systems benägenhet att förfalla till ondska och feghet. Och med öppnade ögon och öron och kontakt med våra största och sannaste övertygelser om varje människas oändliga värde, instämmer vi i det som upprepades dagarna, månaderna, åren, årtiondena och halvseklet efter den 27 januari 1945: Aldrig igen!

Om du får två timmar och två minuter över, eller ger dig själv det, så kan du åka tåg mellan Göteborg och Lund eller i andra riktningen, och samtidigt se Kapernaum – en film på Svt Play.

Huvudpersonen är en (nog) tolvårig pojke som blir talesperson för alla barn som far illa i världen, genom historien. Han vänder sig mot orättvisan, hånet han utsatts för, sparkarna han fått, och förtrycket mot flickor, men aldrig att han blir uppgiven, cynisk eller passiv, vilket hans föräldrar har blivit alltmer och tycks stärka sin identitet genom.

Historien blir icke-linjär, sanningen blir diversifierad, social och allt annat än tidlös, monokulturellt kunskapsbegrepp utmanat, belöningsmyter nedmonterade, orättfärdiga över- underordningsstrukturer avslöjade i en värld där det tekniska förnuftet flyter fritt och varje människa fått ett marknadspris. Etiken blir riktig handling och flyttar ned i människans relation till de svaga. ”Skurtrasan” gör om allting, och trots återkommande domstolsförhandlingar i filmen, är den avslutande scenens stillbild ett naturligt befriat mänskligt leende istället för ett ambivalent villkorat pyramidbefästande domslut. Ett leende som öppnar sinnen och flyttar horisonter, och inte tar det gudomliga som en merit!

Det är då märkligt med drömmar. Mitt i drömmandet är allt verkligt och på riktigt. Det underbara och efterlängtat goda går att ta på, liksom det skrämmande och farligt hotfulla. Drömmen är verklig, när vi drömmer – även när den tar lustiga språng där en mobiltelefon plötsligt kan vara brunnen till en källa, en häst en cykel, en bäck ett bröd, och ett hus ett berg. Trots sådana osäkra språng så upplever vi ändå att drömmen har en riktning, hålls samman, och har kontinuitet. Det som däremot är säkert är att varje människa alltid drömmer om sig själv som huvudperson, subjektet. I drömmen är vi därför som mest i vårt eget jag – (även när vi drömmer att vi möter oss själva.) Konstigt nog. Det märkliga med drömmar är att trots att drömmarna är så verkliga när vi är mitt inne i dem så sägs det att vi efteråt endast minns en bråkdel av våra drömmar. Ibland undrar jag, vart tar alla drömda drömmar som vi inte minns vägen?

Trettondag Jul 2021

Tema: Guds härlighet i Kristus

Jesaja 60:1-6, Kolosserbrevet 1:11-14 och Matteus 2:1-12

Psalmer: 122, 432, och 134

Berättelserna kring jul och trettondag jul känns som drömmar som vi alla drömt sedan länge. Drömmar som finns inom oss – och som när vi hör dem läsas upp, känns igen – som om de faktiskt är drömmar som vi haft och som slumrat inom oss, tills vi nu blir påminda om dem.

I drömmandet ser vi nu två olika sällskap närma sig Maria, genom vars ögon det väl är vi ser, och Betlehem – två helt olika sällskap. Två fullständigt motsatta grupper av människor. Den ena är från alldeles i närheten, alltså bara runt hörnet bokstavligen talat, den som består av herdar som bodde utomhus, vid den öppna elden, med sina djur som de följde dag som natt. Så nära marken, jorden, naturen som man överhuvudtaget kunde komma. Herdarna, slitna, med toviga och yviga skägg och nära sina djur bodde utanför byn på mer än ett sätt.

Som den allra starkaste kontrast till detta ser vi i samma dröm en skara män komma majestätiskt på kameler, i en karavan, med bärare, tält, färgstarka kläder, kartor av dyrbar papyrus, och med skägg välansade och glänsande som det sig bör vetenskapens elit, stjärntydarna – de långt komna från Österlandet, som hade sin blick ut mot rymden, mot rörelserna på himlavalvet, ljuset, sambanden, abstraktionerna och in i de konkreta slutsatserna för vad ljusfenomen där uppe kan betyda här nere. 

Bara inne i drömmen möts dessa två på alla sätt helt olika men heliga sällskap. De hälsar på varandra och försöker förstå varandra med ord och gester för glädje. Så blir deras möte ett tecken på en grundläggande antropologisk iakttagelse, nämligen att allt och alla, oavsett bakgrund, hemvist, sysselsättning, kultur eller identitet, på allvar och hela livet söker någon eller något som ibland beskrivs som det största, ibland som det djupaste, ibland som kärleken själv, ibland som meningen, eller frälsningen, eller helt enkelt tomheten. Ibland som det en människa längtar tillbaka till, ibland som det vi människor längtar fram till. 

I drömmen runt Guds härlighets kraft, blir sådana karaktärer som Herodes, liksom ting som guld, rökelse och myrra helt oväsentliga. För drömmen tar redan på vägen till Betlehem en annan väg än den som går via Jerusalem. Drömmen går direkt:

• till arvet av ett upphöjt djup,

• till mörkret som är en bländande förlåtelse,

• inne i famnen som är evig soluppgång: KRISTUS.

Det finns saker, som när de äger rum, är så fruktansvärda, så oroväckande, att vi, precis då är helt övertygade om att vi aldrig kommer att säga att vi ska dra någon lärdom av dem, eller berätta om dem, med ett leende, och få andra att le. En sådan sak, är erfarenheten som föräldrar ibland har gjort, att ett av barnen har kommit bort för några minuter, på en marknad, eller i ett varuhus.

Söndagen efter nyår

2021 01 03

Tema: Guds hus

Första Samuelsboken 3:1-10

Hebréerbrevet 3:1-6

Lukasevangeliet 2:42-52

Plötsligt faller hela verkligheten över en, skräck, hjärtslag, stirr, oro och så oerhört dåligt samvete för att man har svikit i sin uppmärksamhet, sin enda viktiga roll, föräldrarollen. Och så börjar letandet, irrandet, och i vissa fall ett utrop i marknadens högtalaranläggning eller på varuhuset. Men, sällan lyssnar barnet till sitt namn – särskilt inte om det värsta har hänt. Och så tiden, sekunderna känns eviga. Oron växer, förebråelsen gnager. Andras ansikten bara fladdrar förbi, upptagna av inget.

Och ändå, skulle vi nog ändå inte vilja ha varit utan händelser som dessa – för just den lilla stunden av saknad, frånvaro och sedan glädjen över att finna sitt barn, är så stor, ett ögonblick av uppenbarelse, en fördjupad intensiv erfarenhet inkänd enda in i benmärgen om vad som verkligen betyder något i livet, vad som är på riktigt. Och särskilt om vi som vuxna tappat uppmärksamheten på ett varuhus – mitt i ett shopping-rus, eller när vi försjunkit i mobilens alla möjligheter, och barnet har vandrat vidare i sin upptäckarnyfikenhet.

Egentligen tror jag också att det barn som på det här sättet blir återfunnet, lär sig något oerhört om livet. Att vara så efterlängtad, så oändligt älskad – och att allt det här ligger där under ytan, som ett grundackord i den värld som barnet växer upp i.
Älsk-värld – med l.

Så när Jesus hade varit borta, inte bara i några minuter, eller timmar utan i fyra dagar – och Maria hittar honom i ett samtal med de lärda i templet, ett samtal om trons skatter – så ställer han den retoriska frågan: Varför skulle ni leta efter mig?

Retorisk – för han visste hur älskad han var av Maria och Josef. Han visste alltså svaret: För att du var borta från oss och vi visste inte var du var, såklart!

Det var på tredje dagen – och i bibeln går tredje-dagen symboliken genom berättelse efter berättelse, som en föraning till uppståndelsen på tredje dagen, när Gud uppväcker och blåser liv i allt det som Jesus hade stått för i hela sitt liv, värderingar, handlingsmönster och gemenskapsformer. Blåser liv, och säger: Så som Jesus är – så är jag. Vi hör samman. Tempellampan lyser ännu – vi hör varandras röster. Och vi är sammanbyggda av kärlek, till ett evigt tempel med ett hopp att alla och allt ska bli funna och höra till.

Idag påminns vi om att vi som Guds avbilder har ett DNA som gör att vi hela livet, dag som natt, saknar, längtar och letar upp varandra. På samma sätt är det med Jesus som när han får frågan om han inte hade tänkt på att de var oroliga när han var borta från dem, frågande och litet coolt men ändå varmt konstaterade:

Visste ni inte?