Andakt på Årsstämman onsdag 2021 04 14 för Hela Människan RIA, Helsingborg

Det berättas att det förr i världen fram till kolonisationen av inte bara världsdelar utan också av gedigna nästan mytiska och jämlika livsmönster fanns ursprungsbefolkningar som hade som vana att varje morgon sätta sig ned vid barnens bädd, och just när barnet vaknat stillsamt fråga varje barn vad barnet drömt om på natten. 

Inte för att kontrollera eller för att lägga sig i barnens liv – utan för att hjälpa dem att redan som små känna att deras drömmar är livsviktiga, att de genom hela sin barn- och ungdomstid och vuxenliv ska fortsätta lyssna på sin djupaste längtan. Och att när de senare i livet tampas med olika röster både inom sig själva och i det yttre, – från de där morgonstunderna ska ha kvar den varma sköna känslan av trygghet, och den underbara upplevelsen av hur det är att dela med sig av det som känns angeläget och personligt och upplevt – att vara öppna för sin egen längtan och att andra människor frågar efter dem, bryr sig. Frågar, inte som en tom ritual eller jargong utan som ett sätt att vara människa, redan från tidig morgon.

Dessutom är det ju så, att om vi uttrycker vår längtan så som den visar sig i bilder, stämningar och sekvenser i våra drömmar, så bygger vi upp vår identitet, så förstärker vi våra inre krafter, bekräftar oss själva, får en vana att förvänta oss att andra i överförd betydelse sätter sig vid vår bädd och vill lyssna just på oss.

Självklart är det inte bara förr eller enstaka ursprungsbefolkningar som har utvecklat den här goda morgonrutinen. Alla människor har nog del av den – även om den inte är så formaliserad, eller tillåts få så mycket tid den behöver.- Som barn drömde jag ofta om ett litet hus, med en dörr och två fönster, och huset låg vid en sjö med blått vatten, och bort över skogen flög tre fåglar, så berättade en vän, när jag frågade vad hon hade drömt om i natt.

 – Huset är ditt liv, dörren är din personlighet och vägvalen och besluten du måste fatta, svarade jag spontant. Fönstren är dina ögon – du skådar ut över livet, och ser människor omkring dig, möjligheter, men också dimmor och hårdhet och motgångar. Och gardinerna kan du dra för precis så mycket du behöver för att skydda dig från alltför mycket insyn i ditt liv. Den blåa sjön har fått färg efter himmelen, transcendensens färg är ju blått – och sjön är djup, där kan du hämta kraft. Olika nyanser av blått under vattenytan, lager efter lager av vatten och mening, helt nära dig och som omsluter dig på alla sidor, som innan du fanns. Och på andra sidan om huset skogens gröna trädtoppar som har fått färg av hoppet – som vill bli din in- och utandning varje dag som varenda natt. Och fåglarna som hämtat kraft i grönskan blir symbolerna för längtan, själens oändliga längtan att mitt i livet komma närmare Gud själv, och tillsammans med Gud förverkliga drömmen om ett sant, rättfärdigt och gott liv. I fred med alla, allt och dig själv.

Då sade min vän:- Den där dörren är inte bara min personlighet, vägvalen och besluten jag måste fatta. Och hon fortsatte sedan:- Dörren är också oasen i öknen, dörren som öppnas för mig, dörren som jag tar tag i och hjälper till att öppna för att en kasse med mat och omsorg, gåvor för värde och överlevnad ska kunna räckas åt mig, för att jag, trots allt som hänt mig, ska kunna fortsätta kämpa för att förverkliga mina vackraste drömmar, och skriva in mig i världshistorien, här i Helsingborg, som Guds barn, som Gud håller kär, men inte för att jag ska förbli liten som Gud-som-haver-bönen kan ge intryck av utan för att Gud har en önskan med mig. Jag är Guds lyckolott.

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder,

står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går,

du förbliver, Fader vår. Amen