Den första texten kallar jag för Revisions-texten, och den presenterades måndagen den 25 oktober klockan 10 då Helsingborgs pastorats valda revisorer och den auktoriserade revisorn höll sitt årliga uppföljningsmöte då det gångna året genomgicks, i ord, analyser, ekonomi och bedömningar, tillsammans med presidierna för kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Den andra texten kallar jag för Kyrkoråds-texten, och den presenterades för vårt kyrkoråd på det viktiga sammanträdet samma dag, måndagen den 25 oktober klockan 18 då budgeten för 2022 kom ett steg närmares ett fastställande. 

Revisions-texten

Revision handlar ju om att ställa frågor, ta reda på svar, och att kolla upp. Därför vill också jag göra det – och inte med vilken fråga som helst utan den här:

• Tror du på Jesus?

Frågan är allt annat än ny. Den finns redan i Nya testamentets evangelieberättelser och brevlitteratur. Ibland är det Jesus som ställer frågan – oftast ligger den i luften, tydlig och riktad, när Jesus berättar, möter människor och botar sjuka människor.

Låt oss nu fundera litet över frågan – första ordet i frågan är verbet tro, och det är ju ett ord med en vidd av betydelser, allt från gissa vilt och fullständigt avfärda till att hoppas på och sätta sin förtröstan på.

I Nya testamentet är det alltid att hoppas på och sätta sin förtröstan på, som avses när tro och Jesus sätts samman. Och i många bibelberättelser är ordet se synonymt med ordet tro.

De människor som genom historien sedan dess svarar, ja, jag tror på Jesus, kan leva väldigt olika liv, med helt olika yttre förutsättningar, i helt olika kulturer och socioekonomiska kontexter, med helt olika historia, livskamp, vardag och objektivt sett möjliga framtidsutsikter och realistiska drömmar. Därför, men också p g a personliga och individuella val, kyrkliga och liturgiska traditioner, lever de ut sin tro med mycket stor variation, både i det vardagsnära och samhälleliga, i det liturgiska som i den inre fromhetens tilltal, i den gemensamma sångskatten, och i konsten Kort sagt: Trons Hur varierar.

De som svarar, ja, jag tror på Jesus, menar också olika saker med begreppet tro på. Kort sagt: Trons Vad varierar, och innehåller om vi renodlar det två huvudstråk, som vi nu ska stanna upp inför och bena ut.

Första huvudstråket

Trons vad är för många försanthållandet av det som i evangelierna berättas hände Jesus – med tyngdpunkterna: Kristi preexistens, inkarnationen, Kristi korsfästelse, död, uppståndelse och himmelsfärd. Att tro blir då att bekänna dessa händelser, skriva under på deras fakticitet och betydelse. Kyrkans sakrament blir händelser, en engångshändelse, Dopet, och en återkommande händelse, mässan (nattvarden) för att leva i närhet med den uppväckte Kristus och ta emot upprättelse och Guds Ande.

Andra huvudstråket

Trons andra huvudstråk när det gäller dess Vad är allt det som evangelierna och breven i Nya testamentet berättar om Jesus, alltså det Jesus stod för, kämpade för, hans livshållning, hans etik, riktlinjerna i liknelserna, det han led och dog för. 

Dessa två huvudstråk av trons Vad – alltså det som hände Jesus och det som Jesus stod för, konvergerade redan i Jesu liv. Huvudstråken närmade sig varandra – så att det han gjorde och berättade, påstod om Gud, livet, människan och meningen, påverkade det som hände honom. Han reste höga anspråk – och människor mötte i honom barmhärtig Gud.

Sammanfattningsvis: Jag tror på Jesus – är ord som kan vara mitt sätt att säga att jag lever i en sakramental gemenskap med den uppväckte Herren, försonad och pånyttfödd i Helig ande. Det kan samtidigt – i olika grad – vara mitt sätt att säga: Ja, jag vill leva mitt liv på ett sätt som är format av Jesu liv, av hans ord, hans handlingar och sätt att agera och resonera i möten med människor och inför såväl vardagliga som svåra frågor. Alltså i enlighet med Jesu vilja och undervisning som vi möter den i hans förkunnelse, liknelser, underverk och tecken.

Båda dessa stråk återfinns i den Missionsbefallning som återfinns i Matteus 28 kapitel, då Jesus efter sin uppståndelse säger:  Gör alla folk till lärjungar, döp dem…lär dem.

All verksamhet i Svenska kyrkan Helsingborg är beskriven i och med ovanstående analys av vad tro på Jesus innebär. Som en del av den världsvida kyrkan samlas kyrkoavgift in av kyrkans medlemmar för att här i Helsingborg och i de delar av den världsvida som Gud kallar oss till, kyrkan ska ta ansvar för att jesustrons två Vad och jesustrons Hur ges förutsättningar att skapas, organiseras, gestaltas och fördjupas. 

Trons första Vad – bekännelsen till Jesus, och trons andra Vad – en Jesus-livshållning, liksom trons Hur, ska skapas, organiseras, gestaltas och fördjupas. Inget som inte lever upp till detta kan vi syssla med – för då distraherar vi oss själva och tappar vårt Jesus-fokus, och dessutom använder vi då medlemmarnas resurser till annat än det var tänkt.

Begravningsverksamhetens relation till pastoratets församlingsarbete hör nära samman med trons Vad och trons Hur. Allt inom begravningsverksamheten ska ske mest största respekt för människovärdet oavsett tro, etnicitet, omständigheter eller annat. Med utgångspunkten i trons Vad och trons Hur finns en mycket stark drivkraft för ett engagemang för värdighet, hållbart miljöarbete och professionalitet att å statens vägnar handha denna verksamhet. Men denna utgångspunkt är inget som på individuell nivå förutsätts eller krävs av anställda. Som kyrka är det vår uppgift att vårda detta förtroende som staten givit kyrkan. Och jag är mycket tacksam för den nuvarande kvaliteten på och framtidsplanerna för helsingborgarnas begravningsverksamhet. 

Kyrkoråds-texten

Häromdagen stod jag i en internationell restaurangs matkö – och såg att en hel whiteboard vägg var fylld med text om allt som fanns att välja mellan. Väggen var hög och bred, och textraderna uppfyllde säkert hundra kvadratmeter, den var dessutom tätskriven och på ett flertal språk. Omöjligt att se eller läsa allt – men kanske en hint om att jag i princip kunde beställa vad som helst, tänkte jag. 

Jag övade därför in min beställning och memorerade den för att inte verka oförberedd och sinka farten i logistiken när det strax skulle bli min tur:

⁃ Jag vill ha stekta köttbullar, av nötfärs, ugnsstekta, inte på järnet-stekta, och till det handstompad potatis, och litet rårörda lingon utan socker, och ekologisk ketchup utan konserveringsmedel. Så lät önskemålet jag memorerade.

Personen före mig i kön hade en helt annan beställning, och jag lyssnade uppmärksamt, av nyfikenhet, och fick höra beställningen:

⁃ Vegetarisk chili con carne utan chili.

Det var spännande tänkte jag, för det spanska ordet con är ju en konjunktion som betyder med, och vad blir det för maträtt om både köttet, eftersom det skulle vara vegetariskt, och chilin ska tas bort från ”chili med kött”.

Tiden stannade i några sekunder för mig och jag funderade på otaliga diskussioner och doktriner om Jesus, hans lära, historicitet och försanthållandet av hans unika identitet med Gud och hans uppståndelse. 

– Vem säger ni att jag är, frågar Jesus sina närmaste efterföljare efter månader och efter år av förkunnelse om Guds barmhärtighet och helande, redan långt före sin uppståndelse. 

Frågan visar att det finns svar redan då, (alltså före korsfästelsen och uppståndelsen).

⁃ Kyrkan i alla tider reflekterar över vad Jesus-maträtten består av – 

⁃ Från den ena ytterligheten: Jesu etiska förtröstansfyllda barmhärtiga men apokalyptiska förhållningssätt utan att ett sådant liv villkoras av en tro på ett gudomligt påskingripande men som ett etiskt livslångt förhållningssätt som i dop och nattvard kläs med kraft och tillit, 

⁃ Till den andra ytterligheten: en sakramental livsform som låter inkarnationen och korsets försoningsverk direkt fortsätta (prolongeras) i dop och nattvard, som platsen genom liturgin, för gudsmötet per excellens – utan att en sådan tro egentligen behöver förhålla sig disciplinerat eller följsamt till Jesu etiska förkunnelse, även om människor som ingår i sakramental gemenskap oftast både vill få och ge eftersom de inser och känner av att de lever i en interdependens med allt, skapat som oskapat.

Det är alldeles speciellt att gå omkring i gamla medeltida städer på tidiga lördagsmorgnar. Som för något år sedan, i Lund: Vagnar dras för hand upp från nattens vila på inhägnad tomt, på en liten bakgata. 

Vagnar som ställs i rad och vinkel på torget. Över dem kläs tältduk på ställningar som skydd mot regn och vind, och under vår och sommar som skydd mot sol och hetta. Så dukas torget upp med vackra färger, med sköna former, frukt och grönsaker, blommor. I ena hörnet säljs det numera också nyfångad fisk, bröd med återupptäckta sädesslag och aromer. Och över allt detta vilar atmosfären av morgondagg mellan kullersten, och som därifrån stiger upp som helig rökelse, över staden, över city som andas av köpa och sälja, byta varor och tjänster. En blick, och ett handslag, guldmynt eller sedel byts mot en påse med livets goda, äpplen eller röda tomater, lök, och blommor i höstens palett för bordet därhemma, eller nyslungad honung från ”Egna gårdar”.

Under min vandring mötte jag många jag känner. Lund är ju min barndoms stad, och mina barns och mina föräldrars stad. Vi ropar en hälsning, eller ser på varandra, vi korsar varandras vägar, och vi känner igen oss, där vi bildar himmelska tecken med våra rörelser över torget. Vi bekräftar också med orden livets största gåva, vänskapen, banden mellan människor.

Ett tag gick jag ensam genom gator och över torg på lördagsmorgnarna, när vagnar drogs, och torget kläddes, och människor sökte sig in till hjärtat – och mindes tiden då jag bredvid mig hade vår trofaste vän, vår hund, Abbe. Gåvan till oss som alltid ville vara med oss, alltid bekräftade oss med sin blick och sitt goda väsen. Hunden, förmedlaren av vad livet handlar om, att ge, ge och åter ge, och att förutsätta och utgå från, och alltid förvänta sig vänskap, sällskap, ömhet. Det är väl därför människa och hund hör ihop i västerlandet, som Kristus och kyrkan, som Gud och människor, som dopet och namnet vi känner igen oss i, när någon ropar oss ett ”hej”, och får oss att lyfta också tungsint blick.

Jag mindes under denna tid då det som hände varje lördagsmorgon, att vi mötte någon som stannade upp, såg på hunden, skapade kontakt, rörde vid honom, så ömt, så innerligt, och så högtidligt stillsamt. Och sade något till honom, klappade, och frågade efter hans namn. Och alltid, alltid, varenda gång när jag sagt hans namn, Abbe, så upprepade personen det, sade det högt och rörde återigen honom, kärleksfullt, mjukt och ömt. 

Detta var så oerhört vackert, att mitt bland vagnar som dras, och torg som kläddes, och skörd som skulle bli buren hem, så stannade vi upp, mitt i pulsslaget, och var i det, mitt i det, inte bredvid, eller över, eller före, eller efter, utan mitt i Guds pulsslag i vardagen – där en liten fyrbent skapelse som är nära jorden får del av människors godhet, människors vilja att visa den ömhet vi alla bär på. En vän som i naturens tillit spontant drar fram människors storhet.

Och ingen av alla de vänner och bekanta som vi på detta sätt har mött frågade mig vad hunden kostat i inköp eller hur mycket försäkringen kostar per år, eller maten per månad, eller hundvakten som gick ut med honom flera gånger i veckan när vi arbetade och barnen var i väg.

Ingen frågade efter pengar och kostnader. För alla vet att det finns ögonblick, när vi stannar upp, och böjer oss inför livet, och tacksamt känner att Gud är skönt mild. Ögonblick när vi i höstens solljus anar att hösten och allhelgona mysteriet inte kan vara en hemlighet förbehållen människor, stängd för djuren. 

Abbe blev påkörd och dog i sommaren 2014. Sorgen och påtaglig tomhet gjorde sig länge påmind varje dag, liksom övertygelsen att Guds famn också behöver honom.

Dagarna före jul 2014 blev vi lovade att ännu en gång få nådens förtroende att ta emot en hund i vårt hem, i våra liv. Så blev det – och i dagarna fyller han, Calle, som är halvbror till Abbe, sju heliga år.

”I Guds tystnad får jag vara ordlös,
stilla utan krav. Klara rymder, öppna
dagar: här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”

(Psalm 522 i Den svenska psalmboken)