Så behagligt litet och skönt format boken op. 101 har för att läsas på tåget från Stockholm på Domsöndagens eftermiddag. Stort tack för en stimulerande resa även om den hade litet Spring på spåret. Och i hörlurarna behagligt den musik författaren spelat och väver livstankar kring. En spretig bok men det är väl så ärligheten ser ut när den odlats länge och tror sig vara befriad från sentimentalitet. Den ärlighet som med sig själv i centrum definierar verkligheten och upprepar att utan det egna jaget finns varken verklighet eller historia.

Massor är roligt och lärorikt att läsa – och relectura är både nödvändig och planerad – men troligen en sårande bok för dem som kan läsa mellan raderna, och säkert och faktiskt inte bara mellan. Mig förvånar vid första läsning motsägelserna mellan framlagda grundövertygelser för tänkande och påståenden om företeelser i vår tid (den enda tiden enligt författaren). Likaså förenklingarna kring påbuds- och frihetsberövningsfilosofier, samt analogierna – de senare slår riktigt slint. För vad är det för skillnad mellan häxjakten förr mot ”oliktänkande” (som författaren värjer sig mot och kan förklara) och den tarvliga mot (”skolkande”) Greta T samt häxjakten då och författarens avfärdande av den samlade forskningsbilden av klimatförändringarna.

Är det dödslängtan hos författaren – eller -rädsla? I så fall stillas min av att kompositören och hans samtida uttolkare tillsammans och ofärdigt sörjde ett barn, och av att den synd som förvandlas när Jesus tar den bägare han önskar gånge ifrån honom, inte är en chimär (självförverkligandet enligt författaren).

Uppgivenhet, även om den kan förankras hos  stora filosofer som låtit ropa ut sanningar på torget alldeles för tidigt – och därmed få djupsinnigare epitet – bör ju inte dra alla med sig i fallet. Än finns det ju tid för världen att gå ”igenom mycket svåra behandlingar och mot alla odds besegra…den livshotande sjukdomen”. För, som författaren själv skriver (också om sig själv), lärjungen missuppfattar oftast allting, och konsten är att begråta sin stora synd, och nog utgör klimatförändringarna en del av den. Kanske är det, för att låna kraft av författarens fina ord om individen som abstraktionens enda möjlighet, själsnärvaro. Och med Hedenius och författaren håller jag med om analyserna om helveteslärans och de eviga straffens orimlighet och oförenlighet med tron. Och vem har sagt, nu låter jag som Taube, att all ondska och lastbarhet måste kunna avlägsnas ur det mänskliga beteendet. Det räcker väl med att inrätta sin balkong på ett sådant sätt, att ljuset från framtiden når in i klassrummet, och att ordleken med Ny inte får sista ordet. Alla kan ju inte gå och fiska! (Som författaren själv gjorde efter sin största livsupplevelse). Och fisk lär det ju inte finnas länge till om vi inte intensifierar åtgärderna för klimatet istället för att sifferleka med domedagen.)