Jag vill sätta ord på det som är viktigt för dig, för kyrkan är en rörelse som är till för dig. När du är med om stora avgörande saker i ditt liv, när du behöver stöd eller vill bidra till en klimatsmartare värld och en värld byggd på rättfärdig fred. Den här Nyårsbönen, från Mariakyrkan, med underbar musik, innehåller en reflektion som vill visa hur relevant The Ultimate Concern är i ditt liv!

(= Den yttersta angelägenheten)

Nyårsbön 2021, Nyårsafton i Mariakyrkan, klockan 15

Klockringning

Psalm 195 O Gud, vår hjälp i gångna år

Inledningsord (Nr 6, Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del 1):

P: I Guds: Faderns och Sonens och en heliga Andens namn.

F: Amen

Fjällens och det öppna landskapets Gud,

skogarnas och den rika mångfaldens Gud,

sjöarnas, havens och det pulserande livets Gud,

du som är med oss där vi lever och bor,

i din närhet vill vi vara,

i ditt namn vill vi be.

Överlåtelsebön (Nr 3, Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del 1):

Gud, allt jag gjort och allt jag tänker

lägger jag i dina händer.

Allt stort och allt smått,

allt ont och allt gott:

Ta hand om det, Gud.

Amen

Solosång: Maria Wiegenlied (Max Reger)

REFLEKTION

Orden finns kvar inom oss – överlåtelsens ord vi inledde vår nyårsbön med:

Gud, allt jag gjort och allt jag tänker

lägger jag i dina händer.

Allt stort och allt smått,

allt ont och allt gott:

Ta hand om det, Gud.

Överlåtelse – att lämna över sig är grundläggande för mänskligt liv, för civiliserat liv, för kultur och samhällsbyggande. Överlåtelse innebär en kombination av hängivenhet och självkritik. Denna kombination av hängivenhet och självkritik befrämjar livet på jorden, ditt liv, mitt liv, vårt gemensamma liv. Livets framtid.

När vi bejakar vår önskan att överlämna oss, och när vi i ett sådant överlämnande låter det gjorda och tänkta bli genomlyst, stort som smått – då blir Gud till i våra liv. 

Om vi ser det vi gjort och tänkt som något konkret och därför överlämnbart, och faktiskt lämnar över det – ja då tas det emot, och då lämnar det oss. Det vi lämnar över vidhäftar och klibbar oss inte framöver.

Det handlar inte om att vi ska minnas alla detaljer under året. Det räcker att vi minns huvudstrukturerna, de återkommande tema som präglat vårt sätt att vara människa. Detta kan vi inte betrakta som något som för alltid är inskrivet i historieböckerna utan som något konkret – överlämnbart. Vi kan inte heller lägga energi på att försöka förstå det genom en analys av under året rådande sakförhållanden som den sociala kontexten tvingat oss in i, och gett oss färdigskrivna oundvikliga roller i. Istället gäller det att se det vi gjort och tänkt som något konkret och därför överlämnbart, och att vi faktiskt lämnar över det. För det är då det tas emot, lämnar oss. Det vi lämnar över tas emot, lämnar oss, vidhäftar och klibbar oss inte framöver.

Bilden för detta oerhört enkla är den av Guds händer – och orden från Nyårsbönens Överlåtelsebön besannas. Allt, såväl det onda som det goda tas emot, precis som andra människor med sina händer tar emot det vi ger dem. 

Att vi kan behöva lämna det onda från oss är förståeligt. Men – varför behöver vi lämna det goda ifrån oss? Inte kan väl det goda behöva sopas undan, deletas eller förlåtas – eller handlar överlämnandet av det goda om vikten av att tacka för det goda?

Vi lyssnar igen på överlåtelsebönens ord:

Gud, allt jag gjort och allt jag tänker

lägger jag i dina händer.

Allt stort och allt smått,

allt ont och allt gott:

Ta hand om det, Gud.

Det klassiskt kyrkliga traditionella svaret på frågan varför vi också behöver lämna det goda från oss är nog att vi människor behöver lämna det goda från oss för att inte fastna i självrättfärdighet, som är religiös självgodhet, oegentligt liv i existentialistiskt språkbruk, med ett vardagsuttryck: uppblåsthet! Och indirekt ses då ju det goda som något som i en av sina effekter är ont.

Ett annat svar, mer sympatiskt om det inte överdrivs dithän att människans förmåga att göra bedömningar suddas bort fullständigt, kan vara att vi behöver lämna också det goda från oss för att vi egentligen inte har förmågan att se om en sak är eller på sikt också visar sig vara god eller inte – och att det därför är bäst att lämna också det vi menar är gott ifrån oss. 

Ett tredje svar, förankrat i den mystiska traditionen, skulle kunna formuleras som att det goda vi har gjort och tänkt – och det är faktiskt väldigt mycket under ett år – har haft sitt värde och behåller sitt värde för oss och andra – men att vi behöver värna tomrummet, den inre friden, och smaka den frihet som ges oss. Och det är det som sker när vi formligen lägger det ifrån oss på ett sätt som kan beskrivas med metaforen ”i Guds händer”.

Ett svar som liknar detta är en tanke som existentialisten Kirkegaard har formulerat och som kan sammanfattas så här: Vi behöver gå från det estetiska till det etiska, och från det etiska till det religiösa. Eller snarare gå genom det estetiska till det etiska och genom det etiska till det religiösa.

Överfört till Nyårsbönen 2021, skulle jag därför vilja säga till dig:

• Strunta just nu i alla andra för några sekunder. Känn ingen oro för framtiden, andra världsdelar, klimatet och freden, utanförskap och lidande, för alla dem du har ansvar för. Din hälsa och ekonomi. Din utbildning, karriär och jobb och ditt boende.
• Strunta i alla dina plikter, allt du står i och ska göra framöver – tänk inte på allt som du vet kommer gå snett, och haverera. Strunta i det för några sekunder – och i alla dina tanke- och beteendestrategier för att hantera allt detta och alla ambivalenser i vardagen och demoner i morgontimman.
• Bli istället för ett ögonblick den superindividualist som trendanalytiker av alla slag och moraliserande krafter påstår att vi är. Gå från det etiska till det religiösa och känn: Nu ligger allt i händerna på Den yttersta angelägenheten (Gud) – och just så och därför finns Gud i mitt liv!

• Nu ligger allt i händerna på någon helt annan och som ändå är närmare än allt annat – och just så och därför finns Gud i Ditt liv!

Tystnad

Psalm 717 Innan gryningen

Förbön

Med påve Franciskus encyklika Laudato Si från maj 2015 ber vi:

Herre, grip oss med din makt och ditt ljus,

hjälp oss att skydda allt levande,

att göra jorden till en bättre plats att bo på

och bereda den för ditt rike, som är

rättfärdighet, frihet, kärlek och skönhet.

Prisad vare du!

Herrens bön

Solo: Laudate Dominum (Wolfgang Amadeus Mozart)

Välsignelse

Psalm 42 Se, Jesus är ett tröstrikt namn

Solo: Alleluja (Wolfgang Amadeus Mozart)

***

Solist: Susanna Andersson

Organist: Nils Tykesson

Präst: Kristian Lillö

Litet predikotankar:

Tredje söndagen i advent 2021

Malaki 4:4-6

Andra Petrusbrevet 1:19-21

Psaltarpsalm 146

Matteus 11:12-19

Vad är det som är skillnaden mellan en ordinär komiker och en riktigt bra komiker? Skämten som de drar kan vara desamma, ibland exakt desamma till och med. Men ändå, så känner man att den ene komikern är riktigt rolig medans den andre inte når fram, ja, ibland att den komikern faktiskt till och med förstör skämtet. Vad är då skillnaden – jo det är…tajmingen, att dröja några mikrosekunder, att betona orden helt rätt i en mening, att gestalta orden med helt rätt ansiktsuttryck eller kroppsrörelse, att lägga an en dialektal dimension, röra sig, stå på scenen eller få kontakt och läsa av publikens stämning utan att det är vädjande och inställsamt eller tufft och påstridigt.

Idag får vi prov på att Jesus var mycket skicklig på att läsa av människor, inte bara läsa av människorna han hade mött på sin tid utan människor generellt. Hans antropologi kondenserad i en story.

För att exemplifiera sin samtids inkonsekventa förhållningssätt till de stora frågorna, de avgörande livsvalen, förhållningssättet till verklighetens utmaningar så skapar Jesus en kort berättelse. Poängen är att visa att människor förfaller åt att pendla mellan ytterligheter och på så sätt undviker att ta ställning. Istället för att glädja sig från djupet av sin längtan, misstror människorna glädjespridarna. Istället för att stämma in i det tunga klagandet över tillvarons realiteter, sätter vi etiketten vansinne, eller benämningen sympatisör som man sade på radion långt in på 90-talet, på dem som talar om sådant.

För att så fint med några korta enstaka meningar och repliker skapa den här jämförelsen måste Jesus ha haft en klar blick för barnen som lekte på torgen i byarna han passerade på sin upptäcksfärd i av Pax Romana härjat land. Han hade sett hur barnen i sina lekar härmade de vuxna människornas sätt att förhålla sig, samtidens sätt att känna, tänka och tala. Barnens dialog är därmed en spegling av de vuxnas sätt att vara.

Evangelietexten inskärper med all tydlighet det apokalyptiska draget att nu börjar tiden ta slut! Jesus säger ofta så för att människor ska stanna upp, tänka till och ta tag i de lösa trådarna i sina liv. Och sedan säger Jesus att det finns två poler vi kan ställa in kompassen efter, antingen allvaret som Johannes döparen stod för, eller den befriande nåden som Jesus står för. Den tredje vägen – våldets väg, tar Jesus helt avstånd från redan i de inledande verserna i dagens evangelietext.  För våldets och ofredens väg leder enligt honom aldrig till himmelriket på jorden. Det gäller att skapa fred genom ickevåld. Korsets väg.

Slutsatsen är alltså att: 

Nu är det vår tid, nu är det vi som står på livets scen. Nu gäller det för oss att tajma rätt så att vi blir allvarliga och klagande över tillvarons motsägelser och orättvisor när det behövs, och när vår klagan kan leda världen framåt ur förtryck, svält och förintelse (såväl klimat- som krigsförintelse) som bl a upprätthålls av religion och politik som legitimerar rådande orättfärdiga maktstrukturer.

Det gäller också för oss att tajma nåden och evangeliet om befrielse när det passar bäst, för världen, alla och allt – och därför för oss som sätter vårt hopp till Gud som befriar och öppnar blinda ögon, som det utlovas i Psaltarpsalm 146 och bekräftas av Jesus när fängslad Johannes döparen genom bud frågar Jesus om Jesus är den som vi väntat på.

Visst, det är kanske en överdrift att säga att vi genom den rätta balansen och tajmingen mellan ”hård rak ovillkorlig klagan” och ”ord och handlingar för nådens frihet” blir som skickliga tajmande komiker – men vi blir i alla fall mer mänskliga och gudomliggjorda. Och det räcker! Att få leva drivna av helig ande leder långt – och som det står i den 146 Psaltarpsalmen: Gud sviker aldrig sina löften… och korsar de ondas planer. Vishetens gärningar bygger på ickevåld – därför kontrasteras Jesus och kejsaren i Nya testamentet, gång på gång.