Söndagen den 23 januari används tre bibeltexter i gudstjänsterna i hela Svenska kyrkan. Här några tankar om Gudsfrågan med hjälp av dessa tre texter:

Den första texten är från 750-talet före Jesu födelse. Det judiska folket har deporterats och är i fångenskap i Babylonien – och profeten Jesaja tröstar sitt folk med orden att Gud säger sig vara alla människors Gud. Och att denna, alla folks Gud, vill och kan hjälpa alla människor.  I fångenskapens mörker tar det judiska folket emot denna tröst av en Gud som nu möter var och en utan minsta tecken på förebråelse eller anklagelser (vilket skedde inför och i samband med deportationen) utan bara med tröstande ord. 

Sända av Alla Folks Gud är alla människor till för alla människor, hela jorden, hela tiden, i alla rum. Fredens folk på jorden är pendangen till Guds ära i himlen (för att alludera till avslutningen av julevangeliet hos evangelisten Lukas).

(Jesaja 45:22-24)

Den andra texten är hämtad från ett brev, ett brev som aposteln Paulus skrev till människor som kämpade med frågan om livets mening, beskriven som frågan vad Gud lägger vikt vid hos människan. Är det våra prestationer och vår höga moral, eller är det vår tillit och vår tro som räknas? Hur kan vi veta att vi är älskade?

Paulus är tydlig i sitt brev, när han säger att Jesus Kristus är centrum, både a) i allt som behöver göras och b) i vårt inre.
a) Prestationskravet har Jesus Kristus löst.
b) Och i vårt inre lever Jesus nu, och som Paulus formulerar det: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Alltså: Aldrig mer ensam, alltid med ljuset inom dig.

(Galaterbrevet 2:16-21)

Den tredje texten handlar om när en kvinna och Jesus möts vid en brunn och för ett djupt samtal med varandra om identitet och hemvist i sin tradition, och om att hitta meningskraften att stå emot mörker och ensamhet. 

Berättelsen börjar med evangelistens konstaterande att Jesus mer eller mindre ofrivilligt är i främmande land, och att han är trött efter vandringen – men jag tror inte det bara är efter vandringen utan också av alla de motsägelser och konflikter som han mött, dragits in i, och försökt hantera, i respekt för den andre, och att allt detta nu tär på honom, som solen.

Trött slår han sig ned vid en brunn, mitt i dagens hetaste timma, och ber om vatten och så börjar det timslånga samtalet med den samariska kvinnan. Båda sätter ord på vad som händer när traditioner begränsar oss, och när vår törst inte stillas – och mötet får Jesus att säga att Gud tillber vi en dag överallt, i sanning och Ande. (Detta är ett oerhört radikalt uttalande eftersom det innebär en positionsförflyttning från alla religiösa traditioners fixerade helgedomscentra till det öppna, samtidigt som det sägs på främmande mark – Samarien- i samtal med en representant för de andra, en kvinna!)

Som ett tecken på att den samariska kvinnan har fått kraft att stå emot bilden av sig själv, och fått sin inre röst stillad och perspektiv på traditioner som stigmatiserar, låter hon vattenkrukan stå kvar när hon frimodigt, engagerat går hem till sin by, stärkt, själv fylld av mening, lycklig och med ord om mening och befrielse. 

Hon är en förebild, hon har funnit motkraften som bor i den skarpa dialogen om det väsentliga och i att bejaka det fria, Ande och Sanning. Hon är i ett schalom-sammanhang utan gräns, och precis som vi alla kan bli, skapad skapare, för att låna ett uttryck från Patrik Hagmans nya bok.

(Johannes 4:27-42)

Psalm 217 breddar frågan om Gud och öppnar för den mening vi har och vill behålla, växa i, och dela med oss av.

Barnen hade, som de brukade, samlats nere i parken för att leka. Det var både flickor och pojkar, och de var i litet olika åldrar. Alla fick vara med. Barnen hade stor fantasi så ibland iscensatte de kända och spännande händelser i sina lekar. Oftast blev det något alla var förtrogna med, t ex från Pippi Långstrump eller något de sett på tv.

En dag föreslog någon att man skulle leka Mose i vassen. Genast var det någon som ropade ”Jag vill vara Faraos dotter”, någon annan ropade ”Jag vill vara Mose” – och alla skrattade, för alla såg det komiska i att spela ett tremånaders barn.

Efter en stund hade barnen genom pläderingar och omröstningar och kompromisser och justehet fördelat rollerna, och med några kvistar gjort en liten korg och annan rekvisita som behövdes. Den lilla bäcken fick vara flod – och höghuset i bakgrunden var man överens om var en Pyramid. Med hjälp av allas inre fantasi och det som fanns till hands hade de skapat sitt yttre Egypten. Precis när de skulle börja leken kom de på att de hade varit så fascinerade av mamman och pappan som räddade sitt barn genom att sätta det i en korg av papyrus, flickan som kom på den kloka idén att rädda Mose genom att föreslå en amma, Faraos dotter som ville ha ett barn och som därför förbarmade sig över någon annans barn, så att de fullständigt hade glömt bort Farao-rollen. Men hur de än resonerade: Ingen ville vara Farao, för som ett barn uttryckte det:

–        Det var ju han som hade bestämt att alla små pojkar skulle dödas – och det gjorde han ju för att han visste att han styrde Egypten med övervåld, och med förtryck av slavar, och med hot – och att han därför behövde döda alla slavars pojkar, alltså judiska pojkar – för de kunde ju en dag resa sig upp mot diktatorn, Farao.

Berättelsen om Mose i vassen är inte bara en lek utan det allra största allvaret – och det var det barnen kände och hade behov att konkretisera genom leken för att kunna bearbeta, integrera i sin livstolkning och skapa handlingsmönster för sitt vuxenliv. Berättelsen visar hur världen var då, tusen år före Jesu födelse under Farao, och hur den var när Jesus föddes, under den romerska makten, kejsare Augustus. 

Vår tid ser inte ut så, för oss, behöver jag här genast tillägga.

Men varje dag i dagspress, i media och på andra kanaler informeras vi om staters våld mot sina egna folk, om icke-demokratiska system, om förtäckta krigshandlingar och krafter som vill upplösa demokratiska system som vi länge tagit som självklara, och som generationer av människor har kämpat för att få in i historien och för att upprätthålla här.

Kanske finns det barn någonstans i världen som i detta nu i lekens form gestaltar berättelsen som är dagens evangelietext från Lukasevangeliet. Att Johannes Döparen, känner av en förväntan från sin omgivning, men förklarar att han själv inte alls är jämförbar med Jesus – och för att tydliggöra det säger att han inte ens är värd att knyta upp Jesus sandalremmar – alltså den uppgift som den lägst stående slaven hade som syssla i romarnas hushåll. (Även här är alltså slaveriet nära – också i språkbruket hos Johannes Döparen).

Som vuxna behöver vi inte leka för att göra oss påminda om att vår tid är en Faraotid. Vi vet, och känner av oron i världen, mellan och i länder. I skapelsen, naturen – klimatet som vi hotar och sakta förkväver.

Som vuxna vänder vi liksom Johannes Döparen oss till Jesus och känner av att här finns någon som kommer med något lika starkt som användandet av symbolen eld vill säga, (en symbol som dessutom fått sin betydelse av att befrielsen ut ur Egypten inleddes med ett samtal vid en buske som satt sig i eld). Här i Jesus finns någon som skiljer på gott och ont, rättfärdigt och orättfärdigt, och som är ett med livets ursprung och mål, med Gud själv. Vi vänder oss till Jesus och hör Guds röst viska om sin kärlek till världen och historien genom sig själv, den del av sig som är Sonen. Den viskningen är i ord den eviga kärleksblicken – himlen öppnar sig!

Om floden är förgänglighet, död, meningslöshet och splittring, så är korgen av papyrus kyrkan som är Guds livboj för att hålla oss vid liv och rädda oss från allt detta. Men det behövs mer än rekvisita, mer än en korg.

Rollistan är lång, det behövs uppfinningsrika, varma människor som tänker klokt och framåt, och handlar rådligt, som Mose föräldrar och storasyster, och vem vet, kanske blev med tiden Faraos egen dotter genom sin adopterade son alltmer medveten om hur hon levde sitt liv, och på vad hon byggt upp sin trygghet. Kanske var det blicken från barnet som gjorde att hon började omvända sig.

Den blick, som också är heldig Ande! Och som fått dig i rörelse, och fortsätter med det, in i och genom allt, överallt och alltid. Heldiggjord.