Då och då försöker vi förklara vårt mellanmänskliga beteende och vår sociala kultur genom att hänvisa till reformatorn Martin Luther. Det finns i vardagsspråket därför t ex ett uttryck som både är en förklaring och ett sätt att placera fokus på den egna pliktkänslan när det kommer till moral i avgörande vardagliga beteenden.

Uttrycket är: Att ha Luther på sin axel.

Istället för att fastna i en sådan självbild – och som ju också ibland är dubbeltydig, alltså ett sätt att indirekt ändå framhålla sig själv, skulle jag föreslå ett helt nytt uttryck, som är djupt rotat i Bibeln.

Tänk om vi för egen del, och tillsammans kunde vila i, kunde förmedla och av fri och sprudlande glädje kunde gestalta inget mindre än det här helt nya men så klassiskt förankrade uttrycket: 

Ja, man har ju psalmisten på sin axel.

Psalmisten som med så underbara kärleksfulla och tillitsfulla ord beskriver Guds och människans förhållande. Som i kommande söndags Psaltarpsalm, den 103:e: 

• En barmhärtig och nådig Gud, 
• rik på kärlek. 
• …så de vackra orden att vår Gud kan hålla oss lika långt borta från våra överträdelser, tillkortakommanden och svek som öster är från väster. 
• Kort sagt: Oändligt långt borta!

Och det vet vi ju att solen går upp i öster, och att Kristus är som en sol, en morgonsol som vi sjunger i Kyriet Du evigt strålande Morgonsol. Den Gudamänniska som inomtrinitariskt tagit skapelsen in i sig själv, och som därför

• väcker upp den nya dagen,

• det nya livet – där plikter aldrig tynger utan är kärleksgåvor till

• naturen, samhällen, freden och alla människor,

• och därför också mig.