Predikan Kristi Himmelsfärdsdag (Apostlagärningarna 1:1-11, Lukas 24:49-53, Efesierbrevet 1:17-23)

För några år sedan hade jag en mycket nära vän med en framträdande roll i samhället och media, som ofta i olika sammanhang, både i sin egen, andras medgång och motgång, sade så här: Lyft blicken, lyft blicken mot horisonten!

Vi som arbetade nära den här människan blev aldrig stötta eller sårade när de här orden kom: Lyft blicken! Vi kände oss inte skuldbelagda eller förebrådda, eller som de unga nuförtiden säger, skammade, när orden plötsligt hördes. Men, visst, det var tufft i vissa sammanhang – särskilt när vi förväntansfullt önskade oss medömkan.

Istället tog vi det till oss – och drog faktiskt nytta av det, och när våra sammanhang, eller samtalsämnen eller omdömen eller självbilder blev för trångsynta eller intoleranta mot andra – då härmade vi gärna vår väns uttryck: Lyft blicken!

På så sätt kan man säga att vår väns ord formade oss, och fick oss att tänka större, vara vidsyntare, ja orden öppnade våra sinnen för fler perspektiv, och att inte fastna i detaljer eller i småaktigheter. Vi lärde oss så mycket under de åren. Vi blev mindre tråkiga! Och vi förstod alltmer att småaktighet ofta innebar just det som var vår vanliga och för oss cementerade verklighetstolkning.

På samma sätt var det för människorna som fick leva nära Jesus, lärjungarna och många andra, kvinnor, botade människor, accepterade människor – som följde honom, för de hade fått livet tillbaka, sitt värde tillbaka, sin hälsa tillbaka. 

Dessa människor höjde blicken, och de hade all anledning att göra det: För de hade blivit inspirerade av det som är bortom, det som är mer än, det som vittnar om ”krafter från höjden”, som Jesus kallar det – allt det där som tänjer ramarna, och som omprövar gamla sanningar och konventioner, och istället för att bara säga ”så brukar vi göra”, säger ”detta erbjuder och begär kärleken av oss nu, Guds kärlek, som skapar, befriar och upprättar människor, överallt och i alla tider.”

Idag på Kristi himmelfärdsdag händer precis samma sak – vännerna som hade känt Jesus i tre är får vara med om det som reformatorn Martin Luther kallar Kristi allstädesnärvaro, med ett finare namn ubikvitetsläran, att Jesus Kristus som en del av Gud själv, finns överallt och alltid, och därför sägs vara på Guds högra sida, som är överallt, i evigheters tider och rymder, – och som en konsekvens av detta måste vännerna då, liksom vi nu, höja blicken från det lilla sammanhanget, det invanda tänket, för att med känslan och tanken och livet följa Jesus på den stora resan: Kristi himmelfärdsdag. En dag för oss som vill höja blicken och ändå väntar på att allt ska förklaras, när Kristus kommer tillbaka och Gud blir allt i alla, på den stora återställelsens dag: Himmelen på jorden, när Kristi fullhet uppfyller allt. Den FÖRSTA bordsdagen med alla.

Bönsöndagen 2022

Förr i världen så skrev barn önskelistor inför julen, och satte upp väl synligt för sina föräldrar. Antingen på en dörr som ofta behövde öppnas – alltså på en plats som ofta passerades. Listorna kunde färgläggas litet vackert med röda girlanger som ram, men det behövdes inte. För några av oss som skrev lista var det viktigare med prioriteringen. Överst satte man det man var allra mest säker på att föräldrarna inte hade tänkt på – det orimliga och säkert också det mest kostsamma. Nederst på listan skrev man ibland, men inte säkert, det man räknat ut att man ändå skulle få – alltså som ett sätt att bekräfta föräldrarnas val, men också för att markera att det minsann inte räckte med det där ordinära, som man ju behövde.

Jesus blir under sitt liv många gånger tillfrågad av människor om olika väsentliga avgörande saker. Ibland är det lärjungarna som frågar honom, precis när han gjort något, t ex botat en sjuk människa, om varför den människan var sjuk, eller vad Jesus menar med en liknelse. På så sätt kan man säga att det Jesus gör och säger först får sin djupare mening när lärjungarna ställer sina frågor, och Jesus förklarar, d v s tolkar.

Även andra människor ställer frågor, och ibland omöjliga, till Jesus – och ska man sammanfatta Jesu liv, så kan man säga att han svarade på frågor hela dagarna. Ibland, och det är mycket intressant, kommer Jesus närmare sin identitet genom de heuristiska frågor som ställdes av olika grupper i samhället. En gång ställer lärjungarna den mycket spännande frågan om hur man ska be. Frågan formuleras med orden: Lär oss att be.

Det är då Jesus lär lärjungarna den bön, Herrens bön, Vår fader, eller som vi sade förr Fader vår, som fortfarande används i hela världen, i de flesta gudstjänster, och vid sängkanten.

Det centrala i den bönen är önskan att få kraft att hålla Guds namn högt, alltså att leva värdigt inför livet och skapelsens mysterium. 

Till det centrala är också att be om bröd för dagen som kommer – inte bara för sig själv utan för alla – precis som Jesus sedan exemplifierar i sin liknelse om mannen som får hungriga gäster mitt i natten. Det tredje som hör till livscentrum är att be om förlåtelse och att förlåta andra.

Alltså: Guds helighet, allas bröd och förlåtelse.

Har ni tänkt på att lärjungarna inte frågar om när, om eller varför man ska be utan direkt säger: Lär oss att be. Alltså hur! Jag tror det beror på att det finns en längtan inom oss, ja inom alla människor att be, men att det är svårt, för ingen av oss vill ju att våra böner ska bli som önskelistorna vi skrev som barn, och låtsades att tomten skulle uppfylla.

Så låt oss byta ut sådana listor mot en bön om att få leva i Guds helighet, i en värld med bröd för alla och förlåtelse för allt och alla, som ber om det! En värld med framtid och hopp. För genom att be skapas framtiden och genom att vi ber växer hoppet att natten kan bli dag. Gud behöver bedjare som inte ger upp.

Reflektioner över Vägen till livet, som är temat den 8 maj 2022, d v s Fjärde söndagen i påsktiden. Texterna den dagen är hämtade från Andra årgången, och mer specifikt har jag landat i Andra Kor 4, Joh 14 och Psaltaren 147.

Det finns så många ord i varje språk. Vissa språk har betydligt fler ord än andra språk, t ex engelskan – som paradoxalt nog också fungerar med ett begränsat ordförråd! Och det språk vi kallar vårt eget, nu tänker jag på svenskan, har också betydligt fler ord än de ord vi brukar använda en vanlig dag. Egentligen tror jag det är sällan vi hör ett ord vi inte hört förut, eller säger ett ord vi inte har sagt förut eller på väldigt länge. Ibland när man funderar på ord, så kan man tänka att det finns många ord som är positiva och glädjande att höra och säga, och andra som är allvarliga – och sådana ord kan inte undvikas, för då blir vi ytliga. Och det vill vi inte bli!

Det finns ett ord som är väldigt tungt att höra, för många människor, men samtidigt är det ett ord som kan innebära något positivt. Ordet kan nämligen användas i ett ledsamt sammanhang av sorg och ofrivilligt uppbrott – men också i efterlängtad avfärd och nystart.

Ordet är Avskedstal, eller Avskedsbrev.

Jesus är en av dem som gått till historien genom att hålla ett långt och intensivt avskedstal – ett tal som i Johannesevangeliet upptar hela 4 kapitel, och i sin skriftliga form blir som ett brev. I talet riktar sig Jesus till sina allra närmaste vänner, och i talet både ber han för dem, för kyrkan, för världen och vädjar till dem att be för varandra, världen och honom. Han ber oss bry oss, och världsvida kyrkan hör hit.

Det är ett oerhört fint tal – ett varsamt och ömt tal. Och idag möter vi den del av talet som börjar med hans tankar om oro. Jag tror att Jesus började sakna sina vänner som han strax skulle göra ett ofrivilligt uppbrott från – och den oro han hade i sig själv, såg han också hos dem. 

Därför upprepar han sin bön och sin övertygelse: 

Det finns inget för er att vara oroliga över. Det lidande som nu finns, kommer att gå över. Se bortom det mörker ni nu står i – ljuset kommer. Jag lovar.

Längre fram i talet återkommer Jesus till ett tema han varit inne på förut i Johannesevangeliet, nämligen att tala om sin djupa vänskap med Gud själv, sin vilje- och väsensenhet med Gud själv, kärleken. Att de är som ett. Att de känner varandra så väl – och att alla människor inbjuds att känna samma gudsförtröstan, gudsnärhet, som han.

Hur kunde Jesus känna allt detta, och vara så trygg?

Ett svar är kanske att han vuxit upp i Psaltarens värld, och gång på gång hört och sett att orden i Psaltaren 147 verkligen ger and-ledning att aldrig ge upp. 

Orden jag tänker på är: 

• Gud ger läkedom åt de förtvivlade och bestämmer samtidigt stjärnornas antal.
• Gud är vis utan gräns och stöder de svaga.

Den psaltarsången växte Jesus upp med – en lovsång som höll ihop tron på att läka de förtvivlade med universums storhet. 

Den lovsång som kombinerar visheten med stödet åt de svaga.

Den Gud som aldrig spelar ut smått mot stort, nära mot långt borta.

Vår Gud, Jesu eviga härliga Gud. Var med här och i Etiopien.

amen