Heliga Trefaldighetsdag 2022

Idag hör vi fyra texter, en från Andra Moseboken, en från Psaltaren, en från Romarbrevet och en från Matteusevangeliet. Texter som är skrivna för väldigt länge sedan, och delvis sinsemellan har ett tidsspann på flera hundra år. Och ändå, alltså trots att de beskriver förhållanden som rådde för mycket länge sedan och med helt andra kulturella, världsåskådningsmässiga och kunskapsteoretiska villkor än våra, så finns det stora likheter mellan hur vi ser på saker här i Helsingborg, och hur människor såg på och tolkade saker då, flera hundra år före vår tidräknings början, och då när Jesus samlade sina lärjungar på ett berg runt år 30-33.

Den första likheten är människors förundran för livet och nära sammanknuten med den övertygelsen eller aningen att det finns en kraft, en personlig kraft som ser vad som händer i våra liv, och på jorden. Och bryr sig.

Mose får t e x höra att Gud lider av att ha sett hur folket lider i Egypten och förtrycks. Jesus skickar ut sina lärjungar till jordens alla hörn för att han vet att det behövs! Han bär ju såren med sig.

I Psaltaren blir denna varma och eviga kärlekskraft prisad och lovsjungen – och när Jesus har visat att han nu har del i denna kärlekssfär – så behåller han inte den själv. Jfr Filipperbrevet 2:5-11. Istället samlar han sina lärjungar och skickar ut dem, från berget i Galileen till hela världen för att berätta om kärleken, försoningen för alla människor. För att göra kärlek, och sätta den i rullning. Jfr surdegsstrategin.

Texterna har också det gemensamt att de på olika sätt visar att detta med ”höjd” och ”himmel” redan då spelade en stor roll för hur människor ser på Gud. Det är ingen tillfällighet att Mose möter Gud vid ett berg, Horeb, eller att folket efter befrielsen ur Egypten firar gudstjänst vid ett berg, Sinai, eller att Jesus samlar sina lärjungar vid ett berg, både när han håller sin etiska undervisning, Bergspredikan (Matteus 5-7), och nu när han sänder ut dem i Trefaldig Guds namn. Och när det gäller Psaltartexten så målar den också upp en bild där Guds kärlek tronar ovanför människor och ges människor. Och Paulus, som använder mystikens diskurs, uttrycker detsamma med orden: Ty av honom och genom och till honom är allting.

Den tredje likheten mellan dessa texter, en likhet som redan är antydd i begreppstriaden AV-GENOM-TILL är att i var och en av dem binds historien samman med det riktigt stora, det universella. För den Gud som heter Jag är den som är – är samtidigt den Gud som kallas fädernas (och mödrarnas) Gud. Alltså det universella konkretiseras i det historiska, och är samtidigt Treenig Gud i evigheternas evighet. Och när Jesus möter sina lärjungar efter uppståndelsen och skickar ut dem att vittna om kärlek så är det Gud själv som står framför dem: Den Gud som på namnfrågan säger JAG SOM ÄR, tar alltid plats i historien, och möter oss ansikte mot ansikte, i vardagen, i det vanliga, och det är så vi känner av den Gud som t o m är högre än himmelen, som det står i Psaltartexten för idag. Och det är inte en platsbeskrivning utan en kärleksförklaring! JAG SOM ÄR, är med alla dagar.

Psalmer: 38 melodi b, 711, 338, 71 och 752.