Amos 7:10-15, eftersom Amos håller boskap och odlar fikon, kan han inte kallas profet i den bemärkelse som enligt Amasja inte var tillåtet, men som enligt den generella definitionen ingen kan bestrida: kallad av Gud – inte någon som företräder ett särintresse. Amos resonerar logiskt – och är öppen med sin logik. Andra erbjuds att ta ställning till det som därmed sägs utan att förvillas av poetiskt smorda ord.

Vilket är ärligast, lättast, enklast, lämpligast, att acceptera en logik eller hänge sig åt en textuell känsla.

Paulus är också logisk i dagens text, Första Thessalonikerbrevet 2:1-8. Det ena ger det andra, och det yttre kända ger slutsatser om det inre, om avsikterna. I flera steg driver Paulus ett logiskt resonemang – den enda poetiska bilden är allegorin till hur en mamma förhåller sig till sitt barn – och även den bilden ingår i ett deduktivt logiskt resonemang.

Den mest drastiska logiken finner vi som vanligt hos Jesus. Här i Matteus 16:24-27, är det rakt på. Om du har betalat med ditt liv, ja då har du ju inget kvar att köpa tillbaka ditt liv med. Detta är logik långt djupare än de vardagliga former av livsstilsprogram som vi rör oss med, och som hålls så högt i Sverige just nu, av unga människor som tror sig kommit på något eget självständigt och icke konformistiskt, mitt-i-livet-människor som tycker sig ha ”absolut” koll på läget och lite äldre som menar sig ha erfarenheter och år på nacken och därmed rätten att ohört recensera alla andra!

Därför går min tanke direkt till Act Svenska kyrkan som gett mig möjlighet att med ett enkelt swish på 243 kronor betala livsmedel för en familj på sex personer på Afrikas svälthorn i tio dagar, och där finns 18 miljoner människor som riskerar att svälta ihjäl. Logiken säger att poesin inte löser detta!
Etiopen, Kenya och Somalia – barnen, swish 900 1223. Skriv AKUT i meddelandefältet. Och fortsätt gå i Jesu spår – om du vill. Inte ens Jesus tvingar dig! Och det enda han lovar oss är kors, så realistisk och ärlig är han. Inga underfundiga poetiska ambivalenser med alluderingar till andra hemliga och sköna längtor här, bara det enkla: inget mindre än kors, om du vill hänga på. Och vem vill inte det, i en värld som vår, en värld som inte överlever esoterisk elitism inom något område. Det ”hemlighetsfulla, för de invigda och få” – och som finner sin stolthet i att inte vara kommunicerbart, är varken livsbejakande eller smart, snarare dötråkigt och vulgärt. – Följ mig, mist ditt liv, inte andras, för livets skull, lär Jesus oss, visar Jesus oss.

Svensk psalm: 462.

Den första frågan ställs precis som den andra av Jesus. Han ställer den till den grupp människor som följt honom i tre års tid. Den grupp människor som mer eller mindre har gett upp sina vanliga liv, familjeliv och yrkesliv, för att vara med Jesus. Under tre har de nu sett sjuka människor få sin syn tillbaka, hur förlamade kunnat gå, och spetälska blivit rena. Hur vilsna fått en riktning och ett mål. Ensamma en gemenskap och ett värde. Traditionsmedvetna svar.

Men inte nog med det, för nästan varje läkande hade en pendang i en liknelse eller en story. Där Gud själv alltid var det tydliga eller antydda subjektet. Liknelserna förklarades av Jesus för denna lilla grupp – de andra fick nöja sig med liknelserna oförklarade. Var det dessa förklaringar som gjorde att de svarade annorlunda än de andra just på identitetsfrågan. På sin fråga, till den lilla nära gruppen, vem de andra säger att Jesus är, får han svaret (profeten) Jeremia, Elia, någon annan eller Johannes Döparen. Kort sagt, någon av kända avlidna som uppståndna (levandegjorda) i Jesus, döda men nu levande. Och inte vilka profeter som helst!

Den andra frågan kan tolkas som att Jesus inte är nöjd med svaret på den första – men en sådan tolkning är egentligen inte textmässigt förankrad utan snarare formad av hierarkiska, sociala normer. Den andra frågan är: Vem säger ni att jag är? (Alltså ni som är mig nära, som alltid har varit med mig, och både sett och hört allt). En av dem svarar: Du är Messias, den levande Gudens son. Detta svar är verkligen något: Det judiska folkets längtan efter Messias, här i Jesus är realiserat, och att den övriga världens längtan efter en Guds son på jorden, här i Jesus är realiserat! Båda de då existerande världarna, Jerusalem och Rom, innefattades i detta svar. Kanske var platsen vald utifrån detta – en judisk stad med ett romerskt namn.

Den tredje frågan ställs aldrig, men jag ställer den, för den finns med i texten även om den inte utsägs, och egentligen inte som en fråga utan som ett sakförhållande. Då som nu. Jag tänker på skulden, skulderna, synderna, och allt det där som vi känner igen från våra egna liv och religionernas domäner. Jag tänker inte på den enkla triviala skulden, som egentligen kan överstökas med ett spontant Ursäkta. Jag tänker på den där skulden som hör ihop med vad vi gör och underlåter att göra, hur vi gör det, att vi gör det, och fortsätter att göra det trots att andra blir bedrövade och utnyttjade, förminskade och hotade till livet, och omkullkastade. Den skulden, alltså inte den småvardagliga sociala klumpigheten eller de slarviga formuleringarnas fadäser. Den stora skulden – som vi egentligen endast känner av när vi är offer eller är rädda att förlora på det, för att vara krass. Trots att den tynger oss, krossar oss.  

När Simon vittnar om sin tro. Att då han äger en tro som samtidigt kämpar, för att anknyta till Gustaf Auléns Troslära, så får han uppdraget att ge förlåtelse för sådan skuld som uppkommer på jorden. Hur kan det vara möjligt att det mest svårbegripliga och invecklade som finns, skulden, skulle kunna lösas så att den ur ett himmelskt perspektiv, d v s i himmelen, inte finns. Hur kan skuld lösas? Kampen och bönen?

Är det det kristen tro handlar om? Att skulden kan lösas, alltså inte skuldkänslan utan skulden i sig. Istället för att moralpredika, komma med tips för livet, regler för samvaron, ordningsregler för det gemensamma, så handlar kanske kristen tro om detta enda: Att skulden blir löst. Alltså inte ett ord om vad vi ska känna, tänka eller göra. Bara detta enda: Skulden blir löst! Förträffligheten kommer på skam, liksom så mycket utanpå den.

Längs den södra infarten till Helsingborg möter man en stor skylt, för den hungriga barnfamiljen, den ensamme resenären eller försäljaren. Här finns tydlig text om att inom bara några få minuter ligger en välkänd snabbmatskedja. Samma kedja har en reklam som med en käck röst rullar i ett flertal sociala media just nu i Sverige. För att familjer med barn ska lägga den här välkända matkedjan på minnet inbjuds barnen att vara med i en tävling. Den går ut på att lyssna på en spännande saga – och att själv skriva slutet på sagan. Detta är ju ett klassiskt grepp i lekar och tävlingar – att få använda sin egen fantasi, sitt liv och påverka slutet, sitt och andras öde.

Varje gång vi hör om ett möte mellan Jesus och människor, så inbjuds vi att själva ingå i berättelsen. Ja, man kan säga att berättelsen slutar med vad vi gör av berättelsen, hur vi, för att använda ett kanske slitet uttryck, låter den ”landa hos oss”, kort sagt, bekräfta det livsbejakande och positiva i våra liv, och ge oss kraft att stå emot det negativa, det tråkiga, och att istället som Paulus så fint formulerar det, hjälpa vår medmänniska att inte snava, och aldrig stå där och vänta på att det ska ske.

Hur slutar då berättelsen som vi har hört idag, var vi en av dem som stod där och höll en sten i vår hand, beredd att straffa, inte för att vi hade något personligt mot kvinnan utan helt enkelt för att det ansågs rätt att straffa den som bröt sig ur gemenskapen, bröt mot gemenskapens normer, och därmed hotade gruppens trygghet. Vad tänkte vi när Jesus sade att vi innan vi kastade skulle rannsaka oss själva om vi var som kvinnan eller om vi helt och hållet hade levt upp till och följt gemenskapens regler? Vad tänkte vi – och vad gör den tanken med oss idag? Och i förlängningen, hur mycket kritik av våra, om än så sanktionerade, normer klarar vi, mäktar vi med – vågar vi oss på?

Hade händelseförloppet blivit detsamma i vår tid? Då när Jesus på biblisk tid sade att den som var fri från synd kunde kasta den första stenen, så var det ingen som kastade. Lägg märke till det! Istället lade de församlade, en efter en, ned sina stenar. Här kan man tala om mogen självkritik. Ingen ansåg sig fri från synd. Alla som rasande hade släpat dit kvinnan, men på vägen tappat bort den medskyldige mannen, insåg trots sin ensidiga syn på äktenskapsbrott, att de hade del av avståndstagandet från livets ursprung, kärleken, Gud själv. Därför, en efter en, lade de ned sina stenar, och gick därifrån. Hur hade den delen av berättelsen sett ut i vår tid? Finns självkritiken kvar i vår tid, i vårt samhälle, när det gäller att döma andra?

-Inte jag heller dömer dig, säger Jesus, utan att säga något om sin syndfrihet, och det är stora avgörande ord. Ord för oss att bygga vårt liv på när vi som allra mest dömer oss själva. När samvetet och den lössläppta självkritiken tar skamgrepp på oss och vi förminskar oss själva och förringar vårt värde, vår roll i skapelsen och samhället, vår betydelse för varandra och framtiden.

I sorg och i saknad möter vi på ett alldeles särskilt sätt den vägg som skulle kunna kallas Aldrig-mera-väggen. Den vägg som kvinnan i vår berättelse befarade hon skulle möta när den arga folkhopen släpade henne till Jesus. Han visste, precis som hon, att en dimension i detta var att hans motståndare ville få honom att bryta mot den romerska lagen, som ju förbjöd stening. Men Jesus gick som vanligt kärlekens väg och i detta fallet sammanföll den med den romerska lagen som förbjöd stening.

Kvinnan mötte Jesus och hans ord att han inte heller dömer henne – de orden ska vi ta vidare och odla, så att vi är med i den kärlekens rörelse som hjälper människor att inte kasta sten, på andra eller sig själva. Och det är inte lätt – för det kräver den besinning som folkhopen gav prov på: Att rannsaka sig själv innan man ger sig på andra, att se bjälken i det egna ögat innan man pekar på flisan hos den andre.
Och Jesus själv som är den som enligt trosbekännelsen dömer – och vi har ännu en gång blivit påminda om hans vishet, och den fråga han ställer oss – är den som är på denna sida gravens bortrullade sten och som skriver slutet av berättelsen tillsammans med oss. Som öppnat sin kärleksfamn för dig. Och som inte sätter punkt förrän alla och allt har återställts.

Texter på fjärde söndagen efter Trefaldighet: Sakarja 7:8-10, Romarbrevet 14:11-14 och Johannes 8:1-11 med psalmen 38, gärna melodi b, och psalmen 490, som ju är världens bästa psalm, i mitt tycke!