I varje arbetslag, och i varje sammanhang i vänskap, bekantskap, familj och släkt, uppkommer då och då situationer som rör vid de stora frågorna. Troligtvis går de oss oftast förbi – för vi känner den oerhörda tyngden och den värjer vi oss för. Dels för att orden att omfamna dem inte är tillhands, dels för att kommunikationen inte är förarbetad. Kanske också för att vi inte har svar, och för att vi inte vill ta med varandra ut i det okända, det svåra – det vi har omkring oss räcker. Söndag efter söndag tar vi emot Bibelns ord i gudstjänster, liksom möjligheterna är rika att också delta i gudstjänster mitt veckan, fysiskt eller digitalt. Vecka efter vecka hör vi på så sätt Jesu röst – och idag redogör evangelisten Matteus för binda-och-lösa tanken. En oerhört avgörande tanke. En svindlande tanke, egentligen det största undret – om de nu kan graderas.

Jesus säger nämligen till sina lärjungar att vad de och deras efterföljare, alltså kyrkan, binder på jorden är bundet i himlen. Och på motsvarande sätt, att det kyrkan löser på jorden är löst i himlen. Denna tanke, den så kallade nycklamakten, alltså makten till himmelen ges åt de kristna, alltså åt kyrkan. Inte som något frivilligt att jobba med utan som det avgörande att jobba med.

En utgångspunkt för nycklamaktsdoktrinen är att det går att göra en distinktion mellan handlingar, attityder, förhållningssätt och tankar som är felaktiga och som är rätta. (Här har redaktören för Evangelieboken satt ned foten genom valet av gammaltestamentlig text.) De rätta behöver inte åtgärdas. Men den som gör de felaktiga (syndiga), behöver förlåtelse för att det inte ska sluta med förskräckelse. Kyrkan ges uppdraget att förlåta, för att öppna himlens port för den som ”missat målet” (= syndat) och som ångrat sig inte bara med läpparna utan också med hjärtat, och detta kan göras 77 gånger, vilket avkodifierat betyder hur många gånger som helst! Kort sagt: För den som lever rätt eller vill det rätta är himlen – den avgörande sanktionen som verklighet eller föreställning – öppen! För oss andra – behövs förlåtelse, eller om vi inte tycker oss behöva det, att vi binds, alltså att kyrkan påtalar och tydliggör att vi är på fel väg, gör fel, tänker fel, syndar mot oss själva, andra, skapelsen, Gud själv (oavsett om det är som föreställning eller också som föreställning).

En annan utgångspunkt för nycklamaktsdoktrinen är att det finns en himmel som människan vill ha, vill till, vill leva i. Alltför oftast uppfattas en sådan himmel som något som finns först efter den enskilda människans död. Alltså en himmel som döden öppnar till men som anas då och då på jordelivet. (Glimt-metaforen sprider sig!). Förr tänkte man dessutom att den var där uppe och jorden här nere, och under jordytan, mörkret, vattnet, det onda – som Gud höll nere och i schack, och nu inte kunde men i slutändan skulle sätta stopp för.

När Jesus talar om binda och lösa människor i deras synd, och kyrkan försöker förvalta detta uppdrag, så borde detta vara helt förståeligt av vår tids medvetna, globala, upplysta, reflekterande, autonoma, naturvetenskapligt som humaniora- och beteendevetenskapligt skolade normkritiska människor. Varför då? Jo, för alla vi som på något sätt tillhör denna grupp som både har drag av moderniteten och av postmodernisten sysslar ju dagligen med att binda och lösa. Snart nog varenda ord, meningsbyggnad, gest, socialt, kulturellt som psykiskt sammanhang kan ju i vår tid snabbt och med en omedelbar konsensus ses som något som går emot himmelen – alltså den ordning som monopoliiskt bestämmer vad som är ok och vad som är förkastligt. (Här finns ingen pardon, som det diktas av en lyriker.)

Det tillhör väl mänsklighetens utveckling att det har blivit så här – att vi människor till vardags gör bedömningar, tar ställning, binder och löser, just för att skapa ett ett hanterligare eget universum, godare samhälle, en rättvisare och jämlikare värld. I klassisk kristendom – även om den aldrig har praktiserats i stor skala – så vägleder Gud människor oavsett vilken livsåskådning (religiös som ateistisk), genom människornas samveten, att där i samvetet känner människan naturligt vad som är rätt och fel – därav namnet Den naturliga lagen. Tyvärr har historien visat – och visar dagligen – att våra samveten kan manipuleras både av oss själva och av andra. Mig skrämmer det att det är så – och frågan väcks ofta inom mig, är jag fast i falska övertygelser om vad som är rätt och fel, korrekt och inkorrekt? Självkritik är nödvändig – men hur utövas den, är frågan. (Inte om vi är eller inte, eller om vi tvivlar eller inte.) Den naturliga lagen hörde samman med läran om Den allmänna respektive särskilda uppenbarelsen – och lagens bruk, säger inget om hur många, men 77:an går inte att bortse från!!!!!!!

Så nog är det så – att parallellt med att kyrkan inte längre i samma utsträckning har mandat att binda och lösa, så ser vi detta i vardagsdiskursen och i den politiska sfären som ju självklart går ända in i vår själ, i vårt samvete. Att det är så med själen erfar var och en som levt så länge att hen nu har dåligt samvete för sådant som hen ryckte på axlarna åt förr – eller inte ens det, och vice versa!

Vilket är då viktigast – att binda eller lösa?

Det unika med Jesus är bland annat att han lever för att lösa andra människor och lösa gudsföreställningar samtidigt som lösa-binda hålls samman. Annat är det med vår tid, som alltför ofta bara binder, och låter sin himmelen bli ett fördömande ideal – inte ett paradisiskt tillfälle som skiljer på den kämpande och segrande helheten.

Psalmer i Den svenska psalmboken:

57 (självkritik och hopp)

718 (örnevingarna och från dagens gammaltestamentliga läsning och frimodet)

I en värld av provokationer är det inte bara en svår konst att visa tålamod och behärskning. Det är dessutom nödvändigt för att upprätthålla människovärdet och samhället. Varje enskild människa har ett ansvar att inte dras med i starka känslor och i ropen som obarmhärtigt beskriver den andre. Samtidigt har alla ansvar för att värna yttrande- och mötesfriheten, och rätten att ”störa men inte störa ut” den andre. – Den som saknar sakargument gör ofta personangrepp med kränkande formuleringar, sade ofta min farfar – och tillade: Djupa andetag – frid, OCH utnyttja aldrig andras otillräckligheter. Och när vi barnbarn inte verkade förstå sammanfattade farfar: Spela aldrig dum – det är dig inte värdigt!