Söndagen den 21 september, fjortonde söndagen efter trefaldighet. Andra årgången: Jesaja 11:10-13, Filipperbrevet 2:1-5, Lukasevangeliet 22:24-27 och Psaltaren 95:1-7.
Ingen människa är en ö – det är väl så det engelska uttrycket No man is an island, oftast blir översatt. Och när vi använder det här uttrycket, såväl på engelska som svenska, eller för den del på vilket som helst av världens tusentals språk, så menar vi en och samma sak, nämligen att vi alltid står i beroende till varandra, vi är beroende av andra, och andra är beroende av oss. Filosofen Lögstrup kallar det för interdependens, och menar att vi sträcker oss ut mot varandra i spontana livsyttringar, för vi vill gott liksom bara av farten, och är goda liksom livet!
Att ingen människa är en ö, alltså en isolerad företeelse och ensamt övergiven eller självtillräcklig individ, har under de senaste årtionden fått ytterligare en dimension, nämligen framtidsdimensionen. Nu i miljökatastrofernas tid gäller det ju inte bara att se sig omkring i sin egen samtid och se hur beroende vi människor är av varandra i nuet, över hela vår jord, i byar, städer, över kontinenter och mellan folk och intressen av olika slag. Framtidsdimension formulerades pregnant 1987, av en arbetsgrupp nom FN som skulle ta fram det övergripande målet för en hållbar utveckling, alltså socialt, ekonomiskt, ekologiskt och andligt. Arbetsgruppens formulering i Brundtlandskommisionen är kortfattad och djup, på ett sätt som gör att tanken går till den vördnad och förundran för livet och naturen som Psalmisten i den 90:e psalmen lovsjunger alltings skapare med, samt också mikro- och makrokosmos.
Brundtlandskommisionens formulering lyder så här:
”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Svårigheten med att vara människa är bland annat att vi behöver hålla så många bollar i luften samtidigt, för att säga det som en klyscha. Vi behöver tänka på nuet, vardagens problem som kräver lösningar och mycket praktiskt arbete, arbetsplikter, oro för de närmaste, sjukdom och ohälsa – men också på krig i omvärlden, politisk turbulens, klimatförändringar som vi möter på tv och media varenda dag. Det är lätt att förtvivla i allt detta, och lätt att tappa kompassriktningen, och ge upp, kanske inte sig själv, men alla andra – och då också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov, som det står i Brundtlandskommisionen från 1987.
Men historien bakåt går längre än till 80-talet – och idag har vi återigen fått några intryck från vad två stora personligheter säger om livet, Paulus och Jesus.
Paulus betonar att grunden för att känna enighet med det som är större än den egna lilla gruppen är två viktiga saker: Ömhet och medkänsla. Dessa två: ömhet och medkänsla.
För att konkretisera vad ömhet och medkänsla är kan vi då se hur Jesus hanterar förhållanden till andra människor, om han är en ö eller ett fastland. Han inbjuder sina kivande vänner med sin så prosaiska och allmänmänskliga fråga om stor, större störst, att se på honom, som menar att vi är till för varandra, till för att tjäna varandra, att inte sätta sig på sina höga hästar, och låta sig kallas för folkets välgörare när de står i tjänst för helheten. Kort sagt: Var rädd om din självbild, härma gärna Jesus i det här – han erbjuder sig som ett mönster att gå in i, efterfölja, och själv gick han hela vägen fram, och blev trodd under sin livstid.
Jesus gjorde ett livsval, stod för det, och vi kan analysera detta val, och välja att ha honom som förebild, härma honom – i vetskapen att han är mer än bara förebild – han läker och försonar också, allt tillbaka till ett, EN-ighet i Gud.