För massor av år sedan stod det två föräldrar och tre barn, vår nya grannfamilj, på vår trappa och knackade på, och en vänskap som nu varat sedan över 20 år skulle inledas. Strax var vi i gång med maten och drycken och samtal som gjorde att vi berättade något om vilka vi var och en var, o s v. Barnen, en hel drös, tittade på varandra och det verkade plötsligt som något låg i luften. En av gästföräldrarna gav röst åt vad det handlade om.

– Får era barn se Robinson?

Aha, det var därför det hade varit litet avvaktande stämning runt bordet, och undrande blickar mellan oss vuxna, några sekunder. Barnen insåg nämligen att klockan närmade sig Robinson, och vi föräldrar funderade på hur vi skulle formulera tv-frågan. Eftersom vi väl alla ansåg att Robinson var ett slags socialdarwinistiskt spel men inte ville missunna barnen något (som de brukade få se), så enades vi om att ”vi ser den med barnen”. Som om vi på något sätt kunde utgöra ett filter mellan rutan och deras sinnen! Ja, tänk.

Så satt vi där och försökte väl skava av de värsta replikerna och konspirationsuppläggen som presenterades av (skådespelare)-personerna på denna tropiska ö, genom käcka tillrop och distanserande kommentarer, så att barnen skulle känna att det hela med en (ojuste) utslagningstävling var litet fånigt. Men tyckte barnen det egentligen? Var det inte snarare så att vi legitimerade programmet, genom att i barnens ögon koreografera och justera själva gestaltningen? Vad var verkligt för dem?

Nåväl, jag ångrar inte det. För det var för längesedan. Då när vi fortfarande kunde göra saker och kalla dem för oförargerliga. Men de tiderna är slut. För mänsklighetens etiska medvetande är progressivt och med kunskap följer ansvar.

På en och samma vecka har jag nu på media sett hur kända svenskar går omkring i svåra terränger och under extrema förhållanden, i en lek, som en lek. De har därefter fått upprepat beröm för sin duktighet, tala rakt in i kameran och berätta djupsinnigt och personligt hur det kändes att vara sviken, hungrig och törstig, hur det skavde, hur de frös eller var varma och plågade. Hör de inte sig själva? Vet de inget om världen, vad som händer runt dem?

Under samma vecka har ju eller borde samma tv-kanaler ha rapporterat om dödade människor i en kyrka i Etiopien, bombdåd i Istanbul, torka, hunger, törst i ena delen av världen och översvämningar, sjukdomar, klimatflyktingar i den andra delen av världen. Ingen lek. Inte självvalt. Inget låtsaspsykologiserande eller egoboostande. Ingen solnedgång över havet och anslutande reklam för livskvalitet, föryngring, rikedom och gemenskap.

Under samma vecka fortsätter ju också ett anfallskrig härja i Europa – och oftast unga, sönderpropaganderade eller vilseledda eller bara unga och naiva människor luras till skyttegravar med meningslösa uppgifter och sjukdomar och hat till följd. Och på andra sidan, människor som har isolerats, torterats och levt under omänskliga förhållanden i månader. Utan tillräckligt med förnödenheter. Utan sina mänskliga rättigheter. Ingen lek. Bara på riktigt ovald verklighet.

– Titta inte då, säger jag till mig själv, (och detsamma kanske du också vill råda mig till, eller dig själv.)

Den stora risken är väl inte att jag fortsätter titta på allt detta lekskräp om hur människor utmanar sig själva och går stärkta vidare i livet, bejakande och bekräftande sig själva och sina strapatser i den oädla konsten att ägna sitt liv, sin talang åt fel saker och att slösa bort sitt oftast välförtjänta kändisskap istället för att ställa det i rättfärdighetens, fredens och klimatarbetets tjänst.

Den stora risken är däremot att gränsen, eller den röda linjen som man säger nuförtiden, mellan detta eviga lekande och rapporteringen om allt som händer i vår värld suddas ut. Allt blir en fiktion, ett hitte på, något okroppsligt, overkligt där vi inte erfar någons lidande som sant och där vi inte förväntas ta ställning eller engagera oss – för alltför mycket blir som en lek andra gör, där borta, och så lyssnar vi, tittar på. Precis som kändisarna som utmanar sig, och resonerar löjligt fånigt och pretentiöst kring sina upplevelser, så har vi ju våra ”egna satta målbilder”, som vi inte kan överge även om varken jord, luft, fred, nu eller framtid finns. Leken där ute får en automatisk rekyl, den blir ju till ett allvar kring en enda sak, jaget. Det är synd. Förr beskrevs den som en nedåtböjdhet mot marken, ett hukande åt och dyrkande av det förgängliga, i den tidens språkdräkt, det materiella, och sedan reformationen en inkrökthet i sig själv, i förstone åt sin egen förträfflighet – men varför inte kalla det inkapslandet sin egen lek då framtiden samtidigt som vi roar oss med nihil får ett om före sig istället för ett hur, och redan nu för miljoner barn och vuxna, som knackar på vårt liv.

Det finns en helg varje år som är alldeles speciell och det är allhelgonahelgen.

Det är den helgen på hösten då vi minns dem som vi har förlorat. Ibland är det i närtid – ibland flera årtionden sedan, och det är samma sorg, men olika djupt huggen i vår livsnerv.

Människor som stått oss nära i livet. Människor som har gjort oss till de vi är idag. Så är det: utan dom inte vi.

Och den här helgen, allhelgonahelgen, ägnar vi ju särskilt åt att minnas dem, att tänka på alla fina, goda vardagshändelser vi varit med om tillsammans, det som har skapat vårt gemensamma liv.

Allhelgonahelgen är därför en helg när vi tänder ljus.
Vi tänder ljus i kapell och i kyrkor, vi har minnesgudstjänster och meditativa stunder i kyrkor och kapell i hela Helsingborg.

Och vi har mycket musik, för musik stillar oss och får oss att hämta kraft ifrån de inre källorna, och att gå vidare med framtidshopp.

Vi tänder ljus.

Ljus som ska sprida värme och skingra mörkret.

Ljus som gör tankarna ljusa när vi tänker på dem som vi saknar, dem som är en del av oss själva.

Ljus som tecken på livets, och människors, och Guds omsorg om var och en av oss, och hela skapelsen, och miljön.

Ljus som ska ge oss livsmod, stärka vår identitet, hjälpa oss att vara sanna människor och ge oss en vilja till det goda, fred, rättvisa, kärlek, glädje och skratt, allvar och gemenskap bortom ytan.

Ljus som lyser vår väg framåt, så att vi kan fortsätta gå den, trots att vi förlorat så mycket på resan. Förlorat dem vi trodde alltid skulle gå med oss – fastän vi ju visste.

Med blicken höjd, i allhelgonatid, tröstens tid, välkommen till kyrkor och kapell, att tända ljus, att lyssna till musik, eller bara sitta stilla.

Eller ta en promenad, en vandring på någon av alla våra begravningsplatser. Här finns en bänk också för dig, och ett stråk av tröst, en glimma av hopp, en smak av ljus. Varje löv.

• • •

Annie Ernaux skriver vackert och definitivt om saknadens insikt i slutet av sin bok om sin mor, en bok som hon ger namnet Kvinnan, säkert för att återspegla den närmast fysiska identiteten med sig själv. Med några korta vardagliga ting beskriver Annie utifrån sin egen insikt hur andras kärlek och omsorg, kroppslighet, närvaro och engagemang ger oss människor den kontinuitet i vårt eget liv som gör att vi över tid och i återblickandet upplever oss som ett sammanhållet jag, en personlighet, människa.

”Jag kommer inte längre höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från.”

Ett något annat sätt att beskriva detsamma möter i Torbjörn Flygts senaste bok Slugger där huvudpersonen hela sitt liv ser sig som en del av sin ena förälder, i oändlig men bristfällig kärlek till den ständigt givande och kämpande, och svikna men ändå upprätt gående, som ger kraft. Också en Kristusbild.