Året 2022 har på flera sätt varit ett av de mest omtumlande åren för världen. Miljoner människor som redan hade det svårt, har fått det än svårare, i alla världs-delarna, 82 miljoner är på flykt, över 40 miljoner saknar tillräckligt med mat. Klimatet, med översvämningar och bränder har kommit ur balans. Framtiden är oviss – och hoten mellan världs-ledarna trappas upp.

Mitt i allt detta nynnar barnen på en sång som länge har tillhört den svenska sångskatten. En sång som i all sin enkelhet ändå har ett tydligt budskap till oss. På förskolor, skolor och i hemmen, är det den här sången som nynnas och som de litet större barnen älskar att sjunga med i, och det beror inte bara på de enkla rimmen!

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen.

Alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.

Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp.

Tipp, tipp tapp.

Den här första versen kan också alla vi vuxna känna in stämningen i. 

Att det är midnatt, att det är nedsläckt känner vi både till och av, att det är för tyst, känner många av – för jorden och människorna skälver och bävar inför det rådande världslägets raka väg, i hopplöshet.

Ja, den här sången skissar en bild av hur det är – precis som julevangeliet (Lukas 2:1-20) beskriver världsläget när kejsaren ordnade en skattskrivning för att få råd att fortsätta sitt krig, och tvingade människor att ge sig av – och Josef och Maria var några av alla dessa människor som i mörkret fick ge sig av.

Den andra versen handlar om det hopp som julevangeliet målar upp i stark kontrast mot kejsare Augustus värld. För där utanför stallet hörs en sång och om fred på jorden, och lovsång till universums Gud som vill att människor ska hålla fred. För i och med att Jesus föds, så återkommer hoppet, herdarna jublar, och människorna vågar tro på framtiden och varandra. 

Varje gång jag hör barn sjunga vers två i sången Midnatt råder, eller Tomtarnas Julafton, som den egentligen heter, så tänker jag på att det vi firar i dag, Jesus födelse, hjälper alla människor att krypa ur det som förminskar deras värdighet som människor, till ett liv i balans med alla och naturen. Alla och därför också mig.

Så här är vers två – en vers om hopp:

Se, då krypa tomtar ur vråna, upp ur vråna.

Lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.

Tipp ta, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp.

Tipp, tipp tapp.

Och precis som barnen när de sjunger, så finlemmat med sina kroppar, händer och fötter härmar nyckelmomenten sovandet, och sedan krypandet upp ur vråna, och lyssnandet, och spejandet, och trippandet mot framtiden så hoppas vi att hela världens delar och ledare härmar det här – med julevangeliets budskap i sinnet: Fred på jorden – ära åt Gud i höjden, och kryper upp ur sin mörka vrån.

För några dagar sedan gjorde SvT en inspelning i Mariakyrkan i Helsingborg. Inslaget som ligger på SVT:s webbsida, handlar om den omfattande, tidskrävande och kostsamma renoveringen av kyrkans fönster som förstördes längs hela norrsidan, och i delar av koret. Det hände i samband med en detonation av en bomb mindre än 50 meter från kyrkan.

Detonationen ägde rum den 24 maj, och vi var många i Helsingborg som blev mycket berörda när vi in på vår egen kyrkas ömtåliga hud fick känna av våldet och hoten som finns i vår älskade stad.

Våldet som ibland beskrivs som strukturellt för att skydda marknader av bedrägerier och narkotikaförsäljning och ibland beskrivs som spontana i affekt utförda personliga vendettor.
Hur än våldet beskrivs, och förklaras, så är två saker bortom allt tvivel, nämligen:

• Ingenting är så meningslöst, så fullständigt okreativt, så bakåtsträvande och hämmande som våld.
• Och för det andra, som vuxna måste vi alltid, hela tiden leva upp till kravet att rannsaka oss, i varje sekund så att våra tankar och handlingar aldrig öppnar upp för och i slutändan ser våld som en lösning på ett problem.

I julevangeliet som också med sin tidsinramning säger något väsentligt om det politiska världsläget vid tiden för Jesu födelse, julevangeliet inleds ju med orden, Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas, liksom i det förhör som romaren Pontius Pilatus håller med Jesus, minuterna före tortyren och därefter avrättningen av Jesus, så ställer evangelisterna två riken, två föreställningar om sanning, två livshållningar, mot varandra:

Det ena riket: Pax Romana – romarriket med dess romanska fred, som med våld och hård styrning höll folk i schack – och därför ideligen behövde ta ut tullavgifter, och extra skatter från byar och från de besegrade folken, för att upprätthålla sitt system, sin ”fred”.

Det andra riket: Guds rike, som himmelsöppnar sig med kärlek och bräcklighet. Precis som glasfönstren här i kyrkan, sköra och transparenta, som nu sätts samman igen, som tonerna bildar en melodi, och som människorna endast tillsammans är en mänsklighet, och Kärlekens ur-logaritm trotsigt med början i ett lånat stall låter sitt rike komma på jorden, för att Gud ska bli allt i alla, via ett lånat kors.

Bön:
Ge alla människor del av den frid som änglarna sjöng om den första julnatten: Frid på jorden och ära åt Gud i höjden.
Ge oss den förundran som herdarna erfor den första julnatten, och låt oss också skynda.
Med Maria vill vi begrunda, ta till oss, det vi har hört – det möjliga kärleksriket i en värld av alltför mycket våld.

Amen