Flera olika traditioner möts i söndagen, Kyndelsmässodagen. Traditionen att gå till kyrkan 40 dagar efter barnets födelse, Jungfru Marie kyrkogångsdag. Traditionen att ”offra” sitt första barn. Traditionen att de två frommaste (synonym idag?) såg vem Jesus var och berättade det för Maria, Josef och delvis människorna där i templet.

Dessa två nämns vid namn, Symeon och Hanna, ja det lämnas också litet faktauppgifter om dem. Uppgifter som stärker deras trovärdighet: De verkar inte vara beroende av varandra, de är både fromma, känd släkt respektive ”trogen” sin första man, de ber, de håller sig nära templet, varje dag, och de har ägnat flera år åt Gud istället för åt familjeliv, yrkesliv, hobbies, nöjen eller vila. Det sägs inget om att de hade barn – men helig Ande var över Symeon som dessutom var rättfärdig och levde med löftet att inte dö förrän han hade fått se Messias, befriaren.

Helig ande hade lett honom fram till Jesus där i templet – och när han ser Jesus uttrycker han det som utlovats (uppenbarats) honom, äntligen här är Messias! Inte bara befriaren åt det egna folket, det judiska folket utan åt alla folk. Så säger Symeon, med stöd av traditionens ord. Vad föreställde han sig inför detta lilla knyte? Vad säger han? På vilket sätt förhåller han sig till sin tradition, och i vilken mån fördjupas den traditionen genom hans ord?

Föräldrarna, står faktiskt ”far och mor”, förundrade sig, berättas det, över Symeons ord. Och det är väl därför han förtydligar sig och tar i än mer och använder de drastiska orden ”fall eller upprättelse”, ”innersta tankar komma i dagen”. Undrar vad som låg i deras förundran, för att det var något alldeles speciellt med barnet, som fått namnet Jesus (= Gud befriar), visste de ju redan. Var det konsekvenserna av detta speciella som plötsligt stod klart för dem, det drastiska, det personliga om ”svärdet genom den egna personens själ”? Varför dessa konsekvenser? Sade Symeon så? Templets fall 40 år senare – hur påverkar det förstörandet hörandet av denna text, för den judiska identiteten och det kollektiva upprätthållandet av minnet av befriande Gud. Hur håller vi ihop traditionerna – vi som lyssnar på Symeon, som ber i templet, är rättfärdig och from.

Där kunde berättelsen ha börjat – eller slutat. För ungefär samma statement görs nu av Hanna som har profetisk gåva. Hon lever nära Gud i templet och om Symeon riktade sig till föräldrarna, så vänder sig Hanna till ”alla” där som väntar på Jerusalems befrielse”. Här är en skillnad – Symeon till Maria och litet till Josef (var han med?), Hanna till alla i templet som väntar på Jerusalems befrielse, från Romarna, eller från den inre osämjan?

Offertraditionen – om den ens har funnits – som sedan väldigt länge hade ersatts av offrandet av duvor – troligtvis i samband med tiden för Abraham och Isak. Berättelsen om det där tänkta och kända offret är ju ett förbud mot barnoffer, och därför svårt, egentligen omöjligt att se som en förebild för försoningen i Kristus.

Så vände ”de” hem – och hade uppfyllt traditionen – att tacka Gud för livets gåva, och Jesus växte på alla sätt.

Varför två röster om ungefär samma sak – var det för att de tillsammans var en motpol till Adam och Eva eller att de som män och kvinnor rörde sig på olika gårdar i templet – och poängen därför är att budskapet ska nå ut. Men Maria var ju med på båda platserna? Att tjäna Gud ”dag och natt med fasta och bön” – kan vi också göra det, går det att leva så? Sju-talet (7 och 12×7=84), heliga tal – varför, öppning till våra liv, att det går att förena, och egentligen är det allra naturligaste: vardaglighet och innerlighet. När arbetet inte är ”straff”.

Symeon väntade på ”Israels tröst”. Vi väntar på fred i världen, mellan människor, grupper, människor med olika sexuella läggningar och könsidentiteter, religioner, etniska grupper, kontinenter, med naturen, med framtida generationer, med djur, luft, hav, skog – med oss själva. Hanna väntade på befrielse – nu när hon äntligen hade sett och därför kunde tacka och prisa Gud, för att det nya har börjat.

Vem av dem är du mest? Vem vill du bli som? Varför finns berättelsen i Lukasevangeliet? Hur undviker vi att berättelsen används mot någon? Hur förstärker vi Humanisten i oss! Vad har du i din väska? Templet – som Jesus när han drivit ut månglarna i templet och talat om som ett bönens hus, säger sig bygga upp på tredagar, UPPVÄCKT!

Ps. Hur den predikan som hölls den 5 februari blev kan du se på Svenska kyrkan Helsingborg, (externa webben), under fliken Kyrkoherdens ord, Predikningar.

Första söndagen efter Trettondedagen 2022

Texter: Jesaja 43:1-4, Apostlagärningarna 8:14-17, Markus 1:9-11 och Psaltaren 89:20-29

År efter år nomineras hundratals filmer till priser på Oscars-galan i USA. Det är både amerikanska filmer och filmer från hela världen. Det är nog så att de filmer som får flest priser oftast börjar med en scen som sätter tonen för filmen, och som går rakt in i våra hjärtan. Och visst är det så, att när vi ska berätta om en riktigt bra film vi har sett, men inte minns vad den heter, ja, då beskriver vi den inledande scenen, och säger: Du vet, den där filmen som började med att de på en vacker vinterdag var på en stor terrass utomhus, och man såg alperna runtomkring, och de satt vid ett bord och hade precis börjat äta, när ljudet av skrik och en lavin hördes, du vet!

Evangelisten Markus börjar sitt evangelium om Jesus på ett liknande sätt. Han går direkt till Jesu dop, och låter den scenen sätta tonen för hela evangeliet. Där vid dopet delar sig himlen, och det betyder att himmel och jord möts, räcker varandra händer och armar i en stor kärleksförklaring. Sedan hörs Guds röst som tydligt säger vem Jesus är – Guds son, och som en duva kommer Anden till Jesus.

Alltså en kort scen, där hela Markus evangelium egentligen är sammanfattat. För i varje kapitel, ja redan litet längre fram i första kapitlet, finns det små berättelser som antingen börjar eller slutar med att någon, precis som Guds röst vid Jesu dop, gör ett vittnesbörd om Jesus, alltså säger vem han egentligen är. Titlarna som Jesus får i dessa vittnesbörd varierar beroende på vittnenas bakgrund och kultur.

Vi ett tillfälle är det en väldigt sjuk man som i sin förtvivlan skriker ut, ”Jag vet att du är Guds helige”, en annan gång är det lärjungarna som genom Petrus stillsamt säger ”Du är Messias”, och i slutet av evangeliet när Jesus har dött på korset, så är det den romerska officeren som böjer sig ned och övertygat säger: ”Denna man måste ha varit Guds son.”

Den vackraste berättelsen är nog ändå det ordlösa vittnesbörd som Markus lägger väldigt stor vikt vid. Scenen utspelar sig sent på dagen. Jesus är bortbjuden på kvällsmat, och man är många som sitter ned. Plötsligt kommer en kvinna in och använder dyrbar nardusbalsam och smörjer Jesu huvud med den. Alla runt bordet blir förskräckta, ja någon också upprörd, för oljan är dyr, och vem är hon att tränga sig på så, och varför säger hon inget, utan bara smörjer Jesu huvud ordlöst, och dessutom, säger någon av lärjungarna, den oljan var så dyr att med pengarna för den hade man kunnat hjälpa många fattiga människor.

Då säger Jesus: Låt henne vara – hon har smörjt mig inför min begravning. Hennes vittnesmål var alltså att hon när hon anade vad som väntade Jesus, så vittnade hon om hans död och uppståndelse, samtidigt som hon med sin smörjelse sade: ”Du är Messias, den smorde.”

Alla dessa olika vittnesmål och vittneshandlingar startar med att Guds röst hörs när Jesus vid sitt dop och sedan hela sitt liv väljer att bli en av oss, och gå in i vår kamp på jorden, som det så fint diktas i psalm 358, i den Svenska psalmboken.

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig överallt 

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du – och han älskade dig över allt. 

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du – och han älskade dig över allt. 

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig över allt.  

Som nu när Trettondag Jul står för dörren, och helt underbara texter från Bibeln tar våra liv i anspråk. Ord om Jordens yttersta gräns, att människor – fattiga, arma förtryckta är de dyrbaraste i Guds ögon, och att myrra, alltså smörjelse (som inför begravningen) tydligt visar på den väg som skulle bli Jesu väg, korsets väg, smord, för att gå hela vägen, och litet längre, för att vi i Gud ska få del av och ta del av uppdraget att befria världen från våld och förtryck, och gång på gång omvända oss, och aldrig bara hålla oss underrättade (som Herodes) men ta omvändelsens väg, som går hem.

Texter: Första Kungaboken 10:1-7, Efesierbrevet 2:17-19, Matteus 2:1-12, (Lukas 11:29-32) samt Psaltaren 72:10-15

Förr sade man nog oftare än nuförtiden till sina gäster att de skulle känna sig (som) hemma.

– Känn er som hemma, sade man som värdinna och värd, och menade det verkligen. Ja, det var mer än tomma ord, mer än en artighetsfras, mer än en konvention, eller?

– Konkret, vad betyder det, var det aldrig någon som frågade. 

Men om någon gäst någon gång ställt den frågan, frågan som liksom inte ingick i vad som förväntades eller medgavs, hade det nog blivit tyst, genant tystnad. Visst har du själv också tänkt frågan, men inte ställt den!

Känn dig som hemma – orden svarar upp mot en längtan alla människor har, att känna sig välkommen, och trygg, efterlängtad. Att få känna att gemenskapen vill ha mig, att det är ett sammanhang som vidrör mina sannaste bilder av vad ett hem är, en plats för trygghet, samhörighet, där jag får vara mig själv, vinna mig själv, utvecklas, och tas på allvar, och också accepteras med det som skaver i mig, och som skaver mellan mig och andra, en plats och ett himmelssammanhang som är öppet men ändå har en gräns mot det som inte hör hemma, det som vill mig illa, vill oss illa, vill världen och skapelsen ont.

Ja, det som kan sägas om ett hem och det som därför kan sägas om att höra hemma visar vad det är att vara människa, att längta hem – alltid, och känna sig hemma, och att också borta få vara hemma, höra till ett sammanhang, som är tryggt, vänskapligt, ärligt, sant och livsbejakande. Ja, ett sådant hem som på samma gång uppmuntrar och förstärker just detta i mitt eget förhållningssätt till andra människor och skapelsen i stort: att andra människor, djur och växter på djupet ska få känna sig höra till ett sammanhang, som är tryggt, vänskapligt, ärligt, sant och livsbejakande. Kort sagt: älskade.

Det var denna längtan som drev de österländska stjärntydarna, eller som vi också säger kungarna eller vise männen, ut på sin långa färd – en längtan efter att med egna ögon få se att världen och inte bara stjärnhimlen ska vara ett hem för Gud, där ingen längre är gäst eller främling utan vän och medborgare. Och när de kom in i huset, med sina gåvor, och såg barnet – då var de hemma för första gången i sitt liv, och kunde lämna ifrån sig det tunga guldet. Och myrra till den Gud som redan bar på allt, och om vilken Psalmisten skriver: 

• Kungar hyllar den som räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper.
• För Gud förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv.
• För Gud befriar dem från våld och förtryck, och inviger oss till samma uppdrag – eller som det heter på bibliskt språk: smörjer oss, med myrra, till ett korsuppdrag, ett uppdrag med kors som möjlig konsekvens. Samma sorts myrra som sedan användes inför Jesu försoningsverks begravning och upphöjelse, som det är svårt att sätta en rubrik på.