Så har den kommit på riktigt, våren. Ena dagen slår de vita och de rosa körsbärsträden ut – och bara några dagar senare är de överblommade. Har man tur och om man har möjlighet så kan man få sig en stund vid ett sådant träd, och se det vackra som påminner om livets storhet, när det är som bäst, när det är naturligt och inte störs av människors påverkan på ett eller annat sätt.

Människan har ju en stor påverkan – inte bara på naturen och klimatet utan också på andra människor, här och nu, och för kommande generationer. 

Här och nu betyder de flesta ord och gester vi gör väldigt mycket för människorna i vår närhet. Ingen av oss lever i ett oberoende av någon annan. Hur självständiga och solitära vi än eftersträvar att vara så lever vi ändå på grund av andra, och av andra och för andra. Och handen på hjärtat så slår ju de flesta människors hjärtan vartannat slag för någon annan, och vartannat slag på grund av någon annan. 

En dansk kristen filosof, Lögstrup, kallar detta för människors interdependens, alltså relationella, ömsesidiga beroende, som vi alla är en del av, och som är den bästa beskrivningen av vad det är att vara människa. Bättre än sådana beskrivningar som hittar kärnan för människans identitet i tanken eller tvivlet.

Jesus är egentligen det tydligaste exemplet på varje människas beroende av varandra – han själv förklarar hela sitt liv att han står i relation till Gud fadern, och deras gemenskap bekräftas redan vid Jesu dop och sedan på Härlighetens berg, det s k förklaringsberget, med orden: Detta är min älskade son, det han säger och gör kommer från mig. Lyssna, för Jesus är min utvalde, för er skull.

Vittnesmålen om uppståndelsen och alla de gånger Jesus botar sjuka människor bekräftar detsamma, nämligen att det Jesus gör visar vem och hur Gud är, den Gud vi möter redan i skapelsen, naturen, samhällsbygget. En god Gud.

På varje sida i evangelierna berättas om hur Jesus möter människor som lever i fattigdom och med ohälsa – och hur mötet med honom förändrar deras liv, till det bättre. Jesus påverkar positivt andra människor. 

Men ändå – alla tror inte på honom, inte då och inte nu. Fastän de har fått se allt underbart som Jesus har gjort, botat blinda, döva, lama, spetälska – så tror de inte. Detta kan tyckas besynnerligt och konstigt – särskilt för oss som ju inget hellre vill ha än bevis på Guds kärlek, och om vi fått vara med om bara något av alla de botandet som Jesus gjorde, så skulle vi väl utan tvivel bli just så hängivna som aposteln Petrus önskar sig i dagens episteltext när han ställer vinningslystnad mot hängivenhet, det självmana mot tvånget.

Något stod i vägen, något skymde – och jag tror att anledningen till att några valde att inte tro trots allt gott de såg och hörde Jesus göra, var hans höga anspråk på att vara ett med Gud fader. För så fick man helt enkelt inte säga – och än idag är det ett helt unikt och häpnadsväckande statement att en av människorna är ett med universums skapare, och ändå går omkring som en vanlig människa, som en av oss. Och att han kallar sig herde gör det nog inte lättare, även om någon anade att han därmed antydde sitt kungaskap, eller presidentskap, kung David, den störste, var ju herde. Och i sin diktade och så ofta sjungna och av så många kompositörer tonsatta Psaltarpsalm 23 kallar han Gud för just ”Min herde”.

ang uttrycket Universums skapare, betyder det ju med kunskapen om hur det ligger till Alla universas skapare, eller närmare bestämt: Oändliga universas skapare…går omkring som en vanlig, som en av oss.

Psalmer i Den svenska psalmboken på detta tema, ja varför inte

• 38, melodi B. Paradoxen med gränser, på ett helt annat sätt. Oändliga universas skapare…utan kungakrona. Därför vet vi ”hur” G är.

• 25, som genialiskt fångade den teologiska tidsandan med foten djupt i Bibeln.

• 39, ”Jesus från Nasaret…löser ur vanmakt…himmelriket är nära”, kan det bli mer klassiskt!

Johannes 20:24-31

Vissa saker minns vi kristallklart, även om det var flera årtionden tillbaka kan minnet vara tydligt, och några av oss känner fortfarande dallringen i luften, doften från regnet på kullerstensgatorna, när vi mötte någon, och några ord utväxlades. Ord som vi därefter alltid minns. (Men var det verkligen den dagen kullerstenarna hade doft av regn?).

Det har visat sig att en av anledningarna till att vissa minnen är så starka är att det vi minns som EN händelse i själva verket är ett minne som är sammansatt av ett flertal väldigt liknande händelser, alltså en sorts sammanfattning som vi skapat för att använda. För det är så man ser på minnen – de skapas för att vi i vissa situationer upplever att det vi är med om är något vi kan ha nytta av i vårt fortsatta liv – att vi när vi befann oss i vissa händelser gjorde reflektioner, drog slutsatser om oss själva, om andra och världen, slutsatser som ibland kan vara förknippade med skuldkänslor och ibland med stor tillfredsställelse – men som vi tagit med oss i minnets kappsäck på den fortsatta livsvandringen, som ett ”bra att ha i förrådet verktyg”. Och att vi just då upplevde att de var användbara för framtiden. Och som vi underhållit genom att påminna oss om dem och verbalisera dem – ibland också till den grad att andra tröttnat på dem.

Ser du den där tvärslån, regeln framför dig, regeln som lärjungarna hade lagt på tvären, på insidan av trädörren för att ingen skulle kunna komma åt dem när de hade samlats sent på påskdagen. Samlats för att de hade hört av kvinnorna att Jesus hade blivit uppväckt från de döda. Samlats för att några av dem hade sett i graven att den var tom. Regeln gick från kant till kant – precis som tvärslån som Jesus själv hade fått bära ut till platsen för korsfästelsen.

Men, enligt den korta bibeltext (Joh 20:19-23) som föregår dagens text ur Johannesevangeliet, trots regeln hade Jesus plötsligt varit inne i rummet, och andats på lärjungarna, och talat om att nu börjar den stora upprättelsen, att andens vind ska gå över hela världen, om förlåtelse, om ett nytt liv bortom förtryck och död, ett evangelium om ett hopp utan gräns. Lärjungarna hade tagit mot anden, kärleken, trösten och fått nytt hopp – men Tomas hade inte varit med på Påskdagen. Men nu, en vecka senare var han med, bakom samma reglade dörr, och han fick se och känna på Jesus, och då trodde han. Men Jesus drar en helt annan slutsats av det som hände där än vad Tomas gjorde. För om Tomas trodde för att han fick se och känna – så säger Jesus att vad som snart kommer att hända är att människor börjar tro inte för att de rent konkret fått bevis, som att få känna spikhål och sår i sidan.

Vi tillhör alla dessa människor som Jesus talar om. Som kan tro utan fysiska konkreta bevis – och när vi t ex samlar ihop alla våra minnen från livet och gör ett enda minne av det – och det låter ju sig inte göras så lätt – så får det nog bli ett minne av att vi alla är älskade av Gud, av livet – och att vår uppgift är att ge vidare kärlek till andra människor, och till oss själva. För Guds kärlek trotsar reglar och låsta dörrar och söker sig till varje människohjärta. För Gud är inget omöjligt – Gud vill ha både trohet och rättfärdighet – och i vårt minne finns det kraft att stå emot hinder och tomhet. Minnet av Guds kärlek genomkorsar allt vi bär med oss. Drakar lyfter i motvind – som någon sade!

Den betydelse av exposure jag tänker på hör nära samman med de nio betydelser som ovan omnämns. För att tala med Wittgenstein, den har en familjelikhet med dem.

Jag tänker på Jesu Kristi liv, som innebar ett avslöjande eller uppenbarande av Gud i världen. Ett kenosis (Filipperbrevet 2), ett blottställande eller utsättande av det gudomliga genom inkarnationen, människoblivandet som fortsätter i historien.

Från skärtorsdagen till annandag påsk får vi följa denna exposure den sista veckan i Jesu Kristi liv.

Ingen annan vecka i världshistorien är lika tät och koncentrerad som just dessa dagar, fr o m den 6 april t o m den 10 april 2023. Allt står på spel, fullständig exposure av Gud, av Gud, i världen, för världen.

Detta kan vi förhålla oss till, för denna exposure blottlägger varje människas ansvar som människa: Att leva sant hela vägen, överlämnad till världen, att hantera verkligheten, även när bärande föreställningar, konventioner, ideologier inte räcker till.

Och vi är så himla älskade!

Sök inte din egen utsatthet – dela istället andras, för som Martin Buber skriver i sin översättning av dubbla kärleksbudet: Älska din medmänniska – hon är som du! (Jfr den klassiska och för många av oss obegripliga formuleringen om hur vi ska älska vår medmänniska, nämligen ”som dig själv”.)

Guds tjänst under hela exposure – kombinera skärtorsdagen eller långfredagen med påsknatten, påskdagen eller annandag påsk. På fysisk plats eller på digital plats – eller tv, radio, eller helt enkelt med enkel bibelläsning, och bön för världen, freden, hälsa, mat till svältande.