Människor har alltid sökt bevis för sina gudsföreställningar och filosofer och teologer har utvecklat bl a kosmologiska, teleologiska och moraliska bevis. Men trots mycket annat så, hade nog ändå Tertullianus rätt – han som var en juridiskt skolad teolog – då han år 200 satte fingret på bönens utbreddhet och betydelse. Feuerbach, och andra med mer politiska avsikter på 1800-talet vände på det hela, men missade därmed själva poängen. Tyvärr.
Predikan på Bönsöndagen 2023
Romarbrevet 8:24-27, Matteusevangeliet 6:5-8 och Psaltaren 13
Det finns två ord som i alla språk hör väldigt nära ihop. Två ord som fungerar som synonymer och som människor har använt sedan de kunde tala, eller kanske är det t o m så att språk skapades för att människor hade ett behov av att uttrycka det som dessa två ord står för. Orden som hör väldigt nära ihop och som nästan är synonymer, eller tvillingord om man så vill, är ordet Bön och ordet Gud.
I alla kulturer och tider, i allt som människor har mött av glädje och lycka, motgångar, lidanden och orättvisor, har människor uttryckt sig koncentrerat som ett Tack, eller som ett Varför?
Detta bedjande är ett naturligt och spontant sätt att förhålla sig till livet, för att hantera livets berg- och dalbana. Genom bönen och hoppet om det människan inte ser överlever människor trots den hårda verkligheten. I bönen om upprättelse och bekräftelse stärks människors tilltro till att sanningen ska uppenbaras, och den förfördelade, utsatta, förtryckta människan eller det invaderade landet, ska få sin rätt och missgärningsmän och orättvisa strukturer ska få stå till svars, både i tiden och i evigheten.
I bönen sätter vi ord på vår glädje och vår vånda, och Jesus säger att bönen ska vara kort och inte ett uppträdande i offentligheten för att andra ska se den, och hans ord stämmer helt och hållet med bönens väsen: Kort, intensiv, om just det som är avgörande för livet, tacket och våndan – och hoppet om ett fönster mot en framtid med mat, vatten, värme, hälsa, rättfärdighet och fred, utbildning, arbete, omväxling och självförverkligande.
Mottagaren, den stora varma lyssnande famnen för alla dessa böner vi människor har uttryckt genom tusentals år, mottagaren kallas Gud – den högste, den som skapat livet och är värd tacket och därför borde kunna undanröja hoten och lyssna till förebråelserna.
I Psaltaren 13 som är en underbar psaltarpsalm tvinnar psalmisten ihop Bönen och Gud tätt. Mot Gud riktas förebråelser: Hur länge ska du glömma mig, gömma ditt ansikte (alltså din välvilja) för mig, hur länge ska jag leva i ångest och oro, och ondskan segra här i världen och kunna triumfera i kommande tider. Men direkt på detta ordsättande, verbaliseringen, av situationen, så kommer övertygelsen, hoppet, tillförsikten i orden om hur Gud är, också som en bön: Jag litar på din godhet, mitt hjärta ska jubla när du Gud hjälper mig.
Därför kan man idag – när världen verkligen behöver Bön och därför Gud, säga: Att Gud på länge inte har behövts för så många som nu. Bönen blir därmed det yttersta gudsbeviset. Så länge vi ber håller Gud livet levande, och Gud lever i oss, och när handlingskraften i bönen konkretiseras i världen, så samverkar vi fullt ut med Gud för att rädda världen. Det är de heligas uppdrag, och därför kommer vi att aldrig rabbla tomma ord. Bara ord som kommer från hjärtats hopp och därför gör skillnad.
Ps. En bra Psalm att sjunga eller läsa i kammaren är nr 762 i Den svenska psalmboken, som öppnar alla sinnen i bedjandet, gudsnärvaron.