Lukas 16:1-13

På söndag, den nionde söndagen efter Trefaldighet, så läses en av de märkligaste berättelserna ur Nya testamentet. Det är Jesu liknelse om den ohederlige förvaltaren. Liknelsen är motsägelsefull och ställer inte bara fram den ohederlige förvaltaren som ett föredöme utan även förvaltarens överordnade (Herre) som ett föredöme, trots att det är just p g a sin upptäckta ohederlighet som förvaltaren avskedas.

Ja, som ni hör – det går inte ihop.

Men, det går ihop om poängen inte alls är att ge en bild av yrkesetik och arbetsrätt utan om livets existentiella krav på människan, på var och en av oss, hela tiden. Och genom de oerhörda överdrifterna av mängderna, avdragen liksom vilka varor som anges blir det tydligt att det handlar om ett allvar med eskatologiska förtecken och pulsslag.

Vi är var och en förvaltare av det liv som vi har fått som gåva – för livet själv har ju längtat fram oss, som toner längtas fram och blir ett musikstycke, en komposition.

Som förvaltare har vi uppdraget att ta livet på allvar och agera på det som händer runtomkring oss – så gjorde förvaltaren när hans position var ifrågasatt och hans livssituation drastiskt skulle förändras. Förvaltaren prisas och lovordas för att han tar till sig orden som når honom. Situationens allvar får som reaktion kreativitet och handlingsfärdighet – och troligtvis skrev han inte ned skuldebreven på annat sätt än att han tog bort sin provision på oljan och vetet. (Och överdriften av hur stor den är bidrar till den eskatologiska öppningen, förvåningen, häpnandet).

Kanske är det detta som är livets konst, att ta allt på allvar utan att bli tråkig.

Och det är ingen lätt konst – kanske som att lära sig spela ett nytt instrument.

Och om det är något man får lust till en vecka som denna är att bara ta emot att du är en framlängtad ton som hela tiden har en uppgift i det stora musikstycket: Guds försoningssymfoni!

Nu utkastet:

Den som vill veta något om hur Jesu vardag såg ut, alltså i vilka sammanhang han rörde sig, vilka människor han mötte, vilka situationer och samtalsämnen som var aktuella ska läsa de liknelser som Jesus skapade och berättade och som vi nu har i evangelierna i Nya testamentet.

Alla hade väl hört om den där familjen där den ene sonen krävde ut sitt arv i förväg och sedan hade gett sig i väg och inte kommit tillbaka igen. Och av det gör Jesus en liknelse där sonen kommer tillbaka, och blir mottagen av fadern, och klädd i högtidsdräkt och får en välkomstring. Jesus använde alltså de nyheter och de berättelser som florerade i byn för att säga något om livet självt, om Gud, som tar emot alla som återvänder och glädjer sig när någon ångrar sig och söker nåd. Gud är barmhärtighet och nåd.

Alla hade väl också hört om fåraherden som alltid förlorade ett får eller kvinnan som tappat ett mynt och ägnat dagar åt att leta efter det – men kanske ännu inte funnit det.

Ja, det var nog så att konkreta händelser utgjorde grunden för många av Jesu liknelser. Men det är med all säkerhet så att Jesus dessutom med sina liknelser sätter fingret exakt på det som utspelar sig mellan människor och i vårt inre, och att hans poäng, eller som det oftast är, hela liknelsens dynamik, öppnar upp helt nya perspektiv, både här i tiden och i himmelriket. Liknelserna är kort sagt både existentiella speglar som hjälper oss att se oss själva och uppenbarelseteologiska dörrar som står på glänt till Gudsrikets hemligheter och underbara rum, trädgårdar, måltider och förnimmelser.

I dagens liknelse, från Lukas 16.e kapitel vävs minst tre olika berättelser samman och det blir därför en svår text att ta till sig. Men den del av texten som handlar om liknelsen om den ohederlige förvaltaren är det viktigaste. Alla som hörde liknelsen då funderade nog kring om Jesus menade någon specifik förvaltare, och visst hade alla hört om förskringrande förvaltare. Och alla var överens om att den som fått förtroendet att handha andras egendom och förmögenhet ska straffas om förtroendet sviks. Vem tycker inte så – även i vår tid. Men – Jesus verkar tycka det är okej, och när förvaltaren till sitt svek kommer på att om han skriver ned skulderna som några har till hans överordnade så kommer de sedan att behandla honom väl, så reagerar de flesta då som nu ännu starkare. Har han då ingen skam i kroppen, riktigt hör man folk viska när Jesus berättar sin liknelse. Och när Jesus sedan låter förvaltarens överordnade prisa och lova detta handlande, jag då går skam på torra land.

Just dessa helt naturliga reaktioner gör att Jesus får fram sitt budskap med skärpa. Och budskapet är att nåd går före rätt, Gud är större än allt som förminskar Gud och bilderna av Gud, Gud är gud, inte en förstoring av vår moral. Gud är ett mysterium, men andas kärlek, och förlåtelse till oss. Och vi kan då och då göra likadant. Eller som Laleh koncist sammanfattar människolivets alla ord inför uppgåendet i ”det där”: Tack och förlåt. Eller som B. Brecht sade: Ein Gott der es gibt, gibt’s nicht!