Det är då verkligen en storstilad entré som Jesus gör i Jerusalem, och nu här i våra liv. Jesus hade förberett intåget i Jerusalem minutiöst, in i minsta detalj när det gällde logistik och plats för starten, för vägsträckan, och vilken av portarna i den höga stadsmuren som han skulle ta sig in genom, och han skulle göra väl inne i templet.

Egentligen, alltså från en trinitarisk horisont, är intåget förberett sedan skapelsens morgon, att den Gud som skapar och upprätthåller världen, också alltmer gör sig närvarande i den, och kommer med frälsning till människa och skapelse, med upprättelse, läkedom och äkta glädje.

Och i Första Mosebok har vi en grundläggande gemensam nämnare för de tre abrahamitiska religionerna, alltså för judendom, kristendom och islam, nämligen att de förutom att de delar Guds eviga löften till Abraham, alla tre delar det som skapelseberättelsen ger uttryck för, nämligen:

• att livet är en gåva och innebär ett uppdrag att förvalta och utveckla,
• att alla människor är Guds avbilder, och lika mycket värda i Guds ögon, och därför med samma mänskliga rättigheter, och 
• att skapelsens Gud och frälsningens Gud är en och densamma. 

Ja, just så är det: Ursprungsmytens paradis är samma paradis som det eviga hoppets paradis, eller trädgård, där Gud håller en trädgårdsfest, i en evig glädje med goda och nyttiga maträtter – utan bismaker och avsmaker.

Intåget i Jerusalem var alltså förberett i Guds kärlek sedan skapelsens morgon och visar riktningen mot det kommande eskatologiska himmelrikets stora fest – samtidigt som några av detaljerna förbereds bara timmarna innan Jesus ska rida in på en åsna. Som vi vet utesluter dessutom Matteus alla maktdrag ur sin beskrivning av kungen Jesus – och i den fjärde versens hänvisning (i Matteus 21) till Sakarja ”hoppar” Matteus över orden om kungens seger.

Att han väljer en åsna beror på att åsnan var det symboliska kungadjuret enligt den judiska traditionen, alltså det riddjur som kungen i Jerusalem alltid använt i samband med sin årliga tronbestigning. Och anledningen till att åsnan sedan urminnestider hade haft denna uppgift är väldigt enkel: inget djur passar sig mindre väl än en åsna för strid och flykt. Åsnan är värdig en fridsfurste, en vardagens eviga kung.

För evangelisten Matteus som gång på gång i sitt evangelium understryker att Jesus var ödmjuk och tröstande, och som t ex låter Jesus säga de vackra orden att det finns vila för tyngda människor, och att han har ett milt och ödmjukt hjärta (Matteus 11:28), kunde inget vara mer pedagogiskt rätt än att entrén gjordes ridandes på en åsna. 

Dessutom, Matteus återkommer ofta till att Jesus var en kung, och att vad det hela handlar om är ett himmelrike, och att det nu börjar växa fram, med en ödmjuk, tröstande, fridfull kung, som också på korset förlåter, trots sin egen i ett skrik uttryckta övergivenhet och också uttryckta förtröstan.

Men, hur gick det egentligen till när åsnan och fölet kom på plats. Åsnan fanns ju inte med i den gemenskap av människor som tillsammans med Jesus hade rört sig runt i by efter by under tre år. Åsnan fanns inte heller plötsligt där, och bara väntade på att få användas. Istället är det så, att Jesus skickade iväg några av sina vänner, alltså lärjungar till en liten by utanför Jerusalem för att låna en åsna, som han visste fanns där?

Detta är spännande, för trots de kosmiska Big Bang-mässiga perspektiven att skapelsens och frälsningens Gud som ödmjuk kung gör den entré som också är himmelrikets entré på jorden, så informeras vi genom bibeltexten i Matteus 21 ingående om detaljen hur Jesus instruerar lärjungarna med hur de ska framföra hans önskemål om att få låna en åsna, och ordagrant också att hans avsikt är att lämna tillbaka den. Motivet återges också: ”Herren behöver dem”, alltså både åsnan och åsnans föl.

Låt oss titta litet närmare på den här förklaringen och då speciellt på ordet ”Herre”, som vi av tradition, särskilt när vi läser Bibeln eller firar gudstjänst associerar till Jesus, eller till Gud. 

Ordet, alltså det grekiska grundordet ”kyrios” kan förutom att betyda ”Herre” också betyda ”ägare”. Och med den insikten i bagaget kan vi därför i vår fantasi förflytta oss till den där byn som några lärjungar hade skickats till för att låna en åsna. 

Kanske uppstod det där i byn en diskussion, i vilken de som arbetade för åsnans ägare sade: ”Men ägaren”, alltså motsvarande ordet kyrios, ”behöver åsnan för att dra en kärra med grönsaker ned till Jerusalem om en liten stund”. 

Och att i den diskussionen lärjungarna i den grekiska översättningen använde samma ord, och sade: ”(Men) Herren behöver dem” och med det menade Jesus, ”och ska strax skicka tillbaka dem.” 

Båda parter använde alltså kanske samma ord – men menade olika personer. Några ”ägaren”, och lärjungarna ”Herren”.

Det är självklart en spekulation att måla upp en dialog med en sådan innebörd, men när vi vet att ordet kyrios både kan betyda ägare, alltså här åsnans ägare, och herre, alltså Jesus, så finns det ju en dubbeltydighet i själva berättelsen, och en dubbeltydighet som är intressant, och som påminner oss om något djupt liggande inom oss, och i vår identitet som människor. Inom parentes sagt: Tolkningen att kyrios här syftar på åsnans ägare har funnits tidigt i kyrkans texttraditioner, och är alltså inget nutida påfund. Tolkningen stöds av att titeln Kyrios för Jesus annars först återfinns i Pauli brev.

Dubbeltydigheten är viktig, för den återspeglar för var och en av oss att vi hela tiden står i livets dubbeltydighet, frågorna om vilka vi hör samman med, vad vi innerst inne vill och vilken väg vi ska ta. Den där dialogen mellan lärjungarna och dem som ansvarade för åsnan handlar ju om att:

• behålla eller lämna vidare, 
• stå kvar i det som är eller göra något helt nytt, 
• väga och reflektera, och lyssna på den inre rösten eller den yttre rösten.

Ja, den där dammiga tidiga morgonen i den lilla byn, när både ägaren och Herren behövde åsnan, är en tydlig bild för vad det är att vara människa, och dessutom kanske en bild för vad det är att växa vidare i sin tro, att efter dialog och kamp om livsväg och balanserande, våga göra något nytt, våga lita på löftet, i överförd bemärkelse, att ”Herren ska lämna tillbaka till ägaren, efteråt, och skyndsamt.”

En annan sak som denna del av förberedelserna inför intåget med Hurra-ropen påminner oss om är just detta att det i varje stund i livet äger rum små förhandlingar, när för och emot ställs mot vartannat, tradition mot förnyelse, 

Och vi påminns också om att varje sådan liten mikroförhandling, ja alltså om det än så är i vårt eget stilla sinne mitt i vardagen, eller i stora upprymda och ceremoniella sammanhang, är avgörande, och hör samman med och är en pusselbit i det stora intåget, in i det himmelska Jerusalem. In i den himmelska stad som vi anar väntar bortom den port som nu känns så stängd, och bakom vilken det finns något som framstår som okänt men ändå hoppfullt, som en port in till något fullständigt nyskapat som ändå är en fortsättning på den gamla skapelsen.

Det djupt mänskliga i förberedelserna inför intåget är också den väv av relationer och det samspel som krävdes för att genomföra det. Jag tänker på dialogerna mellan Jesus och lärjungarna och sedan lärjungarna och byinvånarna om åsnan och fölet, beslutet att låna ut åsnan och att lita på löftet att ägaren skulle få tillbaka den, och tilltron till att det var sant att Herren verkligen behövde, och mer än ägaren, behövde åsnan, och fölet. 

Vi lever i samma väv av relationer, ömsesidiga relationer, och vi samspelar med allt levande för att livet ska fortsätta och historien genom oss ska gå i rätt riktning. Mitt i denna rörelse, när vi inte längre orkar, får vi be om kraft, och kan vila i att vi ändå är älskade oändligt.

Så rider Jesus in i Jerusalem och signalvärdet av att han gör det på en åsna är uppenbart. För signalen är att här kommer en kung, med anspråk på att vara i sitt rike, och det i ljuset av Psaltarens ord (Psaltaren 24) att ”ärans konung”, är ett med Gud själv. En annorlunda kung, javisst, en ödmjuk kung, som är mild. En kung med sympati för de ödmjuka, de förtryckta och nedstampade: Matteus 8:17, 9:10-13, 11:1-6 och vars kungarike är öppet för alla som delar denna vision. Se t ex 5:4-12 och 18:1-5. En kungaidentitet framvuxen ur Den hebreiska bibelns profetior om Herrens lidande tjänare, som bär på mänskligheten. Se Jesaja 8:17 och 12:18-21 för ytterligare en dimension.

Ingen som ser Jesus kan missta sig på de anspråk han reser, och anspråk som han sedan förstärker genom att samma dag i direkt anslutning till intåget, inne i Jerusalem uppfylla två profetior till. Anspråken ges trovärdighet av att han i tre år förkunnat evangelium för de fattiga och att blinda har fått sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp. (Matteus 11:5).

Den ena profetian (Sakarja 14) genom det handfasta utdrivandet av kommersen inför Guds ansikte med orden ”Mitt hus skall vara bönens hus”, och därefter den andra profetian (Psaltaren 8:2, 5-6) genom botandet av de blinda och lama. 

Allt detta, intåget och dessa uppfyllelser av profetior, mitt i offentligheten som på grund av att lövhyddohögtiden (även kallad Tabernakelfesten, Suckot) stod för dörren var större än vanligt, står i stark kontrast mot det hemlighetsmakeri om sitt messianska uppdrag som så ofta Jesus hade omgett sig med. (Vid sammanlagt sju tillfällen i Matteusevangeliet upprepas ordet att det som nu händer är ett uppfyllande av skrifterna: 2:23, 4:14, 8:17, 12:17, 13:35, 21:4 och 26:56).

Och frågan är då: Varför gör han plötsligt nu något som på flera sätt lyfter täcket av hemlighetsmakeriet av den så kallade Messiashemligheten. 

Svaret är, för att uttrycka det bibliskt, ”Det är dags att vakna”, trädet stod i blom, tiden var uppfylld, Guds rike hade kommit nära, ”vår räddning är närmare än när vi kom till tro”, Guds tält (tabernakel) är uppsatt nu under vår vandring: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…” (Johannes 1:14, jfr 1917 års översättning).

Var och en av oss, som navigerar oss genom livets labyrinter av ondska, sjukdom, våld, missförstånd, svek, avund och girighet, och som därför hela tiden måste stå i en resonerande dialog med våra egna övertygelser och rädslor, och i ett ständigt förhandlande kring vad vi kan, vill och bör, delar med Jesus det intåg han gjorde i Jerusalem. 

Vi var med. För Jesus tänkte in oss i det han gjorde. Annars hade han inte valt att göra det. När han mötte Hurra-ropen så gav han dem ödmjukt vidare till oss. För han levde och lever för oss, för att vi ”iklädda honom”, ska:

• befrias från den kommers som meningslösheter vill dra in oss i, ”för att vi ska leva värdigt, som det hör dagen till”, och
• befrias till att be enkelt, och agera för barmhärtighet och god hälsa för alla människor, och därför också för oss själva, som alltid riskerar att förblindas av allt vi ser, och förlamas av allt som rör sig vår älskade underbara, och enda värld.