Hur växer en predikan fram? Det beror på, är det korta och vanliga svaret (också på den frågan). Den här ”predikan” växte fram under mina förberedelser inför, under och genom de två seminarier vi hade här i Helsingborg om påskens Matteus-texter. Tack alla ni som var med och jag hoppas ni känner igen era reflektioner!
För några dagar sedan mötte en god vän mig som strålade. Ja, jag riktigt strålade av lycka, och inte för att jag annars brukar vara olycklig eller tungsint – men tro mig, jag strålade av lycka. Kollegan frågade rakt ut, vad som hade hänt: – Vad har du varit med om, något är det, för det lyser ju om dig!
Så berättade jag om några dagar jag tillbringat på Sigtuna stiftelsen och en föreläsning som min förra ärkebiskop, Antje, hade hållit där, och de ord som gick djupt in i mig. Orden var att kyrkans utmaning är att förbli kyrka i mellanrummet mellan entydighet och oklarhet. (Och det är ord som i en något annan tappning men med samma andemening också möter i Biskopsbrevet ”och lär dem” om lärande och undervisning. Se Förordet, sidan 5 där det talas om de två dikena ”tvärsäkerhet” respektive ”småprat”.)
Att förbli i mellanrummet mellan entydighet och oklarhet, det är inte bara kyrkans utmaning utan det livsvillkor som gäller för oss kristna.
Det ena diket är när vi tvärsäkert, formellt, utan reflektion och faktiskt historielöst förfäktar föreställningar som är av orubblig karaktär och som inte på något sätt har gått genom det prisma som är Guds ande, inspiration, eller om man så vill de erfarenheter livet låtit oss göra.
Det andra diket är när vi bygger bo i oklarhetens dimmor, nöjda med att allt dras in i det diffusa, vacklande och in i den oansvariga livsattityd som trivs med att inte söka klarhet och istället uppmuntrar osäkerhet och ett slappt a-va-då-då, som varken ger livet eller tanken en chans.
Nu några ord om det där mellanrummet – det goda mellanrummet mellan entydighet och oklarhet. Det mellanrum som påskdagens evangelium så fint lyfter fram och ger oss del av.
Redan i den första versen i påskdagens evangelium hos Matteus, kapitel 28:1-20, ges det plats för mellanrummet – det mellanrum som vi liksom kvinnorna som gick till graven behöver. Syftet med deras tidiga vandring på morgonen var som det står ”att se på graven”. Här finns inga överord av entydighet eller överord av deras oklarhet. Istället finns de där, i mellanrummet, i tillit, öppenhet och förväntan mitt i sorgen och saknaden, och så väl uttryckt i de få, och prosaiska, orden ”för att se på graven”. Syftet var enligt Matteus inte att smörja Jesu kropp, för det var redan gjort i Betania och det återberättas så målande i Matteus 26:6-13. Kvinnorna visste ju dessutom att det låg en sten för öppningen. De hade ju varit med vid gravläggningen (Matteus 27:51-61).
Jordskalvet som Herrens ängel förorsakade, och att ängeln rullade undan stenen som låg framför gravöppningen, och ängelns vita kläder och blixtrande framträdande kan ju ses som entydiga och robusta tecken som borde räcka. Men så var det inte – jo för vakterna som svimmade av förskräckelse – men inte för kvinnorna. Det var först när detta oväsen och lysande kompletterades med tolkande ord, som så att säga drog in skeendet i det där utmanande mellanrummet som kvinnorna började tro och gav sig iväg för att berätta om uppståndelsen för lärjungarna. De hade fått se och höra ängeln, men de verkade inte känna att de behövde mer säkerhet än så – och det var väl därför de inte tackade ja till erbjudandet att komma fram och titta i i graven där Jesus hade legat. Mellanrummet var tillräckligt för dem. Entydigheten kändes onödig, ja kanske till och med hotande.
Istället för att gå bakåt i historien och söka entydigheten inne i graven, hörsammar de ängelns ord att framföra hälsningen till lärjungarna att nu göra så som Jesus tidigare hade sagt, nämligen att bege sig till Galileen där Jesus väntar på dem. Beskrivningen av hur de kände sig när de rusade iväg för att säga detta till lärjungarna, kommer ni ihåg den, ja just det, samma mellanrum igen. För Matteus skriver inte att de fullständigt övertygade – alltså gisslantagna av entydigheten – begav sig iväg. Inte heller att de fullständigt upprymda gav sig iväg till lärjungarna. Istället är det ju det heliga mellanrummet som Matteus så underbart fångar med det paradoxa, men så sanna uttrycket, i vers 8: ”…fyllda av bävan OCH glädje”.
Vid varje dop, sedan urminnestider, läses de ord som kallas för Missionsbefallningen, men som kanske borde kallats för missionsinbjudan. Också dessa verser, alltså verserna 16-20 i Matteus 28:e kapitel helighåller mellanrummet, den livshållning och framtidsblick som kan stanna i nuet, tryggt förhålla sig till alla de ambivalenser som härjar i vårt inre och som attackerar oss från omvärlden. Ambivalenser som är svåra att leva med – men med åren och trons gåva får vi existentiell kraft och Andens vägledning – att stanna kvar där utan att fly in i ett sökande efter entydiga svar eller åt andra hållet till oklarhetens flummighet.
Missionsbefallningen beskriver i första hand Jesu Kristi identitet – och att han framträder på ett berg är Matteus sätt att knyta samman sin stora berättelse. För ordet berg betyder i denna judiska kontext närhet till Gud själv och uppenbarelse av himmelsk kärlek. Det var därför Matteus förlade frestelseberättelsen i kapitel fyra till ett berg, sin etiska predikan – Bergspredikan till ett berg i kapitel 5 och Kristi förklaring, till Härlighetens berg i kapitel 17.
Här på berget i Galileen uppfylls löftet från Första Mosebok, kapitel 18:18 till Abraham att i honom ”ska alla folk välsignas” – för Jesus säger ju nu, oavsett tider av partikularitet under sitt jordeliv, att Guds mission gäller ”alla folk”, missionen blir nu universell. Och anledningen är att det som sägs i Daniels bok om Guds suveräna makt nu har övergått till Jesus Kristus. Men, och det är avgörande för oss som nu firar påsk, vi ska förbli i mellanrummet mellan entydighet och oklarhet. Och Matteus sätt att påminna oss om detta återfinns i beskrivningen av lärjungarnas reaktion. Och här ser vi det som var kyrkans signum från början – nära sammanknutet med orden som återspeglar den tidiga församlingens trinitariska dopritual. Jag tänker såklart på beskrivningen att lärjungarna hyllade Jesus som uppväckt samtidigt som det fanns tvivel. Alltså ingen norm av vare sig entydighet eller oklarhet. Precis som när Matteus i kapitel 14 berättar om Petrus, också som en symbol för oss kristna, på stormig sjö. Petrus som både går i längtan på vattnet och tvekande tvivlar och faller. Alltså i mellanrummet, där livet sker, och liksom i Matteus slutscen i Matteus 28 kapitel, med ett berg i bakgrunden, och med dopets vatten på alla sidor!