På söndag läses en märklig text från johannesevangeliet i de flesta kyrkor i Sverige. En text om ett möte mitt i natten, ett möte som äger rum i skydd av mörkret, som ett Getsemane. För att andra inte ska se, antyder berättaren. Men, jag tror att skälet till att Nikodemos sökte upp Jesus på natten också handlade om ämnet för det han ville tala om. Det var ju ett existentiellt, svårt och tungt ämne. Det handlade ju om meningen med ”det hela”, om att ana men inte nå fram och ut ur den egna bubblan, utan att kunna kalla det för bubbla. För där i den egna bubblan så är väggarna verklighetens yttersta gräns, inte bara det egna perspektivets horisont.

Dialogen mellan de två, Jesus och Nikodemos är både kantad av ordlekar som att födas igen – från ovan, och av ironi, artigheter och avoghet. Och det är väl så det måste bli när vi i dialog famlar oss framåt på vägen ur meningslöshet om så inte ofta till mening men till ett sammanhang som känns i alla fall litet bekvämare, eller för att använda det mest vanliga begreppet för lycka i Sverige: Trygghet.

Nu i början av sommaren kan kan det tyckas svårt att läsa texten från Johannes 3:1-8 om mötet mellan Jesus och Nikodemos, mötet som Nikodemos tar initiativ till, trots sina allt som skaver, alla våndor. Svårt för nu när det är ljust och soligt och sommaren står för dörren blir det nästan en omöjlighet för oss att förflytta oss till det där mötet mellan Jesus och Nikodemos. För mötet mellan dem utspelar sig på natten, i mörkret och vi lever med långa dagar, som öppnar sig alltför tidigt. Trots skillnaden mellan dagens ljus, nu och nattens mörker, då, tror jag nog ändå att det finns något i det där mötet som hakar i var och en av oss, särskilt om vi blivit förtrogna med våra egna tankar om livets tomhet.

Det som hakar i är kanske människans sökande efter mening. För om det var något som Nikodemos sökte så var det mening, han berättar ju att han hade sett och hört det Jesus gjorde, men han kände inte riktigt av meningen. Han kände till traditionen och de heliga skrifterna, och kunde tolka Jesus utifrån det, men fick inte ihop meningen. Hur han än vände och vred på allt som han hört och sett, och de svar som framkom i samtalet med Jesus, så fattades något, och när Jesus litet tufft i verserna som kommer direkt efter evangelietextens avslutande vers, alltså vers 8 förebrår honom blir han faktiskt svarslös – för han känner ju redan av att han med sina förutsättningar borde fått bättre grepp om just meningen. Ökar eller minskar distansen mellan dem, är vår ovilja att vara i konflikt eller/och vår vilja att projicera konflikt på andra med i vår tolkning av vilket?

Berättelsen i Johannes tredje kapitel om dialogen mellan Jesus och Nikodemos går över till en jesusmonolog om förkunnelse, vittnesbörd, evigt liv, tron på Guds ende sons namn, domen och sanningen och ljuset som uppenbarar vad Gud vill. Bakgrunden är Jesu ord om att tro på någon, t ex på Vindan utan att behöva eller kunna veta varifrån ”vinden kommer”. (På både grekiska som berättelsen är skriven på, och arameiska som Jesus talade är det samma ord för Ande och vind som blåser!)

Nikodemos blir rätt osynlig i dessa verser, alltså verserna 9-21 som inte finns med i Evangelieboken och som alltså inte kommer att läsas per automatik på söndag. Betyder osynliggörandet att han fått tillräckliga svar, att han blivit nöjd med nattens skola eller att han går tomhänt eller t o m uppgiven därifrån.

Det får vi inte svar på i det tredje kapitlet – men vi vet av kapitel 7 i johannesevangeliet att samme Nikodemos som i det här samtalet under natten framstår som okunnig och oförstående är den ende som en tid senare i Stora rådet som vill döma Jesus för vad han hade sagt, yttrar de sedan dess klassiska orden: Inte dömer väl vår lag någon utan att först ha hört honom och tagit reda på vad han gör?

Resultatet av mötet mellan Jesus och Nikodemos visar sig också i slutet av johannesevangeliet, i kapitel 19. För vem var det som kom med en blandning av myrra och aloe, ungefär 30 kilo till Josef från Arimataia som hämtat ut Jesu döda kropp från den världsliga makten? Och som lindade Jesus med denna blandning så som man brukade göra vid en gravläggning? Jo, Nikodemos, trots att han inte hade fått grepp om meningen, kanske.

En psalm i Den svenska psalmboken som tangerar undrandet är den med nummer 256, och som börjar med orden Var inte…

• Det beror på vad du menar med Gud?

Den som levt nära kyrkans puls vid altaret, dopfunten, liturgin och psalmsång ett tag får nya perspektiv på tillvaron. Att leva nära kyrkans puls fördjupar och tryggar människan. Ger tillförsikt och hopp, en inre frid. Men, och det vittnar de flesta om – livet blir inte alltid lättare, inte en dans på rosor. Men de nya perspektiven ger ett djupseende, en ”bortom-blick”.

En vanlig fråga medlemmar i Svenska kyrkan ofta ställer sig själva eller möter är den mer eller mindre tydligt uttalade frågan Finns Gud.

Istället för att svara Ja (vet ej, eller nej) så där direkt på den, är det nog klokt att kontra med frågan Vilken Gud tänker du på? Alltså vilka föreställningar inkluderar du i det gudsbegrepp du frågar om.

Bönsöndagens liknelse från Lukas handlar om exakt detta, nämligen om vilken föreställning människan kan få om Gud. Jesus berättar om en kvinna som hade en förväntan att få ut sin rätt, och i överförd bemärkelse, det hon hade rätt till som människa, och det som någon annan nu orättfärdigt behöll i sin ägo. Kvinnan förväntade sig godhet och rättvisa av Livet – och den förväntan var densamma som hon hade på domaren. Jesus säger med sin liknelse att den Gud vi ska tänka på när vi svarar Ja på frågan om Gud finns, är den Gud som är god och rättvis, för då har vi en gudstro formad av Jesu ord och livsverk.

Amen.

Dessutom tänker jag så här när Episteltexten, Efesierbrevet 3:14-21, får bli prismat för Bönsöndagens liknelse:

Vi var nog många som blev förvånade när vi bara för någon dag sedan på TV-nyheterna fick höra att sommaren nu har kommit till stora delar av landet, och också till vår del av Sverige. Vi som knappt har hunnit vänja oss vid tanken att våren är här – våren med all skirhet och allt spirande liv. 

Ja, den här månaden, maj är på många sätt en underbar tid. Värmen, naturen, träden, buskarna, blommorna, fåglarna och den uppvaknande skogen, och havet med gäss på vågorna, allt detta som är så underbart och som ändå bara är en försmak av något mer, sommaren. 

Sommaren när vindarna lagt sig, skogen fyllts av bladverk och liv, och havet kommit till ro. Ja, jag tänker på sommaren. Den tid vi svenskar håller så högt, naturromantiker som vi är eller naturmystiker som vi också kan säga för att lyfta fram vår aning att vi ser spår av Guds kärlek till vår planet, och till oss.

Orden som Paulus skriver i dagens episteltext handlar om Jesus Kristus – och eftersom Kristus också benämns den kosmiske Kristus, genom att han har upptagits till Guds högra sida – kan orden också sägas gälla den Gud vi möter i naturen. Så här står det i episteltexten som vi hör på Bönsöndagen – och känn nu igen dig i bilden som målas upp, bilden av förundran inför alltets storhet:

”…så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden, längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

Så långt orden från Efesierbrevet – men låt oss nu låta de sista orden, ”Guds fullhet” bli prismat vi läser dagens evangelietext, Jesu liknelse, genom.

Guds fullhet handlar om kärlek – och den är större än kunskap och fakta, erfarenheter och upplevelser, och den ska en gång uppfylla oss, hörde vi.

En av alla dessa människor som hade fått en försmak av Guds fullhet var kvinnan i Jesu liknelse. Kvinnan som var änka, (ensam och fattig), och som gång på gång kom till domaren för att få ut sin rätt. Hon som visste vad hon hade rätt till, men som hindrades av domaren som enligt lagen skulle se till att hon fick ut sin rätt, men som helt enkelt inte ville. 

Anledningen till att domaren förnekade henne det som hon hade rätt till, framgår inte av liknelsen. Och det kan bero på att fokus inte ligger på domaren utan på änkan som hade rätten på sin sida. Hon som hade fått ett domslut att hon hade rätt – och som det nu bara gällde att verkställa.

Kvinnan hade fått en försmak av kärleken, av Guds fullhet, som vi alla längtar efter. Den fullhet som är genomsyrad av Jesus Kristus. Den fullhet av kärlek som är genomgod, ja som är helig. Det var därför hon orkade gå till domaren som det står ”gång på gång”. Alltså inte för att han skulle ge vika och låta henne få något hon inte hade rätt till. Tvärtom: Hennes aning och försmak av Guds fullhet gav henne orken och kraften att påminna om att hon skulle få ut sin rätt. Domaren förstår inte hennes drivkraft, och tänker om henne att hon är besvärlig. 

Idag på bönsöndagen inbjuder både växlingen mellan vår och sommar, kraften i naturen och den fattiga, sörjande ensamma kvinnan i liknelsen oss att fortsätta be om än mer av Guds fullhet, här på jorden, för andra människor, i krigsdrabbade länder, och i områden plågade av klimatförändringarna, för att en gång få uppfyllas helt av Kristi kärlek.

Amen