Predikan

Förr i världen fanns det något som hette konfirmationsförhör. Det var på den tiden förhör överhuvudtaget var vanligt förekommande. Det hölls förhör i skolan, på arbetsplatser. Kort sagt kan man väl säga att förhörande var ett sätt att säkerställa att unga människor under utbildning, och vuxna i arbete hade förstått och tagit till sig kunskap. 

Men det var inte alltid som förhören faktiskt kunde säkerställa att man hade tagit till sig, och diskussionsfönstret stod sällan på glänt. Det fanns t ex inte ofta flera olika möjliga svar, för att uttrycka det milt. Men kunskap fördes vidare från generation till generation. Och med litet tur kunde man ta till sig meningen själv.

Sedan kom en tid när förhörsmomentet i konfirmationsgudstjänsten ersattes med en redovisning. Konfirmanderna skulle för alla i kyrkan åskådliggöra vad de hade tagit till sig, vad de hade varit med om, alltså deras upplevelser och erfarenheter under konfirmationstiden, som just därför mer sällan kallades för konfirmationsundervisning. 

En av de bibeltexter som konfirmander under årtionden har utgått från i sina redovisningar är just den text som är dagens evangelietext den 25 augusti 2024, den om kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan, eller som medmänniskan kallas i Bibeln, nästan. 

Det är verkligen en tacksam berättelse att gestalta. Här finns ju rörelse, en resande på väg mellan två städer i farlig terräng. Ett överfall som kan gestaltas tumultartat och övertydligt. En skadad person som ligger orörlig, och sedan uppsatta människor som går förbi, utan att stanna och hjälpa till. Människor som kanske var rädda för att också de bli utsatta för ett överfall, och därför gick förbi? Eller?

Särskilt i kyrkans sammanhang är det utmanande och säkert för många litet kul att en präst och sedan en Levit, alltså för att hitta en jämförelse till vår tid, en högt uppsatt kommunaltjänsteman, bara går förbi. Att dessa två som borde hjälpa till, hjälpa en person av deras eget folk, sviker. 

Konfirmanderna var alltid duktiga på att visa hur man ”går förbi”, någon bara tittade bort (av lättja, olust, likgiltighet eller rädsla att möta samma öde), någon visade nästan avsky och vämjelse över den person som låg där slagen, som om det var självförvållat. Och att det var helt naturligt att inte stanna upp. Ingen tvekan ens.

Bästa rollen, och den som alla konfirmander ville ha, var ju Den barmhärtige samariern själv, som stannade, tvättade rent med olja, förband såren, tog den slagna människan till ett värdshus med både rum och mat, skötte om honom, och bad därefter dem där att sköta som honom, och som lovade att komma igen och betala än mer på tillbakavägen för den vård de gav människan.

Varför berättar Jesus denna liknelse. Svaret finns strax före liknelsen, och är att det rådde osäkerhet om vem man ska älska, förutom Gud. Svaret som Jesus ger är att den som visade sig älska den misshandlade och rånade personen var den person som var en främling, som alltså inte tillhörde det egna folket, och som hade möjligheter och uppdrag att bidra till andra människors väl. 

Jesus är radikal, och kompromisslös. Inga bortförklaringar accepteras. Det handlade inte om tankspriddhet eller stress – det var kärlekslöshet, obarmhärtighet som gjorde att de två första bara gick förbi. Det är tydligt i bibeltexten.

Ibland tänker jag att Jesus som skapade den här liknelsen, nog själv också kände sig som den slagna människan, som kom till världen, gick en bit på människornas väg, men som skuffades undan, av kärlekslöshet och misstänksamhet. Men som möter den något främmande Gudens barmhärtighet, och där i Guds famn, alltså symboliserat som värdshuset, får livet igen. Jesu död på korset är i överförd bemärkelse överfallet på vägen mellan Jerusalem och Jeriko.

Jag tänker också att var och en av oss är som den slagna människan. När så många idéer, föreställningar, moral, relationer, löften och förväntningar inte håller, så stannar Jesus som den främling han är, hos oss, tar upp oss, gjuter olja i våra sår, och vi vet ju att olja är symbolen för Guds heliga Ande, lägger om våra livssår, och betalar för oss, ”det saliga bytet” – som man sade i klassisk teologi: tar vår otillräcklighet, vår synd, och ger oss fullkomlighet, rättfärdighet. 

Värdshuset blir då kyrkan, platsen för återhämtning, hälsa och ett nytt liv!

Med tanke på att allt det här finns i liknelsen om den barmhärtige samariern är det inte alls konstigt att konfirmander älskade att dramatisera den och att alla ville vara Jesus – som frälser, räddar, befriar, försonar eller upprättar, you name it, människan. Fastän Jesus på sätt och vis är och förblir en främling. Men som Kristus alltid är med oss. Alltid.

Det har skrivits många sånger och böcker om nåd, och det har predikats många gånger om nåd, och undervisats om nådens gåvor som också kallas Andens frukter. Nådens gåvor är enligt Bibeln, i Galaterbrevets femte kapitel, bl a Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning – allt sådant vi så gärna vill se utvecklas och bo hos oss själva och bland människorna vi är tillsammans med, ja inte bara bland dem, utan sådant som vi vill ska genomsyra hela världen och alla dess ledare inom politik och samhälle.

Var och en vet vad motsatserna till Nådens gåvor är, för vi har känt dragen av det inom oss, och vi har sett dem hos andra. Motsatserna till Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning är kända för oss – och varje dag försöker vi stå det emot.

Det har i två tusen år i kristna sammanhang predikats i kyrkor om nåden – och miljontals är de människor som har känt av nåden, och upplevt hur kärlek, glädje och godhet genomströmmar dem och genom dom i sin tur når andra människor. Kort sagt att få bli omsluten av Guds nåd och bli som ett vattenflöde för Guds nåd till andra människor, som en bäck, i det lilla eller som en flod i de stora sammanhangen.

Och alla dessa böcker och alla dessa bibeltexter och predikningar påminner oss om att nåden faktiskt handlar om hur verkligheten är beskaffad. Nåd är att ha kunskap om Guds historia med människor och att få ha upplevt att hela verkligheten är fylld av nåd. 

Kunskapen om Guds historia med människorna är berättelsen om Jesus. Hans helt fantastiska liv, mitt i verkligheten där han gick fram och botade sjuka människor, tröstade ledsna människor och talade om Gud. Jesus gav ett ansikte åt Gud, gav konturerna till en upprättande, förlåtande Gud. Kunskapen om Guds historia med oss människor har sin höjdpunkt på påsken när han som var död, fick liv igen, den korsfäste blev uppväckt – för att vi som hör ihop med honom ska få samma chans, från död till liv, redan nu i tiden som aningar och glimtar, sedan då i evigheten fullkomligt, och därför nu outsägligt.

Men denna kunskap om Guds historia med människor, upprättelsens och levandegörandets historia är inte allt, för det behövs också den där upplevelsen när människan med den här berättelsen inom sig, sakta växer allt djupare in i nåden. Växer in, ja, det är ett växande in i nåden. 

Ofta börjar det hela med en oroande längtan efter något mer, något större är det vanliga, det invanda. Och denna otydliga längtan går sedan sakta över i en glädje över att få vara nära Gud, vara i Gud – men denna glädje är ibland bräcklig, och det blir en själens natt, men många gånger leder denna inre personliga glädje till att vi också växer i styrka och tar tag i våra liv, och engagerar oss etiskt för världen.

När Jesus säger att han själv och Gud är ett och att vi kan vara det också, då uttrycker Jesus nådens allra mest sanna erfarenhet: Att vara i harmoni med Gud själv, kärlekens källa, alltings ursprung och mål: Heligheten som är den egentliga verkligheten. Den som sjunger i allt. Och som vi bjuds in till att vara och bli i.